Två tolkningar av...

Victoria Benedictsson (1850-1888) är ännu en asbra kvinnlig författare som hade ett riktigt rövliv. Kortfattat: Var uttråkad och jättekreativ som ung, men nekades att gå typ dåtidens Konstfack av sin far, trots att han lovat att hon skulle få det och hon sparat pengar i flera år. I ett uttryck av ungdomlig stupiditet trotsade hon sin farsa genom att gifta sig med den tråkigaste friare hon kunde hitta: postmästare Benedictsson. Hon var tjugoett, han trettio år äldre och, precis som hon önskat, en riktig tråkmåns. Pappan blev däremot inte lika olycklig som Victoria själv, som höll på att gå i taket av tristess. Litteraturen blev en slags flykt och hon började långt om länge ge ut böcker under den manliga pseudonymen Ernst Ahlgren.

Hennes böcker var jättebra! Liksom sina generationskamrater åttiotalisterna, skrev hon om samhällets orättvisor och om sin situation, kvinnans situation. Hon fick en del uppmärksamhet och började bryta sig loss från den skånska håla där hon bodde. Hon besökte allt oftare Stockholm, Malmö och Köpenhamn och 1886 träffade hon Georg Brandes, som var dåtidens tongivande litteraturkritiker och litteraturforskare. Han representerade modernismens genombrott i Norden och var en riktig, vilket ord är det jag söker... pruttgubbe. Han var rådryg mot Benedictsson, men låg med henne en hel del.

Victoria Benedictsson tog livet av sig 1888 och en deppig tolkning av denna händelse är att hon gjorde det för hon var så himla ledsen på pruttgubben. En kuligare teori är att hon gjorde det för att postumt få publicera sina dagböcker, som hon kallade Stora Boken. Dessa dagböcker är hennes mest spännande litteratur och verkligt moderna. Där vågade hon skriva allt, men visste att medan hon ännu var i livet var texterna för kontroversiella för publikation. Hon valde därför att ta sitt liv, för att slutligen få bli en del av litteraturhistorien. Ja, det är en teori i alla fall.

Sedan gick det väl sådär med erkännandet, men de senaste tio-femton åren har Benedictsson slagit igenom på bredare front och vi har slutligen nått fram till poängen med detta inlägg. Jo, jag vill nämligen visa bilder ur två jättefina serier som gjorts om Benedictsson och hur olika nyckelscener ur hennes liv tolkats.

Serierna i fråga är "Hasta La Victoria Siempre" (ur Prins Charles känsla) av Liv Strömquist och Jag hör icke till något läger av Elisa Rossholm. Strömquist återberättar i serieform humoristiskt och smart delar av Benedictssons liv, medan Rossholm illustrerar korta utdrag av Stora Boken. Rossholms vackra bilder tillsammans med Benedictssons formuleringskonst ger en stark läsupplevelse.

Nog sagt. Här kommer bilderna. Alltid Strömquist först, följt av Rossholms tolkning av samma (eller snarlik) händelse/känsla.

Brandes alltså. Vilken tönt. Vilka tolkningar föredrar ni?