måndag 5 november 2012

Om en låt


Låtens karaktäristiska dubbla hjärtslag rullar in i mig. Stegrande i intensitet.

Först snabba, rädda dunk. Ett oroligt slagverk. Som vet att något är förändrat, men som inte vill lyssna. Inte vill veta. Som försöker stänga budskapet ute.

Men omöjligt. För nu smyger sig de andra in, de långsammare slagen. Det är bestämda, obevekliga rapp. Tunga. Som pumpar ut från hjärtat. Som redan vet.

Näst, en ettrig gitarrslinga. Som en tanke som inte vill släppa taget. En grävande och rafsande känsla som vägrar lämna kroppen.

Viskningar i mitt öra.

This isn’t over ’til I say when
When
When

El Perro Del Mars låt ”Better Love” älskade jag även innan februari, innan jag gjorde slut med henne som jag var tillsammans med i nästan åtta år. De första månaderna efter det dock, lyssnade jag på den dagligen. Den säger så mycket om hur jag kände. Om att älska någon, någon som man måste lämna. 

Om att slita med det beslutet. Att känna de dubbla hjärtslagen slå i bröstet. Tvivlets oroliga slag och vetskapens oförsonliga. Tillsammans med en tanke som långsamt river sönder allt. Allt. Och att vara den som är tvungen att fatta beslutet. This isn't over 'til I say when.

Somehow I lost what I felt back then
then
then


Den obönhörliga hjärtrytmen. Den som visste. Den jag inte ville lyssna till. Som jag verkligen, verkligen inte ville lyssna till.

And honey, you deserve better than
me
me

Älskling, du förtjänar bättre än mig, du gör det. Du förtjänar så mycket bättre än någon som känner så här.

You deserve a better love
a better love
a better love than me


 “When.”

Jag flyttade ut, flyttade till soffan hemma hos min syster och hennes dotter. En kväll i mars, en fredag, var jag på väg hem från jobbet. Jag jobbade typ jämt då i början, men mådde för en gångs skull ganska bra. Hade köpt sushi till oss, men glömt att ladda min iPod. Batteriet visade bara en smal röd strimma. ’Äsch, en låt hinner jag väl lyssna på’ tänkte jag och tryckte på shuffle. 

Hann inte gå ett steg förrän de dubbla hjärtslagen vibrerade i mig. Av alla tretusen låtar på min iPod. Så spelades den. Som ett tecken. Som en påminnelse. Du får inte vara glad. Du får fan inte vara glad. Du, din usling, får fan inte vara glad. Låten hann spela kanske femton sekunder innan batteriet dog. Och, just då, en del av mig med den.

Inga kommentarer: