Bevisligen bäst

Mycket snack om "det bästa" hit och dit i dag, men denna gång är det jag som är bäst. Det har jag fått bevisat då jag fått inte mindre än två stycken Cherry on top-awards. Det är ett pris som ges till dom som är bäst om jag förstått det rätt. Jag har fått priset från A fraction of the Web och Världen enligt Audrey Fenn. Tack så väldigt mycket båda två! Gillar båda dessa bloggar, besök dem!

Nu ska jag nämna tre av mina favoritförfattare enligt reglerna och jag är ju något av en regelryttare, så det ska jag. Men bara för att ge inlägget den där twisten som Illusionernas blogg är så känd för, så ska jag i stället nämna tre författare som jag träffat.

1. Johan Theorin var på en författarträff som hans förlag ordnat. Han var väldigt trevlig och hade ett halvår tidigare upplevt stor succé med sin bok Skumtimmen. Vana trogen var jag bara tvungen att ljuga lite för att få bättre kontakt. Det är ett problem jag har, att jag kan ljuga för författare utan skam. Jag sade att jag var nyfiken på hans roman för att jag som barn spenderat många somrar på Öland, där hans böcker utspelar sig (jag tror jag var där en vecka en gång). "Hälsningar från Öland!" skrev han glatt bredvid sin signatur i boken jag fick. I en utrensning av bokhyllan några år senare gav jag boken till ett antikvariat. Ångrade mig genast, men boken är försvunnen någonstans i Stockholm med omnejd antagligen. Nuförtiden är jag som han skådespelaren i den där filmen när han letar efter den där boken för att hitta hon tjejen. Kan inte gå förbi ett ex av Skumtimmen utan att slå upp första sidan.

2. På tal om författare som skriver om de två stora svenska öarna så träffade jag Mari Jungstedt på Pocketgalan för några år sedan. Jag tycker inte att hon verkar skriva särskilt bra böcker, men kanske är hon lite bra som programledare för program som inte riktar sig till min målgrupp? Hon är rätt snygg också. Har ingen direkt anekdot om detta möte tyvärr.

3. Min gymnasieskola blev en gång besökt av en man som suttit i koncentrationsläger. Är inte säker på att han nånsin skrev en bok, men det borde han kanske göra. Jag var så trött den morgonen, så jag snozzade mig igenom hans föredrag och kom inte till skolan förrän efter lunch. Jag vet, hemsk person! Jag alltså, inte han. Han är säkert bra. Som sagt, träffade honom inte. Kan inte uttala mig. Usch, jag somnade också under en filmvisning när jag besökte Bergen-Belsen. Vaknade av att min lärare stirrade på mig från några rader framför.

Är jag fortfarande bäst förresten?

Bästa jag läst 2010

På det första mötet med den nya bokcirkeln som jag gått med i diskuterades en hel del grejer, däribland tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Buffy slutade sändas i och med säsong sju 2003, men dök upp i serieform från Dark Horse Comics häromåret. Serien skrivs (bland annat) av TV-seriens skapare Joss Whedon och tar vid direkt där TV-serien slutar. Denna "säsong åtta" är nu på väg att avslutas och åsikterna skiljer sig. Vissa anser att serien frångått vad som en gång gjorde Buffy så bra (dialogen, karaktärerna, little miss Sarah Michelle...) och i stället felaktigt satsat på att berätta storslagna (och tråkigare) historier som en TV-budget inte kunnat förverkliga. Till er rekommenderar jag: Beast of Burden.

Det är en serie som är lite (lite) som Buffy - men med hundar i huvudrollerna! Burden Hill (tänk Sunnydale) är på ytan ett perfekt och trevligt litet samhälle, men under ytan väntar demoner, varulvar och spöken och bara områdets husdjur verkar märka att allt inte är som det ska. Det börjar med att det spökar i beageln Jacks hundkoja...

Jo, jag vet hur det låter, men tro mig, det är skapat med en sådan stor dos charm, humor och hjärta att det är omöjligt att inte dras in i historien. Hundarna har fått mänskliga karaktärsdrag och personligheter som passar deras ras: labradorerna är trofasta, mopsen är mopsig, ja, inte vad jag vad alla raserna heter, men det är smart utfört. Trots sina mänskliga drag beter sig alltså alla djuren fortfarande som hundar.

Historierna är skrivna av Evan Dorkin som annars mest är känd för sin genomcyniska indieserie Dork, men här påminner Dorkin mest om Joss Whedon och balanserar perfekt humor, spexig dialog och spänning med allvar och sorg. Historierna berör på ett sätt som är ovanligt för serier, speciellt denna typ av underhållningsserier. Det var länge sedan jag fällde en tår ner i en serietidning (senast var nog Nick Abadzis "Laika", som för övrigt också handlar om hundar som far illa...), men Dorkin lyckas. Det finns också en scen som jag bara måste anta är en blinkning till Buffy, men det kanske bara är jag:

Kudos till er som förstår vad jag syftar på, men som sagt, det kanske bara är jag.

Teckningarna, åh teckningarna, är målade med tusch och vattenfärg av Jill Thompson, mest känd för egna serien "Scary Godmother" och för att hon tecknat avsnitt av Gaimans "Sandman" (underbara "Brief Lives"). Jag tycker aldrig Thompson varit bättre än här. Hon lyckas ge varje hund och katt sitt eget uttryck och personlighet, lyckas få dem att uttrycka känslor. Det är inget slarv med rutor utan bakgrunder, utan allt är av högsta kvalitet. Berättartekniken är fucking flawless.

Frågan om vem serien riktar sig till är svår att besvara. Den är ofta våldsam, lite naket förekommer liksom några svordomar, men jag har svårt att se det barn som inte skulle älska serien. Samtidigt arbetar den, likt Buffy, på ett högre plan och där finns massor för oss vuxna läsare. När jag tänker på det är serien kanske mer som en Pixar-film än Buffy? Såg förresten Toy Story 3 häromdagen. Så jävla bra... Men nu avviker jag från ämnet.

Vill du för en stund besöka en värld dit cynismen inte når dig? Är du trött på själlösa Hollywoodproduktioner? Fick beskedet om nyinspelningen av Buffy dig att vilja göra slut på det hela? "Beast of Burden" är svaret på dina problem. Det bästa jag läst 2010!

PS. Om ni undrar var jag varit de senaste två veckorna, jag har haft fullt upp med att iscensätta fotosessionen ni såg resultatet av längst upp i inlägget. Här är en ratad variant:

Serieapp från Ordfront!

Ordfront har, precis som Marvel och DC Comics i USA, utvecklat en serietidnings-app till iPhone! Förhoppningsvis fungerar den också till iPaden, som är på god väg att revolutionera serietidningsmarknaden i USA. Jag äger ingen iPad själv, men om jag skaffar en, så är det av den anledningen. Jag tror verkligen på den fysiska bokens överlevnad, men när det gäller viss sorts läsning, nöjesläsning, kurslitteratur, den klassiska serietidningen, osv. så är iPaden överlägsen. Fan, vi lever verkligen i framtiden, inte sant?
Men vänta nu, vad är detta?

Jepp, trots en sjuttonårsgräns förbjuder Appstore allt naket, så Ordfront får vika sig och censurera Mats Jonssons Hey Princess med hjälp av post-itlappar. Ordfront! Denna demokratins och yttrandefrihetens stöttepelare! En skugga av sitt forna jag...

Mer om mig. Fortfarande guld...

Ni lärde känna mig lite bättre här. Nu kommer ännu ett gäng frågor och svar. Säg till om jag blir för mycket.

26. Favoritkokbok?
Internet

27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?
Ajvides Lilla Stjärna inspirerade till ett par omtalade (i min värld) inlägg och jag fick ut en uppsats av min läsning av Fru Marianne. Räknas det?

28. Favoritlässnacks?

Chips, kom i min famn!

29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?
Brukar vänta med att läsa tills hypen dött ut, så det har nog aldrig hänt.

30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Relativt ofta, får jag för mig. Svår fråga. Beror på vem som skriver kritiken.

31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?
Jag älskar att ge bra kritik, men finner ingen glädje i att såga någon. Okej, kanske ibland, när det är någon riktig fåne som är helt ute och cyklar, men då får det gärna vara en utländsk författare som ändå inte kommer att hitta det jag skrivit. Gillar inte konfrontationer.
32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Japanska vore grymt, det är ett oerhört vackert och nyansrikt språk. (Tack för det svaret, Bokstävlarna!)

33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Stephen Kings Det är ju himla läskig, även om jag håller med Kafka angående en viss scen… (Äsch, jag utnyttjar tillfället och lägger till denna mer utförliga beskrivning: ”gruppsexscenen”, så får jag hit några hundratusen google-besökare)

34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
Jag tror du misstar mig för någon sorts silkesapa och inte den jättegorilla jag faktiskt råkar vara. Så nej.

35. Favoritpoet?
Läser inte så där fasligt mycket poesi just nu, men gillar verkligen Majakovskij, Kristofer Flensmarck, Li Po (det lilla jag läst) och Edith Södergran.

36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
Kanske fem? Mycket kurslitteratur.

37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
Sorgligt ofta finner jag inte tid att läsa alla dessa böcker jag lånar och omlånar, omlånar, omlånar...

38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Peter Parker

39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Ozymandias

40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
Brukar föredra många tunna pocketar och att försöka läsa en om dagen (Har lyckats med detta en gång).

41. Det längsta du har varit utan att läsa?
Några veckor kanske? Då läser jag annat än böcker.

42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
Bulgakovs Mästaren och Margarita och ja jag vet, det är mig det är fel på, inte boken. Ska ge den en ny chans om nåt år.

43. Vad distraherar dig lättast då du läser?
DVD-boxar med TV-serier

44. Bästa filmatisering av bok?
Förtjust i filmatiseringen av följande böcker/serier: Cormac McCarthys Vägen, Bryan Lee O’Malleys Scott Pilgrim och Lee/Ditko/Romitas Spider-Man 2.

45. Sämsta filmatisering av bok?
Watchmen gav mig ont i magen.

46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
Runt tusenlappen? Förbannade kurslitteratur.

47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Jag är besatt av att inte veta slutet på böcker, filmer, serier, osv. så det händer aldrig.

48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
Jag är inte rädd för att lägga ifrån mig en tråkig bok.

49. Har du dina böcker organiserade?
Pocket för sig, i olika kategorier: utländska romaner, svenska romaner, klassiker, fakta, deckare/skräck och diktsamlingar. Sedan kurslitteratur, serier, konstböcker och inbunden skönlitteratur för sig. Sedan har gamla, fina utgåvor sin egen hylla också.

50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Behåller dem gärna, men slänger/ger bort en hel del pocket.

51. Finns det böcker du undviker?
”Based on a true story”-trams och allt andligt.

52. Nämn en bok som gjorde dig arg?
Hypnotisören tyckte jag var provocerande i sin anskrämlighet, sitt våldsgottande och sina barn- och kvinnoporträtt.

53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
Sture Linnés Ingen människa är en ö.

54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
Gun-Britt Sundströms Maken var förvånande nog inte min bok.

55. Bästa skuldfria nöjesläsningen?
The Walking Dead av Robert Kirkman. Läs serien innan TV-serien hypas sönder!

Nu är det slut med att lära känna mig för ett tag. Promise.

Klassiker vs Nyheter

Jag vet vad jag skrev här, angående vad jag läser just nu, men klassiker kan kännas så jäkla tråkiga när man uppdaterat sitt bibliotek med lite nya titlar:

Och så kronjuvelen:

Kristian Lundbergs arbetarskildring Yarden fick väldigt fina recensioner i fjol och är en självbiografisk berättelse där författaren av (kultur-)ekonomiska skäl tvingas till lågavlönat kroppsarbete och vänds ryggen av kulturetablissemanget. Den vill jag läsa. Anders Fagers Svenska kulter är en samling nyskrivna skräckhistorier med Lovecraft-känsla (har jag hört). Pocketutgåvan har jag väntat länge på, så den vill jag också läsa. Och sist, på tal om att vänta, äntligen kommer sjätte delen i Dennis Lehanes svit om privatdeckarna Kenzie och Gennaro. Jag är verkligen helt såld på Lehane och särskilt denna serie, så ja, denna vill jag läsa. Gärna direkt.

Men ja, klassiker, klassiker...


...ni ser ju för trista ut.

Lär känna mig! Jag är guld!

Här står ju still! Här kommer Bokbabbels enkät.

1. Favoritbok i barndomen?
Gummi-Tarzan av Ole Lund Kirkegaard tyckte jag mycket om. Jag kunde inte heller spotta långt som barn, men i dag flyger det många meter om jag försöker.

2. Vad läser du just nu?
Strindbergs Tjänstekvinnans son. Fogelströms Mina drömmars stad. No lie!

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Idel kurslitteratur.

4. Dålig bokvana?
Kollar på nyupptäckta Glee i stället för att läsa.

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?

6. Har du en läsplatta?
Nej, men kommer köpa en i-Pad inom ett år. Bara måste.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Äsch, flera på en gång. Jag är inte rädd för nåt!

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Nä.

9. Sämsta boken du läst i år?
Håller mig borta från dåliga böcker, så det får bli denna. Ledsen, Andreas.

10. Bästa boken du läst i år?
Mobergs Utvandrar-serie. Den grep tag och släppte inte greppet förrän efter fjärde boken var utläst. Det känns trist att inte komma med nåt nyare, men i år har inte varit det bästa bokåret för min del.

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Inte så jäkla ofta.

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Borde inte dessa frågor byta plats? Vägrar därför svara av principskäl (dvs för svår fråga).

13. Kan du läsa på bussen?
Ja, det kan jag la, men föredrar att lyssna på podcaster. Läser gör jag helst hemma.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
Hemma.

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Har en kompis (....Lina) som man brukade få tillbaka manglade böcker från, men hon har skärpt sig tror jag. Annars bryr jag mig inte så mycket.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
På pocket och skräplitteratur, visst.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Ibland, när jag hittar nåt jag vill skriva om i bloggen. Ofta bara ett utropstecken eller två. Ibland en kort anteckning. I mitt ex av Kepplers Hypnotisören till exempel, så finner vi på sida 347: ”Kom ihåg: googla monkey+hypnosis”

18. I studierelaterade böcker då?
Om dom inte är lånade på bibblan, så absolut.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Läser gärna på originalspråk om det är engelska.

20. Vad får dig att älska en bok?
Känsla, känslor!

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Jaa du. Om den berör mig på något sätt.

22. Favoritgenre?
Svensk 1800-tals litteratur samt Pulitzer Prize-vinnare.

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Faktaböcker.

24. Favoritbiografi?
August Strindberg av Olof Lagercrantz

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Nej för i helvete!

Visst verkar jag guld?

Gabriel-Ernst, new and improved?

Jaa ni, Hans Arnold gick bort i veckan. Förstås väldigt tråkigt. Jag skrev om honom, och hur hans klassiska illustrationer fortfarande påverkar mitt liv, för ungefär ett år sedan här, här och här. Och nu är han alltså borta.

I ett av mina inlägg visade jag bilder från antologin Spöktimmen (1971), en skräcknovellsamling för barn och ungdomar, som var rikt illustrerad av bland annat Arnold. Bilderna väckte många minnen från min barndom och flera läsare uttryckte samma sak. Som av en slump fann jag i går (på självaste Halloweenafton no less!), i en av antikvariatets dammigaste bokhyllor, ett exemplar av Nya Spöktimmen (1987), en reviderad upplaga av den klassiska skräcksamlingen. Hans Arnolds klassiska omslagsbild är ersatt av en mindre suggestiv dito av Jan Gustavsson, vissa berättelser saknas, andra har tillkommit, en del illustrationer har bytts ut. Däribland bilderna till, ni gissade det... Gabriel-Ernst.

Det intressanta är att det fortfarande är Hans Arnold som ritar - han har fått bidra med nya illustrationer till samma novell! Långt från unikt, javisst, men Arnolds skildring av varulvspojken Gabriel-Ernst är för mig lika ikonisk som hans porträtt av varulvsungen Ulf. Alltså inget som går att ersätta bara så där.


Jag skulle önska att jag nu kunde skriva att Arnold lyckas övertyga mig om motsatsen, att hans nya bilder sätter samma spår i mig, väcker samma känslor. Naturligtvis är det ett omöjligt uppdrag, jag har vuxit upp med originalbilderna, jag var barn när jag såg dem första gången. Jag kan inte se på dem objektivt. Meeen... om jag ändå ska försöka göra just det, se på bilderna med nya ögon, så ser jag ändå någonting särskilt i dem De väcker en sorts primitiv skräck, en skräck för det otämjda, för mötet mellan natur och kultur, för det uråldriga djur som fortfarande existerar inom den civiliserade människan. I Gabriel-Ernsts tomma blick möter vi vår egen, men den del av oss vi skjuter undan, den vi hoppas kunna kontrollera genom industriell utveckling och tekniska framsteg. I novellen släpper Van Chele in detta odjur i sitt hem, lurad av dess mänskliga uppenbarelse, men Gabriel-Ernst är inte en människa, utan hennes otyglade, djuriska sida. Han gömmer sig i den upplysta och civiliserade människans skepnad, men inom honom sover odjuret. "There is a wild beast in your woods" börjar berättelsen. Hans Arnolds teckningar påminner mig om att i våra inre skogar ruvar ett vilddjur inom oss alla.

Hehe, kom ifrån ämnet lite grann i all effektsökeri. Jag ska ju visa de nya bilderna. Så här ser i alla fall originalbilderna ut: Och detta är illustrationerna från 1987: Nej, dessa bilder rör inte upp samma saker inom mig, inte i närheten. De är väldigt mycket snällare, mer sagobetonade och har inte alls samma speciella känsla. Det var egentligen allt jag hade att säga om det.

Stadsbibliotekets serieavdelning är...

...a bleeding disgrace! Inte nog med att serier aldrig tycks få en beständig placering i biblioteket (bibliotekarien såg sig förvirrat om när jag frågade, "Eh, där uppe är dom väl nuförtiden?" sade hon till slut och pekade osäkert upp på andra våningen), de är dessutom slarvigt och oinspirerat uppställda. Visst, de måste jobba alfabetiskt, vilket naturligtvis försvårar kreativ skyltning, men roligare än så här kan det väl se ut:


Dessutom, kom igen: en skralt fylld hylla och en vagn? När det publiceras så mycket kvalitetsserier just nu? Bättre kan ni, stadsbibblan. Visst finns Serieteket i närheten, men ni borde vara sinnebilden för det moderna storstadsbiblioteket.

Däremot har de just nu en fin serieutställning, Mus Mouse Maus, men varför inte skylta lite serie i samband? Me no understand.

Triumf och tragedi

Jag var och såg ett uppträdande på Operan som det vore sorgligt om ni missade. Poeten och amatörbrottaren Daniel Boyacioglu, som jag tidigare främst förknippat med en käft rinnande av snus, har skrivit en opera tillsammans med kompositören Paula af Malmborg om brottaren Mikael Ljungberg, som tragiskt tog livet av sig 2004. Med reservation för att jag ingenting kan om opera, det var en fantastisk föreställning! Den handlar om hur det är att leva med, och leva med någon som lider av, depression. Föreställningens Mikael har gått från att vara king of the world med sina OS-guld, till att vilsen placera sig i soffan, framför TV:n. Hans fru gör sitt bästa för att trösta, peppa och ibland låtsas som det regnar. Vardagsdramatik blandas med den högtravande konstformen opera - lysande!

Förutom dessa två rör sig Boyacioglu själv på scenen, som dramats joker, fäller kommentarer utan möjlighet att påverka, osynlig för de övriga. I stället antecknar han ständigt i sitt block, som en författare som söker saftigt material till sin pjäs. "Sade du 'jag hänger min medalj som en snara kring min hals' eller 'kring halsen'?" frågar han känslokallt Mikael. När den store brottaren slutligen somnar in, efter att ha svalt en burk tabletter, händer det dock något med jokern. Författaren inser allvaret, "Ser du inte att han är död? Mikael är död!" skriker han till den ovetande hustrun. Om jag inte visste bättre (för det gör jag), skulle jag tro att Boyacioglus samvete vaknar, för sent - det är ju trots allt bara sex år sedan Ljungberg dog.


Däremot har jag ju vissa kontakter på Operan (jorå...) som berättat att arbetet med föreställningen haft Ljungbergs familjs välsignelse och att de varit i nära kontakt med dem hela tiden. Expressens och Svenskans recensioner gör mig alltså lite förvånad. Gladare blev jag av Maria Schottenius recension i i dagens DN (hittar den ej online) som verkar ha bättre koll på situationen och som var betydligt mer positiv.

Nu satt jag tyvärr inte med något eget anteckningsblock under föreställningen, så det är bäst att sluta analysera innan jag säger något som är helt uppåt väggarna. Detta kan jag dock lova: Musiken är inspirerad, dramatisk och ibland rolig faktiskt. Operasångarnas insats är imponerande, särskilt Marianne Hellgren Staykov som gestaltade ångest med sin röst på ett sätt jag aldrig hört förut och som slet i min lilla själ. Boyacioglus text är smart och berörde. Alltihop var jäkligt gripande. Fan, är det det här som är modern opera så vill jag se mer.

Spelas till tredje november. Läs mer här. Återigen, synd om ni missar.

"Om vi nånsin gör slut, så kommer du säkert försöka övertyga mig om att mina böcker är dina"

Ja, så sade hon häromdagen när vi gemensamt packade upp våra respektive boklådor, in i vår nya gigantiska bokhylla. Hon känner mig alltför väl. Men ärligt talat, vem skulle kunna se snett på mig den dagen, med dessa lockande böcker i hennes samling?


Ja, mer eller mindre.