”Cirkeln” utan magisk vänskap

(Detta inlägg innehåller rejäla spoilers för Cirkeln och Eld av Bergmark Elfgren och Strandberg.)

Jag har läst Dagboksanteckningar från ett källarhål av David Wiberg.

Det är en roman baserad på Wibergs två teaterföreställningar Svart Tulpan och Dagboksanteckningar… I de två monologerna (varav jag bara sett den senare) transformeras den drygt fyrtio år gamla skådespelaren till en palestinasjalsflicka runt sexton. En rätt förtrollande förvandling, Wibergs hela uppenbarelse förändras. Det är ingen medelålders Varan-komiker som står på scenen, det är den ledsna gymnasietjejen Linnea som nervös och besvärad berättar om sitt liv, läser ur sin dagbok. Denna roman består av sidor ur Linneas dagbok, som dokumenterar hennes första år på gymnasiet, varvat med Åsa Grennvall inspirerade seriesidor som hon ritat, foton hon tagit, texter hon skrivit till skolan, lärarnas respons på dessa texter, osv. Tillsammans skapar de en tragikomisk historia som känns väldigt äkta. Och som är mycket bra.

Linneas redogörelse påminner mig om Linda Skugges utgivna dagböcker från gymnasiet Men mest av allt vill jag hångla med nån, men främst om Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs ännu ej fullbordade Engelsfors-trilogi. Den övernaturliga Cirkeln och dess uppföljare Eld speglar delar av Wibergs roman, men där den senare skriver obönhörlig realism, så kan en med magins hjälp fly in i Engelsfors hoppfulla och uppbyggliga värld. Där Linnea står ensam mot tonårsvärldens hot: vänner som sviker, fulla killar, slemmiga lärare, föräldrar som inte förstår, idioter i alla dess former, så finner tjejerna i Cirkeln till sist stöd i varandra. Bokens budskap är Håll ihop, för allt i världen, håll ihop! Men i Dagsboksanteckningar finner vi den pissiga verklighet många lever i, där vänner med större sannolikhet sätter kniv i ryggen på dig, snarare än de hjälper dig upp på fötter när du är nere för räkning.

Parallellerna är flera. I både Cirkeln och Dagboksanteckningar visar sig den största skurken vara en omtyckt manlig lärare, som med en varm blick och ungdomligt lynne utlovar förståelse och vänskap, men som egentligen bara vill sätta på, eller i Cirkelns fall också ritualmörda, sina elever. Tillsammans lyckas Cirkelns häxor dock slå tillbaka mot den svikande vuxenvärlden, medan Linnea står ensam. Hon är inte ens medveten om sveket, utan hålls utanför av sina vänner, som i stället utbyter menande blickar över hennes huvud. Hon ges ingen chans att lära sig någonting, utan lämnas av sina vänner öppen för framtida falskhet.

 Samtidigt ryggar inte heller Bergmark Elfgren och Strandberg tillbaka från tonårens jävlighet. I Dagboksanteckningar sätter Linnea på Säkert!:s Sanningsdan på högsta volym och drömmer om ljuv hämnd mot dem som gjort henne illa. Hon sjunger med: ”Ner för backen/Över torget/Finkammen efter alla som gjort dig ont”. I Eld är det just tanken på hämnd som förför tonårsflickan Olivia, vilket öppnar upp henne för demonernas påverkan.

”’Det är perfekt rättvisa’, säger hon. ’Du vet ju själv vilka som är med i Positiva Engelsfors. Alla som var Elias värsta mobbare. Och resten är såna som bara såg på och lät det hända. Dom förtjänar att dö allihop. Och ikväll ska dom göra det.’” (Eld, s. 591)

Nyutgivna Berättelser från Engelsfors, en samling serienoveller, innehåller bland annat en berättelse som fördjupar Olivias historia – vi får reda på att det delvis är just känslan av att bli exkluderad av sina vänner som påverkat henne djupast. Vännernas ryggtavlor som långsamt försvinner tillsammans i fjärran lämnar kvar ensamhetens mörker, som öppnar upp henne för Ondskans hantlangare. I Eld inser karaktärerna sin delaktighet i det som hänt och knyts därefter ännu tajtare ihop. Läxan vi får, återigen: Håll ihop!

 

I vår verklighet finns dock inga förförande demoner, bara en grävande, svart känsla inom dig att något är fel. Det är ingen i Dagsboksanteckningar som lär sig av sina misstag - Linneas vänner beter sig inte bättre efter att ha svikit henne. Tvärtom lämnas hon återigen på ytan omedveten om sina vänners faktiska svek. Boken slutar med orden: ”Jag är så glad att jag har henne och Janine”, uttalat om sina två riktiga rysarpolare. Som läsare känner en en kall hand längst ryggraden och vill genast skicka ut mentala meddelanden till alla ledsna tonåringar därute: ”Det är inte inbillning, du förtjänar faktiskt bättre. Och innerst inne vet du om det.”

Jag önskar att även David Wibergs Linnea skulle få vakna en natt av en blodröd måne som kallar på henne, som leder henne till en hemlig plats, en ingång till en värld av kamratskap och samarbete. Vi kan kalla den Engelsfors, till dess vi kan kalla den verklighet.

…för cheesy?

Om en låt

Låtens karaktäristiska dubbla hjärtslag rullar in i mig. Stegrande i intensitet.

Först snabba, rädda dunk. Ett oroligt slagverk. Som vet att något är förändrat, men som inte vill lyssna. Inte vill veta. Som försöker stänga budskapet ute.

Men omöjligt. För nu smyger sig de andra in, de långsammare slagen. Det är bestämda, obevekliga rapp. Tunga. Som pumpar ut från hjärtat. Som redan vet.

Näst, en ettrig gitarrslinga. Som en tanke som inte vill släppa taget. En grävande och rafsande känsla som vägrar lämna kroppen.

Viskningar i mitt öra.

This isn’t over ’til I say when

When

When

El Perro Del Mars låt ”Better Love” älskade jag även innan februari, innan jag gjorde slut med henne som jag var tillsammans med i nästan åtta år. De första månaderna efter det dock, lyssnade jag på den dagligen. Den säger så mycket om hur jag kände. Om att älska någon, någon som man måste lämna. 

Om att slita med det beslutet. Att känna de dubbla hjärtslagen slå i bröstet. Tvivlets oroliga slag och vetskapens oförsonliga. Tillsammans med en tanke som långsamt river sönder allt. Allt. Och att vara den som är tvungen att fatta beslutet. This isn't over 'til I say when.

Somehow I lost what I felt back then
then
then

Den obönhörliga hjärtrytmen. Den som visste. Den jag inte ville lyssna till. Som jag verkligen, verkligen inte ville lyssna till.

And honey, you deserve better than
me
me

Älskling, du förtjänar bättre än mig, du gör det. Du förtjänar så mycket bättre än någon som känner så här.

You deserve a better love
a better love
a better love than me

 “When.”

Jag flyttade ut, flyttade till soffan hemma hos min syster och hennes dotter. En kväll i mars, en fredag, var jag på väg hem från jobbet. Jag jobbade typ jämt då i början, men mådde för en gångs skull ganska bra. Hade köpt sushi till oss, men glömt att ladda min iPod. Batteriet visade bara en smal röd strimma. ’Äsch, en låt hinner jag väl lyssna på’ tänkte jag och tryckte på shuffle. 

Hann inte gå ett steg förrän de dubbla hjärtslagen vibrerade i mig. Av alla tretusen låtar på min iPod. Så spelades den. Som ett tecken. Som en påminnelse. Du får inte vara glad. Du får fan inte vara glad. Du, din usling, får fan inte vara glad. Låten hann spela kanske femton sekunder innan batteriet dog. Och, just då, en del av mig med den.

Två tolkningar av...

Victoria Benedictsson (1850-1888) är ännu en asbra kvinnlig författare som hade ett riktigt rövliv. Kortfattat: Var uttråkad och jättekreativ som ung, men nekades att gå typ dåtidens Konstfack av sin far, trots att han lovat att hon skulle få det och hon sparat pengar i flera år. I ett uttryck av ungdomlig stupiditet trotsade hon sin farsa genom att gifta sig med den tråkigaste friare hon kunde hitta: postmästare Benedictsson. Hon var tjugoett, han trettio år äldre och, precis som hon önskat, en riktig tråkmåns. Pappan blev däremot inte lika olycklig som Victoria själv, som höll på att gå i taket av tristess. Litteraturen blev en slags flykt och hon började långt om länge ge ut böcker under den manliga pseudonymen Ernst Ahlgren.

Hennes böcker var jättebra! Liksom sina generationskamrater åttiotalisterna, skrev hon om samhällets orättvisor och om sin situation, kvinnans situation. Hon fick en del uppmärksamhet och började bryta sig loss från den skånska håla där hon bodde. Hon besökte allt oftare Stockholm, Malmö och Köpenhamn och 1886 träffade hon Georg Brandes, som var dåtidens tongivande litteraturkritiker och litteraturforskare. Han representerade modernismens genombrott i Norden och var en riktig, vilket ord är det jag söker... pruttgubbe. Han var rådryg mot Benedictsson, men låg med henne en hel del.

Victoria Benedictsson tog livet av sig 1888 och en deppig tolkning av denna händelse är att hon gjorde det för hon var så himla ledsen på pruttgubben. En kuligare teori är att hon gjorde det för att postumt få publicera sina dagböcker, som hon kallade Stora Boken. Dessa dagböcker är hennes mest spännande litteratur och verkligt moderna. Där vågade hon skriva allt, men visste att medan hon ännu var i livet var texterna för kontroversiella för publikation. Hon valde därför att ta sitt liv, för att slutligen få bli en del av litteraturhistorien. Ja, det är en teori i alla fall.

Sedan gick det väl sådär med erkännandet, men de senaste tio-femton åren har Benedictsson slagit igenom på bredare front och vi har slutligen nått fram till poängen med detta inlägg. Jo, jag vill nämligen visa bilder ur två jättefina serier som gjorts om Benedictsson och hur olika nyckelscener ur hennes liv tolkats.

Serierna i fråga är "Hasta La Victoria Siempre" (ur Prins Charles känsla) av Liv Strömquist och Jag hör icke till något läger av Elisa Rossholm. Strömquist återberättar i serieform humoristiskt och smart delar av Benedictssons liv, medan Rossholm illustrerar korta utdrag av Stora Boken. Rossholms vackra bilder tillsammans med Benedictssons formuleringskonst ger en stark läsupplevelse.

Nog sagt. Här kommer bilderna. Alltid Strömquist först, följt av Rossholms tolkning av samma (eller snarlik) händelse/känsla.

Brandes alltså. Vilken tönt. Vilka tolkningar föredrar ni?

Jag ska egentligen inte blogga här

Hur var det jag gjorde det här nu igen då? Få se, några dryga kommentar, ett par dåliga vitsar, en liten dos hjärta, en mindre dos hjärna, mycket jag-jag-jag. Och så en bild på en apa. Det minns jag var himla viktigt. Jag provar…

Sara Beischers bok ”Jag ska egentligen inte jobba här”, var den hyllad när den kom eller? Jag tyckte inte den var särskilt bra… Den handlar om nittonåriga Moa som flyttar till Stockholm med teaterdrömmar, men i stället hamnar hon på ett äldreboende och blir chockad över vad hon ser där, främst i form av sunk och snusk, men också en bristande respekt för människans värdighet och rätt till livskvalitet. Hon trivs till slut rätt bra och träffar även en tjock kille som hon blir ihop med, tror jag.

Igenkänningsfaktorn är för mig stor. Jag var tjugoett när jag flyttade till stan och upplevde precis samma chock som Moa gjorde. Traumat i att se ålderdomen på så nära håll. Och inte någon vacker ålderdom, med skrattande barnbarn, kanelbullar och hålla handen med sin åldrade livskamrat framför brasan. Nej, här var det demenshallucinationer, liggsår djupa som fingrar, kiss och bajs, smärta och ångest. Notera: alla äldreboenden jag jobbat på har behandlat sina boende väl. Det finns bara väldigt, väldigt lite som är vackert med att bli sjuk och gammal. 

Några exempel på igenkänning:

Precis som Moa tog jag med en boende på promenad (i rullstolen) till det hus där hon bott med sin familj som ung mor, och berördes starkt av detta. Vi stod tillsammans och blickade tillbaka på ett förgånget liv. Till min historia hör i och för sig att medan Moa tog med sig sin tant på promenad av godhets skull, så hade jag råkat ge min tant kvälls- istället för eftermiddagsmedicinen, och fått ordern att ”inte låta henne somna” av chefen och då var en långpromenad den bästa lösningen. Men förutom det, samma upplevelse.

Precis som Moa var jag med om att de äldre kunde ta till våld när de inte ville upp ur sängen, duscha eller liknande. Det kunde vara hemskt, att tvinga upp en förvirrad demenssjuk, som inte förstod vilka vi var och sedan tvinga dem att klä av sig och duscha. Samtidigt var det en omöjlighet att låta dem ligga kvar i sin egen smuts. Jag minns en morgon, då jag skulle ta upp en dam, demenssjuk, till frukosten. Hon ligger i sängen och mumlar, medan jag käckt försöker hålla humöret uppe. ”Dags att gå upp”, trallar jag. ”Mummel, mummmel” säger hon. ”Va? Jag hör inte”, säger jag. ”Mummel, mummel”, säger hon. Jag lutar mig fram: ”Nej, jag hör inte!”. Hon tar i för kung och fosterland: ”Jag. Vill. Dö!” Ja, vad säger man? ”Men en dusch först vore väl skönt?”

Precis som Moa påverkades jag av att höra de gamla prata om ”hur fort livet går” och hur det känns som igår som de var i min ålder. Det var nästan det värsta. Och nu kan jag se tillbaka på den tiden och inse att det gått tio år sedan dess. De har rätt. Det går fort. Jag fick dock en sorts push av att höra de gamla säga sådant. Försökte ta tillvara på tiden mer.Gick bra ett tag.

Tillbaka till boken. Den är skriven på relativt enkelt språk och innehåller mycket som jag stör mig på. Den försöker vara putslustig på ett sätt som jag har svårt att uppskatta. Hela skildringen av Moas ”teaterliv” känns krystat och pubertalt. Irriterande nog så känns det också lite äkta. Huvudpersonen är så uppenbart nitton och beter sig just därför krystat och pubertalt, så jag är inte säker på om detta är bokens svaghet eller styrka. Frustrerande.

Lika svårt är det att säga om karaktärerna är klichéer eller om det faktiskt är så här det ser ut överallt inom vården. För jag kan nämligen känna igen alla karaktärerna som jobbar på Moas äldreboende från mina egna upplevelser. Eva, som lägger in så mycket själ och hjärta i arbetet att hon glömmer bort sig själv. Leena, som är stenhård, men som visar sig vara snäll. (Min Leena gick i och för sig bakom ryggen på mig och försökte få mig sparkad, men återigen, nyansskillnader…) (Förtjänade inte att få sparken för övrigt. Var bara ny, nervös och oerfaren. Story of my life…) Nattpersonalen, som man inte lärde sig namnet på, men som alla beskyllde för all skit som hände. Den stränga chefen, som inte förstod hur det var att jobba ”på golvet”.

Kärnan i boken handlar om äldrevården i stort. Att något är fel, när vårdpersonal inte har tid för omsorg. När lönen ser ut som den gör i dag. När ingen inom äldrevården egentligen vill jobba inom äldrevård (i alla fall inte under rådande omständigheter). Kärnan handlar om respekt och kärlek. Den bär ett viktigt budskap.

Så: En viktig bok? Jodå. Men är den bra? Nja. 

>>>Då så. I'm back.

Cheeky bastards...

Läs mig krossa Bengt Palmers hjärta

Låt mig bara få den här sågningen ur vägen, så ska jag snarast ge mig i kast med mer positivt laddade, kreativa inlägg senare i sommar. Men har ni i en biografi nånsin läst värre inledande ord än dessa:

En målare målar, en murare murar och en montör monterar, men vad gör en skivproducent?

Alltså :O

Denna bloggs första smiley-gubbe, men då ord inte finns för att uttrycka min stora förvåning över att en vuxen man, med ett liv fyllt av skrivande bakom sig dessutom, väljer att inleda sin livshistoria med dessa rader, ja då får jag ta till den berömda smileygubben.

Vi är många som förtröstat, tappat hoppet om drömmen om en självbiografi skriven av Bengt Palmers , men Anderson Pocket har haft fingret på pulsen och känt att 2011 är ingen hetare än Bengt. Slumpens skördar blir inte mycket bättre efter den katastrofala inledningen (som i och för sig var vad som drog mig till boken in the first place), mest påminner den om något skrivet till ett sextioårskalas. En knappt kompetent formulerad text riktad till en mindre skara människor som delar minnen, upplevelser och kärlek till huvudpersonen. Och ja, det kan stämma när gäller många självbiografier, men här är det Bengt Palmers det handlar om.

Det främsta felet med boken är att det aldrig händer någonting i språket. Här är ett exempel:

När slutlåten förklingat och blomsterflickorna delade ut sina buketter på scenen, var publiken helt vild och när jag från min bänkplats fäste blicken på Björn [Skifs] såg jag... världens absolut lyckligaste ansikte.

Kompetent, men förbaskat tråkigt. Författaren älskar "...", vilket alltid följs av ett fullständigt ointressant avslöjande. Exempelvis: "Många undrade vem som dolde sig bakom namnet [på krogshowen] Ansgar Winsch, och det rätta svaren var... ingen". För att avsluta Palmers anekdot, så var det nämligen så att Björn (Skifs) och han alltid "gillat att hitta på knäppa namn". Han fortsätter: "Björns senaste e-mejl till mig är t.ex. undertecknat med namnet Lelle Agadir, och mitt senaste e-mejl till honom undertecknade jag med namnet Mes O. Potamien. Jättebarnsligt. Men kul." Men Bengt! :O

Det näst största felet är att den är alltför lång och detaljerad. Palmers har gjort några coola grejer i sitt liv (musiken till Sällskapsresan... aaand that's it!), men vem tror han är intresserad av deckaren han skrev på 80-talet, sida upp och sida ned om produktionen av musikalen Spök! på 80-talet, en ungdomsfilm i fantasygenren han skrev, men som aldrig producerades, och om när han, Björn och Clabbe af Geijerstam kidnappar varandra på varandras respektive fyrtioårsdag på 80-talet. :O Värst tror jag är när han berättar om Stora frågeboken (som han skrev på 80-talet), en helt poänglös historia:

Jag hittade på 100 ämnesområden som t.ex. Far Och Flyg, Filmhistoria, Filosofer, Fiskar och Fornnordiska Gudavärlden, varpå jag formulerade 10 frågor i stigande svårighetsgrad som stod att läsa på höger boksida, och på följande vänstersida presenterades de rätta svaren. Stora Frågeboken kom alltså att utgöras av 200 faktaspäckade sidor som förlaget Wahlström & Widstrand tack och lov mötte med jubel.

Författaren tror att han han en poäng med historien, för han berättar att han senare i USA upptäckte det nya sällskapsspelet Trivial Pursuit, som också bygger på faktauppgifter och vars skapare tjänat många miljoner. "'Kul för killarna som uppfann spelet', sa räven medan lite surt sneglade åt alla rönnbären" avslutar Palmers. Skjut mig.

Som ni märker så backar aldrig Palmers från att dra till med en dålig vits. När han skriver om synthens intåg på den svenska muskmarknaden (en av bokens intressantaste delar) döper han kapitlet till "Det Är Synt Om Människorna Sa Aldrig Strindberg". (Han erkänner för övrigt att han gick vilse bland sina syntljud på åttiotalet och att det kostade honom uppdraget att komponera musiken till Den ofrivillige golfaren, hehe.) Kapitlet om åldrande kallar han "Vart Tar Tiden Vägen När Den Går" (Det är Palmers som envisas med versalisering, inte jag!), om sin flytt tillbaka till Sverige efter en tid utomlands skriver han om i kapitlet "Borta Bra, Hemma Pest" och sitt arbete på Polar Music med Björn och Benny beskriver han i kapitlet med namnet "Polare På Polar". Detta dödsförakt för allt som stor humor heter kan bara beskrivas med :O

Det verkar liksom aldrig ha hänt Palmers något egentligt intressant eller gripande. Han babblar på om sina kändisvänner, produktioner han inte har vett att skämmas över och allehanda hyss och upptåg, men aldrig berättar han om saker som faktiskt betytt någonting, något andra kan lära av eller känna igen sig i. Hans redogörelse för 80-talets AIDS-rädsla blir till slut en sketch, där Palmers plötsligt blir Sven Melander i en sketch från Nöjesmassakern (från 80-talet) och missuppfattar vad ett negativt provresultat innebär. Han verkar sakna djup, denna man.

Å andra sidan har jag nu läst varenda ord i Slumpens skördar, trots att jag verkligen avskydde v a r e n d a ord, och en stor chock fick jag häromdagen när jag stod i bokaffären och en kund frågar efter självbiografin skriven av... Bengt Palmers. (Jodå, jag kan, jag med.) Intresset är kanske större än jag tror, men samtidigt anar jag att ingen har kunnat förutse vad Palmers skulle komma att skriva. Världens sämsta bok.

Bokförälskelse vid andra ögonkastet (och andra klichéer)

På morgonen dag tre av vår semestervecka på Kreta vaknade jag tidigt, varm och lätt bakfull. Maja sov fortfarande, så jag slog försiktigt upp balkongdörren och sträckte mig efter närmsta bok. Den enda jag kunde nå var David Nicholls One Day, en bok jag ratat dagen före och äcklad slängt ifrån mig efter hundra sidor. 'OK' tänkte jag, 'den kan väl ta kål på några timmar' och fortsatte läsa.

Jag har alltid tyckt att det varit lite fånigt att tala om kärlek till böcker i romantiska ordalag, men jag vet inte vad annat jag kan kalla det som skedde denna morgon än "förälskelse". Motvilligt charmades jag nu totalt. Plötsligt var boken rolig, spännande, smart, romantisk, rörande, ja allt man vill ha. Karaktärerna jag tidigare stört mig på brydde jag mig nu om, jag ville fortsätta läsa om dem, veta vad som skulle hända dem under nästa år. Det är ett otroligt skickligt romanbygge, det är något beräknande över alltihop. Att tolv månader går mellan varje kapitel, som utspelar sig på samma datum under drygt tjugo år, samma datum som de två först träffades. Jag får en känsla av att författaren planerat boken som en matematiker beräknar en avancerad ekvation, med syfte att maximera läsarens känslor.

Missförstå mig inte, "beräknande" låter illvilligt och det är det sista boken känns. Men Nicholls vet precis hur han ska göra för att man ska sympatisera med hans karaktärer, ger dem exakt tillräckligt med dåliga tillika bra sidor för att man ska se dem som människor av kött och blod, dynamiska. Det är något förutsägbart över deras utveckling, även bokens slutgiltiga vändning är en lågoddsare om man tänker efter. Men man bryr sig inte. Det är så skickligt genomfört att man sveps med, skrattar och gråter lite, önskar att den aldrig ska ta slut. Jag brukar inte skriva så här om böcker, men den lockar fram klichéer som dessa, för boken är en sådan kliché, men alltså man bryr sig inte! I laaave it, I löööve it, I looove it!

Fan vilken kliché man själv är alltså. Jag skrev om boken redan i vintras, då jag gett den i julklapp till min storasyster. Jag skrev:

One day av David Nicholls - Årets mest hypade kärleksroman var jag ju bara tvungen att ge henne. Jag har bara hört bra saker om denna bok som jag själv är för cool för att läsa (men antagligen motvilligt skulle älska (med (Nej, skoja))).

Eh, jag var drucken när jag skrev det. Men typiskt att man ska vara så förutsägbar. För om jag kunde så skulle jag nog älska med den här boken.

När vi skulle lämna Grekland fyra dagar senare hade vi sexton kilos övervikt (fråga inte...) och vi var tvungna att rensa ut och slänga en massa grejer (gjorde i slutändan ingen skillnad, men som sagt, fråga inte...). Ett av offren blev One Day. Att jag nu, drygt två veckor senare, sitter och faktiskt saknar det fysiska exemplaret, min sönderlästa fina bok, är i mina ögon ett gott betyg. Mycket gott.

Hursomhelst, jag läste ut boken på tredje dagen så allt gick fortfarande enligt planerna. En bok om dagen under sju dagar. Men ja, keep reading...

De tio värsta ur Svensk bokhandels katalog Höstens böcker 2011

Bla bla skräp bla bla galna kändisar bla bla pengakåta förlag bla bla here we go again: De tio värsta ur höstens bokutgivning 2011. (Bästa hittar du här!)
1. Här finns mycket att hetsa upp sig över. Bokens idé (mossig), omslag (verkligt vedervärdigt), gluggen (känns "gjort"), ISBN-numret (för komplicerat)... Dessutom förstår jag inte riktigt, är det klassiska roliga historier? Sanna historier? Hur samlar man ihop sådana här historier, se det har jag aldrig förstått. Frågar man vänner och bekanta rakt upp och ned? Läser man andra samlingar och markerar de dråpliga svärmorshistorierna? Jag... fattar inte. (frank förlag)

2. Martin Melin har bidragit med så mycket glädje i mitt liv, från att få sin snopp masserad -97 till en bok dedikerad till sig. Det här känns som en naturlig förlängning av vår relation. Är dock fly förbannad över att den utlovade deckaren dröjer. För jag har väl inte drömt, visst har en sådan nämnts? Ser fram emot den mer än jag längtar efter nytt från Lehane. (Forum)
3. Ouch, här tar jag kanske i, men jag blev så besviken på Hellbergs nya, som jag placerade på min Bästa lista i vintras. Men jag tycker verkligen inte den var bra, barnsligt skriven, aldrig spännande. Sex- och kärleksskildringar på Starletnivå. Uppenbart skrev hon om sina egna upplevelser av Oxford och tillskrev sig samtidigt snuskigt många fina egenskaper. Nej, fungerade inte för mig. Och jag som var så nöjd att jag fått låna Fractions exemplar (som jag tänkt att aldrig lämna tillbaka - det är ett enkelt, smart sätt att stjäla!), men vill inte längre ha den. Jag hoppas på nästa bok i stället! (Månpocket)

4. Sådana här böcker får det att vrida sig i magen på mig. Så uppenbart bara producerad för att tjäna pengar. Sade han så mycket klokt, för övrigt, Aslan? Jag minns mest hans långsamma, varma utandningar: Ahhhh... Så sade han ofta. (Libris förlag)

5. Man får akta sig för att inte lova för mycket i sina annonser. "Den svenska naturen som du aldrig tidigare sett den"? Om jag utgår från omslaget, skulle jag då aldrig ha sett en björns rumpa förut? En älg som äter? En närbild på en blomma? En skelögd örn? OK, det där sista exemplet är i och för sig imponerande, men 1/4? Inte tillräckligt för att övertyga mig. (Forma Books/Ica bokförlag)

6. Hörni, jag börjar bli trött på att ständigt ge och ge till de varelser vi kallar bebisar. Är det inte dags att de ger något tillbaka? Kanske att jag skulle vilja ha den där stickade luvtröja eller läckra ponchon de nämner i annonsen! (Forma Books)

7. Nej, luffarslöjd är inget för mig. Vi provade det under en vecka när jag gick på folkhögskola i Jönköping och jag fick upp en lång bit ståltråd under tumnageln och de andra bara skrattade. Min lillasyster var på besök den dagen. Generad visste hon inte var hon skulle titta. Skrattet ekar fortfarande i mitt huvud. "Ha ha", ungefär så skrattade de. "Ha ha". På ett ungefär. (Forma Books)

8. Bingo, Bingo, Bingo... Vill så väl, är så fel. Det vore i och för sig intressant att höra historien om hur fasen han fick systrarna Graaf att ställa upp på osmakligt incestuösa fotografier. Hur, liksom, lät argumenten? (Lind & Co)

9. Jag trodde inte det var möjligt för någon som är född på julafton att älska julen. Är man inte för evigt bitter över att man inte får ha sin födelsedag i fred? Usch, att mina syskon också skulle få paket på MIN födelsedag, jag ryser av blotta tanken. Ytterligare ett bevis på Pernillas brist på mänskligt DNA. "Den som sa lagom är bäst har aldrig varit hemma hos familjen Wahlgren på julafton" skriver Pernilla i annonsen. Som sagt, ryser av blotta tanken. (Bokförlaget Semic)

10. Den här gör mig förbannad på riktigt. Vad tänker illustratören Margareta Nordqvist? Om jag känner min Sigge, och det inbillar jag mig att jag gör, så är det en sak jag vet med säkerhet: Sigge är en liten vit shettis. Han har inte svart päls. Inga fler retcons, snälla ni! Jag har fullt upp med att förstå DC Comics nyligen tillkännagivna reboot. (Bonnier Carlsen)

Det var inte så farligt den här gången, inte sant? Bokbranchen, det finns hopp om dig ännu! Fredspipa för tillfället.

De tio bästa ur Svensk bokhandels katalog Höstens böcker 2011

Tre gånger om året utges en katalog över svenska bokförlags kommande utgivning och för er skull, så att bokhavet ska bli mindre en påse Bertie Botts bönor och mer en Alladinask, brukar jag gå igenom den och sortera de söta karameller från de beska. I år är katalogen tjock och fylld av härligheter. Det är som att förlagen läst mina tidigare genomgångar och rensat bort den värsta skiten. Viss bismak har jag trots allt funnit och den listan presenteras snart. För vi börjar, som sig bör, med det götta.

1. Vi mjukstartar med Johan Theorins nya deckare, där han lämnar sitt litterära Öland för "en mellanstor stad någonstans på västkusten". Jaha ja. Raffigt. Jag tyckte inget vidare om Theorins senaste, Blodläge, så en nystart är nog på sin plats. Dessutom beställde jag pinsamt nog Blodläge som recensionsex från förlaget, utan att nånsin recensera den, så jag känner att jag "owe him one"... Men förlåt, Sankta Psyko, vad är det för jädra namn? (Wahlström & Widstrand)

2. "Cigaretten efteråt? Betyder det vad du tror att det betyder?" frågar Engdahl lite fräckt i annonsen. Hm, jag antar att han syftar på chokladcigaretten jag brukar avnjuta efter att ha bloggat. Det finns inget bättre. Denna essäsamling tror jag på, för övrigt! (Albert Bonnier Förlag)

3. Take it away, Anna Winberg! (Bonnier)

4. Barbro "Babben" Lindgren, har hon skrivit något dåligt, tro? Sulle'nte tro det. Här vänder hon sig återigen till vuxnare läsare, men dessutom, som ni ser uppe i hörnet, kommer Sparven-böckerna i nytryck. Verkligen på tiden. (Karneval)

5. Man fick läsa ett utdrag ur feministiska sexserien Maran i serietidningen Utopi (rekommenderas!) tidigare i våras och ja, den "fungerade", blink blink... (För privat? Skiljelinjen blir allt suddigare i det moderna, ständigt uppkopplade samhälle jag lever i, men jag gissar på: ja.) (Kolik förlag)

6. Fanny Ambjörnssons tidigare I en klass för sig är obligatorisk (bokstavligen tror jag) läsning för alla som jobbar med ungdomar och även om ämnet, färgen rosa, känns lite uttjatat (ja, alla vet att det betraktades som en killfärg fram till 1900-talet), så är mina förhoppningar höga. Blow my mind, Ambjörnsson! (Ordfront)

7. Grymt avundsjuk på begåvade Sara som ska bli seriefigur i Mats Jonssons nya album. Jag läste om hans förra bok Pojken i skogen i veckan och alltså, den är ju så jädra bra. Likaså Hey Princess. De utdrag ur Mats kamp som redan publicerats i Galago har varit lovande, så detta kan bara bli fantastiskt. Jag såg Mats med familj häromdagen när jag satt och drack kaffe och poserade utanför Konstfack. Söta. (Ordfront)

8. Jag har känt mig skeptiskt inför Langenskiölds "Vad är..."-serie. Rätt trist design och jag har svårt för flera av de författare de anlitat. Tomas Alfredsson tycker jag dock är vettig och så gillar jag hans utseende. Han har stil. Att han ska "läxa upp kollegor och få utlopp för sin bitterhet" är förstås bonus. Filmatiseringen av "Låt den rätte komma in" levde däremot inte upp till mina, erkänt skyhöga, förväntningar, men vad har det med något att göra? (Bokförlaget Langenskiöld)

9. Morsan och farsan, dags att åter pynta upp kosing för böcker jag alltid önskar mig men aldrig verkar läsa. Mind you, de är snygga i hyllan. Till jul som vanligt? (Nordstedts)

10. På sistone har jag fått ovanan att säga "vart" när jag menar "var" och det tycker jag är så fruktansvärt ocharmigt språk. Lovar att skärpa mig. Siv Strömqvist är varje svensklärares husgud och denna bok kan definitivt komma mig väl till pass i framtiden.

Det var det bästa, i min små grå ögon i alla fall. Snart kommer listan över - huga! - katalogens värsta titlar.