Bästa jag läst 2010

På det första mötet med den nya bokcirkeln som jag gått med i diskuterades en hel del grejer, däribland tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Buffy slutade sändas i och med säsong sju 2003, men dök upp i serieform från Dark Horse Comics häromåret. Serien skrivs (bland annat) av TV-seriens skapare Joss Whedon och tar vid direkt där TV-serien slutar. Denna "säsong åtta" är nu på väg att avslutas och åsikterna skiljer sig. Vissa anser att serien frångått vad som en gång gjorde Buffy så bra (dialogen, karaktärerna, little miss Sarah Michelle...) och i stället felaktigt satsat på att berätta storslagna (och tråkigare) historier som en TV-budget inte kunnat förverkliga. Till er rekommenderar jag: Beast of Burden.

Det är en serie som är lite (lite) som Buffy - men med hundar i huvudrollerna! Burden Hill (tänk Sunnydale) är på ytan ett perfekt och trevligt litet samhälle, men under ytan väntar demoner, varulvar och spöken och bara områdets husdjur verkar märka att allt inte är som det ska. Det börjar med att det spökar i beageln Jacks hundkoja...

Jo, jag vet hur det låter, men tro mig, det är skapat med en sådan stor dos charm, humor och hjärta att det är omöjligt att inte dras in i historien. Hundarna har fått mänskliga karaktärsdrag och personligheter som passar deras ras: labradorerna är trofasta, mopsen är mopsig, ja, inte vad jag vad alla raserna heter, men det är smart utfört. Trots sina mänskliga drag beter sig alltså alla djuren fortfarande som hundar.

Historierna är skrivna av Evan Dorkin som annars mest är känd för sin genomcyniska indieserie Dork, men här påminner Dorkin mest om Joss Whedon och balanserar perfekt humor, spexig dialog och spänning med allvar och sorg. Historierna berör på ett sätt som är ovanligt för serier, speciellt denna typ av underhållningsserier. Det var länge sedan jag fällde en tår ner i en serietidning (senast var nog Nick Abadzis "Laika", som för övrigt också handlar om hundar som far illa...), men Dorkin lyckas. Det finns också en scen som jag bara måste anta är en blinkning till Buffy, men det kanske bara är jag:

Kudos till er som förstår vad jag syftar på, men som sagt, det kanske bara är jag.

Teckningarna, åh teckningarna, är målade med tusch och vattenfärg av Jill Thompson, mest känd för egna serien "Scary Godmother" och för att hon tecknat avsnitt av Gaimans "Sandman" (underbara "Brief Lives"). Jag tycker aldrig Thompson varit bättre än här. Hon lyckas ge varje hund och katt sitt eget uttryck och personlighet, lyckas få dem att uttrycka känslor. Det är inget slarv med rutor utan bakgrunder, utan allt är av högsta kvalitet. Berättartekniken är fucking flawless.

Frågan om vem serien riktar sig till är svår att besvara. Den är ofta våldsam, lite naket förekommer liksom några svordomar, men jag har svårt att se det barn som inte skulle älska serien. Samtidigt arbetar den, likt Buffy, på ett högre plan och där finns massor för oss vuxna läsare. När jag tänker på det är serien kanske mer som en Pixar-film än Buffy? Såg förresten Toy Story 3 häromdagen. Så jävla bra... Men nu avviker jag från ämnet.

Vill du för en stund besöka en värld dit cynismen inte når dig? Är du trött på själlösa Hollywoodproduktioner? Fick beskedet om nyinspelningen av Buffy dig att vilja göra slut på det hela? "Beast of Burden" är svaret på dina problem. Det bästa jag läst 2010!

PS. Om ni undrar var jag varit de senaste två veckorna, jag har haft fullt upp med att iscensätta fotosessionen ni såg resultatet av längst upp i inlägget. Här är en ratad variant: