fredag 15 juli 2011

Läs mig krossa Bengt Palmers hjärta

Låt mig bara få den här sågningen ur vägen, så ska jag snarast ge mig i kast med mer positivt laddade, kreativa inlägg senare i sommar. Men har ni i en biografi nånsin läst värre inledande ord än dessa:

En målare målar, en murare murar och en montör monterar, men vad gör en skivproducent?
Alltså :O

Denna bloggs första smiley-gubbe, men då ord inte finns för att uttrycka min stora förvåning över att en vuxen man, med ett liv fyllt av skrivande bakom sig dessutom, väljer att inleda sin livshistoria med dessa rader, ja då får jag ta till den berömda smileygubben.

Vi är många som förtröstat, tappat hoppet om drömmen om en självbiografi skriven av Bengt Palmers , men Anderson Pocket har haft fingret på pulsen och känt att 2011 är ingen hetare än Bengt. Slumpens skördar blir inte mycket bättre efter den katastrofala inledningen (som i och för sig var vad som drog mig till boken in the first place), mest påminner den om något skrivet till ett sextioårskalas. En knappt kompetent formulerad text riktad till en mindre skara människor som delar minnen, upplevelser och kärlek till huvudpersonen. Och ja, det kan stämma när gäller många självbiografier, men här är det Bengt Palmers det handlar om.

Det främsta felet med boken är att det aldrig händer någonting i språket. Här är ett exempel:
När slutlåten förklingat och blomsterflickorna delade ut sina buketter på scenen, var publiken helt vild och när jag från min bänkplats fäste blicken på Björn [Skifs] såg jag... världens absolut lyckligaste ansikte.
Kompetent, men förbaskat tråkigt. Författaren älskar "...", vilket alltid följs av ett fullständigt ointressant avslöjande. Exempelvis: "Många undrade vem som dolde sig bakom namnet [på krogshowen] Ansgar Winsch, och det rätta svaren var... ingen". För att avsluta Palmers anekdot, så var det nämligen så att Björn (Skifs) och han alltid "gillat att hitta på knäppa namn". Han fortsätter: "Björns senaste e-mejl till mig är t.ex. undertecknat med namnet Lelle Agadir, och mitt senaste e-mejl till honom undertecknade jag med namnet Mes O. Potamien. Jättebarnsligt. Men kul." Men Bengt! :O

Det näst största felet är att den är alltför lång och detaljerad. Palmers har gjort några coola grejer i sitt liv (musiken till Sällskapsresan... aaand that's it!), men vem tror han är intresserad av deckaren han skrev på 80-talet, sida upp och sida ned om produktionen av musikalen Spök! på 80-talet, en ungdomsfilm i fantasygenren han skrev, men som aldrig producerades, och om när han, Björn och Clabbe af Geijerstam kidnappar varandra på varandras respektive fyrtioårsdag på 80-talet. :O Värst tror jag är när han berättar om Stora frågeboken (som han skrev på 80-talet), en helt poänglös historia:
Jag hittade på 100 ämnesområden som t.ex. Far Och Flyg, Filmhistoria, Filosofer, Fiskar och Fornnordiska Gudavärlden, varpå jag formulerade 10 frågor i stigande svårighetsgrad som stod att läsa på höger boksida, och på följande vänstersida presenterades de rätta svaren. Stora Frågeboken kom alltså att utgöras av 200 faktaspäckade sidor som förlaget Wahlström & Widstrand tack och lov mötte med jubel.
Författaren tror att han han en poäng med historien, för han berättar att han senare i USA upptäckte det nya sällskapsspelet Trivial Pursuit, som också bygger på faktauppgifter och vars skapare tjänat många miljoner. "'Kul för killarna som uppfann spelet', sa räven medan lite surt sneglade åt alla rönnbären" avslutar Palmers. Skjut mig.

Som ni märker så backar aldrig Palmers från att dra till med en dålig vits. När han skriver om synthens intåg på den svenska muskmarknaden (en av bokens intressantaste delar) döper han kapitlet till "Det Är Synt Om Människorna Sa Aldrig Strindberg". (Han erkänner för övrigt att han gick vilse bland sina syntljud på åttiotalet och att det kostade honom uppdraget att komponera musiken till Den ofrivillige golfaren, hehe.) Kapitlet om åldrande kallar han "Vart Tar Tiden Vägen När Den Går" (Det är Palmers som envisas med versalisering, inte jag!), om sin flytt tillbaka till Sverige efter en tid utomlands skriver han om i kapitlet "Borta Bra, Hemma Pest" och sitt arbete på Polar Music med Björn och Benny beskriver han i kapitlet med namnet "Polare På Polar". Detta dödsförakt för allt som stor humor heter kan bara beskrivas med :O

Det verkar liksom aldrig ha hänt Palmers något egentligt intressant eller gripande. Han babblar på om sina kändisvänner, produktioner han inte har vett att skämmas över och allehanda hyss och upptåg, men aldrig berättar han om saker som faktiskt betytt någonting, något andra kan lära av eller känna igen sig i. Hans redogörelse för 80-talets AIDS-rädsla blir till slut en sketch, där Palmers plötsligt blir Sven Melander i en sketch från Nöjesmassakern (från 80-talet) och missuppfattar vad ett negativt provresultat innebär. Han verkar sakna djup, denna man.

Å andra sidan har jag nu läst varenda ord i Slumpens skördar, trots att jag verkligen avskydde v a r e n d a ord, och en stor chock fick jag häromdagen när jag stod i bokaffären och en kund frågar efter självbiografin skriven av... Bengt Palmers. (Jodå, jag kan, jag med.) Intresset är kanske större än jag tror, men samtidigt anar jag att ingen har kunnat förutse vad Palmers skulle komma att skriva. Världens sämsta bok.

13 kommentarer:

Lisa sa...

Men oj oj, jag måste ju tacka för dagens skratt!

Vettets väktare sa...

Tacka Palmers... (men tack till dig!)

Anonym sa...

Jag vet inte om jag ska bli imponerad eller lite rädd av att du ändå läste ut hela den här boken...

Sophie sa...

Hahaha! Men du, nu finns det ju hopp om att man själv ska få ge ut en biografi. Min ska nog vara i minst tre delar...

MalcolmLittle sa...

Djävulskt roligt!

Vettets väktare sa...

Bokstävlarna - Absolut imponerad, det var en kamp ska jag tala om.

Sophie - Bara tre delar? Hm...

Malmcolm - Tack så mycket!

J sa...

Jävligt roligt skrivet! Du alltså, inte Bengan.

:O

Unknown sa...

Sitter och lyssnar på den självgode Palmers i radion.Jag har inte läst boken men din analys var fantastiskt rolig och träffande.Mannen är en träbock och totalt befriad från självdistans och humor.

Anonym sa...

Den här mannen är så satans borgerlig ut i fingerspetsarna att boken blir tråkig därav. Han saknar många egenskaper för att skriva en bok och frågan är om själva ämnet har något annat än egenintresse. Han beskriver ymnigt sina lyckade produktioner men utelämnar alla de 99% som inte blev en hit. Han kan heller aldrig nog söka tröst för sin fars tragiska öde. Frågan är väl hur mycket han tillrättalagt där för sitt eget syfte. Jag tycker allt fallerar på bristande trovärdighet. Skivproducenter ska producera skivor och inte skriva böcker!

Ebba Lange sa...

Förstår heller inte hur du kunde läsa ut boken. Jag slutade efter första sidan!

clas lundkvist sa...

Gnällde han inte över proggrörelsen också?

Unknown sa...

Din jämförelse med 60-års festen är nog på pricken. Hade glömt det pliktskyliga kvävda hos den generationen. De som nästan drunknat i depressionens 50-tal. Det talas inte mycket om det svenska 50-talet men vad jag förstått var det oerhört syrefattigt.Den sociala kontrolen att vara en bra människa höll på att ge min morsa nippran.Tän på Dagerman, sparkade hinken medelst avgaser å garage å bil vid 33 redan.De här kisarna var liksom Arne Hgerfors utan fyndigheten(!)
De som är kvar kan nog sitta ner i en soffa och prata om hur skön den är att sitta i. Särskilt om man är trött. Efter en lång dag.Eller om man hade varit tvingad ut efter katten, den springer bort ibland.
Då är det skönt att sitta.
I en soffa.
De blir mycket spring efter katten på våren, ja, och om det ligger strömming därute, men nu är det oktober.
Så nu kan vi sitta.
Skönt.
I soffan.

Det är så det var.
Största delen av Svenska folket kommer ur ÄNNU mindre rörelse i bollamentet.
Fast det som stod still var öppenheten-man kunda inte säga hej och du till folk.
En sån sak som 'du'-reformen.det var en halvkul tjomme som hette Bror Rexed som blev hövding för socialstyrelsen. han ville du'a sina medarbetare-på jobbet-å det blev det uppmärksamhet kring-minsann-på min ära.
Och se Svenskarna tog efter.
Med en radiokanal(2?).
Jo alldeles 'nyss' satt vi i en stuga och såg inte mer än vägkroken därborta.
Det där rännandet till mariannelund som förekommer i Emil är osant.
Att astrid skrev sagor vet ju alla.
Sagor.
Du får skicka ett kort till Palmers och tacka för senast och själv lägga ut texen om att du såg en fin tax utanför ett hus som liknade hans. ..hi hi hi.. den hette kurre. åh ett så kul hundnamn. Inte som Karo, nää. Eller Buster -nääe.. et cetra


JimB

Tor Malmqvist sa...

Boken är bra, den är en musikhistorisk vandring i svensk musikhistoria. Jag köper gärna ett ex. om någon har.
Tor Malmqvist
tor.malmqvist@hotmail.com