”Man tror att det är satir. Det är verklighet”. Så löd en tagline jag skrev när jag tipsade om Evan Wrights bok ”Generation Kill” i bokhandeln där jag jobbar och jag är så himla nöjd med formuleringen att den måste vara stulen. Vet ej varifrån. Hursomhelst, Wright är en amerikansk journalist som följde en grupp amerikanska soldaters under de första månaderna av USA:s invasion av Irak. Han kom tillbaka med en rolig och sorglig reportagebok som skildrar krigets orättvisor, fasor och tristess.
Denna nya generation amerikanska soldater skiljer sig från tidigare, i det att de är sällsamt medvetna om att de på löpande band blir lurade, utnyttjade och skickade på idiotiska, onödiga självmordsuppdrag av sina egna befälhavare. Detta är, som Wright uttrycker det, ”den generation som blev medvetna om presidentämbetets betydelse – inte genom ett inspirerande tal vid Berlinmuren utan genom en nationell besatthet av några spermafläckar och en avsugning i Vita huset”. De är cyniska, ofta ironiska, men har ändå en tilltro till varandra och gruppen, samt till krigets förmåga att forma dem till män och herrar över sina egna liv. Det hela är något förbluffande när kriget beskrivs så oerhört onödigt, traumatiserande och långtråkigt. Men som sagt, svaret ligger i deras kärlek till varandra. Det blir extra tydligt i bokens epilog, då det visar sig att flera av de soldater som äntligen fått lämna Irak funderar på att återvända. Inte av ideologiska skäl, utan för att de känner som att de lämnat sina vänner kvar där borta.
Återgivandet av kriget är inget annat än fasansfullt. Civila dödsfall, både från amerikanska kulor och Saddams dödspatruller. Historier som är så bisarrt grymma att de är svåra att ta tills sig. Dessutom är det ofta hisnande inkompetenta befäl som styr den amerikanska armén, som är så nervösa för att göra fel eller bli dödade, att de utsätter både sig själva, sina män och oskyldiga irakier för livsfara.
Boken är ofrånkomligt grabbig ibland, men de flesta soldater som skildras verkar ha en viss distans till Peter Pan-livet de lever. De ger istället intressanta analyser av sin situation, sin psykiska hälsa och USA. Det är en bra bok helt enkelt. Liksom man tror det är satir, men det är verklighet om ni förstår vad jag menar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar