Steampunk inte i min smak

I en steampunkvärld befolkad av antropomorfiska djur utspelar sig Bryan Talbots seriealbum Grandville. Det är en alternativ värld där Napoleon vann kriget och invaderade England. Frankrike är världens enda stormakt och har spridit sin kultur och sina värderingar över hela Europa. Engelska är ett utdöende språk och Paris världens största stad. Dit kommer bävern Archie LeBrock, polisdetektiv vid Scotland Yard, för att undersöka ett självmord som visar sig ha kopplingar långt upp i den politiska sfären. LeBrock tror sig ha upptäckt en konspiration och en hemlighet stor nog för att förändra hela världen...

Bryan Talbot tecknar och skriver själv och ligger bakom storverk som Alice in Sunderland och The tale of one bad rat. Med Grandville har han inte samma grandiosa ambitioner, utan verkar snarare vara inriktad på att underhålla. Han har hittat inspiration från så olika källor som Quentin Tarantino, Conan Doyle och illustratören Jean Ignace Isadore Gérard, vars antropomorfiska teckningar (som publicerades under pseudonymen Grandville) från tidigt nittonhundratal kan ses exempel på nedan.

OK, det positiva först: Det är en kul idé och skickligt genomfört. Det är inget fel med Talbots berättarteknik. Manuset må vara aningen kliché, men det är ju också tanken. Så var det dags för det negativa. Vi kan börja med färgerna, Talbots palett är fruktanvärd. Han färglägger, såsom numera är kutym, med dator och den stackarn verkar ha tappat bort sig själv någonstans bland Photoshops alla funktioner. Ta en titt på bilden nedan, som är en preliminärt färglagd version av en professionell färgläggare, för att hjälpa Talbot tidsmässigt.

Väldigt tjusigt i sin enkelhet tycker jag. Sedan sätter alltså Talbot igång framför datorn med detta resultat:

Sorgligt. Grått och livlöst med alltför nyanserade färger. De detaljerade tapeterna är fina, med resten rätt fruktansvärt. Jag har å andra sidan aldrig varit överdrivet förtjust i Talbots teckningar. Med Grandville bevisar han ännu en gång att han är en skicklig "cartoonist" med alla fina djuransikten, men den balanseras mot hans vanliga, mer realistiska, stil som jag finner rätt tråkig. Här är ett exempel ur Heart of Empire:

Den påminner lite om när Acke skulle få en "uppdaterad" stil och Betty och Veronica såg ut så här ett tag:

Kommer alltid föredra Don DeCarlos charmigare stil:

Någonstans mittemellan hamnar Jill Thompson som nyligen twittrade följande bild på Soprot och Betty:

Men nu kommer jag ifrån ämnet igen. Albumet är full av detaljer som man ska finna lustiga och ja, vissa är det. I en opiumkällare hittar LeBrock en utslagen forskarassistent, en hund vid namn Snowy Milou, som i ruset drömmer om Kongo, krabbor med gulkklor och att resa till månen...

Men att Spirou dyker upp som hunsad portier eller att berömda målningar ser ut så här i Grandvilles värld

tycker inte jag är sådär jättefyndigt. Själva historien är som sagt full av klichéer, men vad värre är så försöker sig Talbot på lite politisk satir. Den konspiration som LeBrock avslöjar är en illa dold kritik mot Bush-administrationen och en kommentar på de paranoida teorier som finns kring elfte september-katastrofen. Missriktat och lite sent va? Albumet kom ändå ut 2009.

En annan sak jag inte gillade är rutan där LeBrock sitter på sitt hotellrum och studerar en bok av Vidocq, samtidigt som han tränar höger bicep med en tiokilos-hantel. Inget man vill se när man själv ligger som utslagen i soffan med en serietidning och äter chokladbollar...

Genren steampunk, som alltså är (typ) en blandning av science fiction och det viktorianska England, är nog inte min grej heller. Med ett undantag:

Nu har jag klagat färdigt. Grandville var helt enkelt inget för mig (men rätt okej tidsfördriv....)

Grekisk bok om Sture Linnér

Jag har läst Stunder med Sture Linnér av Leonie Caroki (titeln Stunder med Sture har ju en härligare klang, men det kanske bara är jag?) i översättning av Christos Pappas och boken är ett riktigt galet idolporträtt. Tusen resor värre än mina egna var. Det är lätt att förtrollas av Linnér och att läsa om briljanta personer som honom är inspirerande, men gör mig också lätt illa till mods. Det är naturligt att börja tvivla på sin egen förträfflighet, när man jämför sin egen livsinsats med Linnérs. Speciellt som han skildras i denna skrift.

Okaj, nog om mina självkänsloproblem (men mer om dom senare i veckan faktiskt! Nåt att se fram emot...) och mer om boken i fråga. Caroki är hustru till Greklands ambassadör i Sverige och lärde känna Linnér över en rad trista ambassadsmiddagar som piggades upp av den mångfacetterade SL och hans många historier. Vissa av dem samlas nu i Carokis nätta bok, berättade av Linnér själv i första person, tillsammans med inramande skildringar av deras möten från Carokis perspektiv.

Det är dessa texter som är problemet med boken. Linnérs berättelser är fantastiska, de handlar om mänsklig ondska och godhet, om hopp, mod och grymhet. Tyvärr är inte författarens skildring av Linnér lika nyanserad, utan Caroki tappar bort människan Linnér i sin dyrkan av hans publika persona och hans äventyr. De hann väl inte lära känna varandra tillräckligt (Linnér gick bort 2010), men rader som:

Han måste ha varit oemotståndligt attraktiv [som ung]. En nordisk man så som vi Medelhavskvinnor föreställer oss dem. En skandinavisk Apollon. (s.14)

gör väl ingen lycklig, förutom kanske Linnér, men han är ju... liksom död. Författaren är också snabb att döma ut andra människor duon stöter på, de porträtteras som ovilliga att lyssna till Linnérs historia. Hon vill gärna poängtera hur det krävs en särskild typ av människa för att kunna ta till sig hans visdom. Jaa du, Leonie, jag är en rätt vanlig glad skit och jag älskar Linnér och det han hade att berätta.

Men tro inte att jag inte tyckte om boken, för det gjorde jag. Det var bara det att författaren förstörde den lite grann. Om man inte hört eller läst Linnérs historier tidigare, så är det en utmärkt introduktion. Vilken karl han var!

PS.

Innan någon säger något, jag inser att jag själv inte låter helt distanserad i min beundran av Linnér, men det här är ju en blogg, inte en bok, inte sant?

DS.

Jubileum på Antikvariat 1

Ni missar väl inte att sympatiska Antikvariat 1 firar femårsjubileum och har trettio procent rabatt på rubbet och på stubbet? Hela januari ut, så ni har ännu några dagar på er att beta er igenom Tomas härliga boksamlingar.

Julklappsmotiveringar

(Kul grej! Jag prövar att för första gången blogga lite onykter. Har varit på middag hos en vän och druckit en flaska vin. Vi får se hur det går...)

Minns ni julen 2010? Inte? OK, men en tradition som hursomhelst är på väg att skapas i vår familj är att jag ger min storasyster ett bokpaket i julklapp, bestående av åtta-tio böcker (pocket för guds skull) som jag tror hon skulle gilla. Hon har ganska bred, bra smak, så det mesta jag gillar tycker även hon om. Dessa är böckerna jag gav henne i år. Presenteras med motivering naturligtvis.

One day av David Nicholls - Årets mest hypade kärleksroman var jag ju bara tvungen att ge henne. Jag har bara hört bra saker om denna bok som jag själv är för cool för att läsa (men antagligen motvilligt skulle älska (med (Nej, skoja))).

Illusionernas bok av Paul Auster - Jag döpte ju min förbannade blogg efter denna förbannade bok, så man tycker ju inte att en motivering skulle vara nödvändig. Men men, jag skrev ju själv att jag lovade motivering. Så här kommer den: Austers roman är som en fantastisk matematisk ekvation som jag skulle vilja knäcka om jag har CSN-lån kvar att ta efter min lärarexamen.

Almanacka av Kristofer Flensmarck - Kommer inte över denna mans efternamn, får mig alltid att fnissa. Men hans suggestiva diktsamling fick mig att grina som en krokodil. Har skrivit mer om den här. Hittade Almanacka billigt på realisation i en bokhandel på Götgatan och köpte på mig en tre-fyra exemplar som jag nu har delat med mig av till släkt och vänner. Nu är de slut tror jag.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg & Mordets praktik av Kerstin Ekman - Jag hade en sådan jädra tur att hon bara hade läst Bengan Ohlssons Gregorius och inte originalet.

Minns inte titeln av Arthur (?) McCall-Smith - En i serien som utspelar sig i... London? Inte Afrika. Har bara läst en bok av McCall-Smith, nummer två i Afrikaserien, och i den så avslöjar den afrikanska kvinnan mördaren genom att han ser skum ut. Riktigt flink detektiv hon den afrikanska kvinnan. Men jag tänker: Mysrysare!

100% fett av Liv Strömquist - Lyssna till den här solskenshistorien: I bilen hem från hufvudstaden på väg till vårt familjehem i mellanstor svensk stad läser min syster en dagstidning där Strömquists serier recenseras och min syster skrattar gott åt några serierutor och säger: Ja, den här skulle man ju vilja läsa! Så satt jag där bredvid och tänkte: Jaaa du, du kanske inte kommer få den där nya stora boken Prins Charles känsla, men väl det billigare, gamla albumet som finns i pocket, hehehehehe!

Jag är kanske en halvrutten bloggare, men en underbar människa!

Den mest desperata bokparodin någonsin...

Jag och Kafka parodierade i veckan Ranelid/Englund-bråket, vilket för övrigt lyfte min besöksstatistik till oanade höjder, men om ni tyckte det kändes aningen krystat ibland, så är det ingenting mot de parodier som finns ute i den stora världen. Parodier har existerat i princip lika länge som litteraturen själv och kända, respekterade exempel inkluderar (beroende på hur brett man väljer att tolka begreppet parodi) Cervantes Don Quixote, James Joyces' Ulysses och eh, Michael Gerbers Barry Trotter. (Sedan är jag säker på att det finns en parodi på Bilbo som heter Dildo, men jag har aldrig sett den, men den måste väl ändå finnas?!)

Nu är i alla fall botten nådd, med denna bok:

SF-bokhandeln har följande beskrivning på boken:

"Lizbreath Salamander är ung och vacker - från fjällen till vingarna och den skönt svaveldoftande andedräkten. Och på ryggen har hon en tatuering av en mytologisk varelse, en s.k. "flicka". När Lizbreath dras in i mörka konspirationer runt en hemlighetsfull klan kommer hon att behöva mer än sin skönhet och sina enorma vassa klor för att klara livhanken. Välkommen till en värld av dystra nordiska drakar, en värld av girighet, mörker och korruption."

Nej. Nej! NEJ! Detta tror jag är det värsta, mest desperata och pengakåta projekt hittills. Men jag blir gärna överbevisad. Någon som sett något värre?

Illusionernas blogg väljer att inte kommentera sitt förra inlägg eller kritiken från kollegor i bokbloggosfären, men låter hälsa:

"Det här är inte första gången Kafka beter sig som en typisk skolgårdsbuse, som drar runt och muckar gräl och tycker att hon har rätt att smälla till vem hon vill när hon vill, men som sedan piper i högan sky när hon själv åker på en rackabajsare."

Helt utan anledning...

Noterar att Kafka på jobbet uppmanat mig att följa hennes exempel och delta i bloggbråk. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att hon gör så själv. Allt som håller Kafka borta från bloggandet om faktisk litteratur välkomnas.

En amerikansk Lisbeth

Vinter k-sjukan (pallar inte ens att höra ordet en gång till...) har slagit mig till badrumsgolvet, men här kommer i alla fall något: första bra bilden på Lisbeth Salander från David Finchers filmatisering av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor:


Fincher har ju knappt gjort en dålig film (skulle väl vara smått förskräckliga Benjamin Button i så fall), så mina förhoppningar är fortfarande höga. Å andra sidan ser Lisbeth fortfarande inte ut som en bleknosig fjortonåring, såsom i böckerna, men vad gör man? Film är film. Ändrat slutet har han tydligt gjort också... Hm. Läs mer här.

2010 års bästa TV

2010 var ett bra TV-år. Bokblogg till trots, här följer mina tio favoriter:

10. Hung

En serie som alltid ligger på gränsen till genial. Hoppas att tredje säsongen slutgiltigt för dem över på rätt sida.

9. Glee

Kollade ikapp Glee i somras – en serie så självklart gjord för mig att jag inte förstår hur jag missat den. High school-drama, humor, övertydliga budskap och TV-världens bästa skurk: gympaläraren Sue Sylvester! Kan dessutom vara riktigt queer ibland.

8. The Trip

Ännu en låtsasdokumentär. Jovisst är man trött på detta grepp vid det här laget, men de två begåvade brittiska komikerna Steve Coogan och Rob Brydon på kulinarisk resa genom norra England och sina psyken övertygar dock om att genren fortfarande har liv i sig. En TV-serie om medelåldern, manlig rivalitet och vänskap samt imitationskonstens kärna.

7. Parks and Recreation

Andy: I wish he had tiny puppy shoes. I would totally shine his little shoes for free... I do say the cutest stuff.

Ron: Andy, take him outside.
Andy: And shoot him?!

Tom: Come on, Ron. I’m just a little puppy. I ain’t done nothing wrong. I’m just a puppy. Hmm, I like your mustache. I wish I could have one. But I can’t, because I’m just a little puppy. Mmm, mmm, mmm.

Ron: OK, take him out and shoot him.

6. Big Love

Slutscenen, alltså slutscenen. När Peter Gabriels coverversion av David Bowies Heroes från senaste skivan långsamt ökade i styrka kände jag någonting bubbla inom mig: ett stort fuck you till Nöjesguiden som gav Scratch my back en dödskalle i betyg.

5. Rebecca och Fiona

Och ibland har Nöjesguiden rätt. Jag var hyfsat provocerad av R&F innan jag såg TV-serien, men nu har jag en helt annan bild av dem. Bästa: ” Vi bryr oss inte om nåt sånt där. Allt sånt där tycker vi är töntigt. Allt som killar håller på med.” Alltid bra med fler unga, coola kvinnliga förebilder!

4. Weeds

Den sjätte säsongen av TV-serien om världens sämsta mamma fortsatte lika starkt som tidigare. Mest imponerande är hur serien lyckas äta kakan och samtidigt ha den kvar, gällande Nancy och Andy – tillsammans men ändå inte. Deras speciella dynamik existerar fortfarande, trots att de numera faktiskt är herr och fru Newman. Denna säsong kändes definitivt som ett avslut, men tydligen är flera säsonger på G, hur nu det ska gå till. Jag drömde en fortsättning, men har glömt drömmen. Synd för er.

3. Breaking Bad

Blev denna säsong, utan förvarning, så fruktansvärt bra. Jag hade räknat ut Breaking Bad efter första säsongens svekfulla avslutning, men så skärpte sig serien ordentligt till säsong två, manusen slipades och vändningarna blev smartare och snabbare. Säsong tre var ju omgången då advokat ”Better Call” Saul Goodman introducerades, Walt försökte fånga en fluga och svågern Hank fick ett varnande telefonsamtal i bilen. Strålande tv!

2. Mad Men

Don Drapers ensamhet. Peggy Olsons beatnikromans. Joan Holloways hemlighet. Sally Drapers spirande tonårstid. Lane Pryces pappa. Pete Cambells uppsyn. Roger Sterlings självbiografi.

1. Doctor Who

Jag började titta på Doctor Who i och med säsong fem, när nye doktorn Matt Smith introducerades (den brittiska TV-serien byter ut sin huvudrollsskådespelare med jämna mellanrum, därav namnet), och jag har inte ångrat mig en sekund. Jag fullkomligt avgudar Steven Moffat, som är seriens nya ”showrunner”; han är som Joss Whedon i sin prime. Julhelgens extra julavsnitt var bland det allra bästa jag sett i år. Man skulle fasen vara Ebenezer Scrooge själv för att inte beröras. Moffats och Smiths doktor är som en fantastisk lärare – intelligent, rolig, engagerad, snäll, oförutsägbar. Inspirerande!

Men vad har ni gillat?

Det första jag läste 2011 blev...

... Kristian Lundbergs Yarden! Men först när jag var fyrtio - femtio sidor in i boken förstod jag hur väldigt bra den var. Vet inte vad som hände, det var något som knäppte till och plötsligt blev läsningen hypnotisk. Den självbiografiska romanen handlar om en tid i Lundbergs liv då han fann sig utestängd från det kulturella etablissemanget, utan journalistiska uppdrag eller förlag villiga att ge ut hans böcker (Lundberg är litteraturkritikern som för några år sedan recenserade en bok som ännu inte kommit ut, läs mer här). Han var pank, djupt skuldsatt och tvungen att återvända till det dåligt betalda svart- och kroppsarbete han trodde han en gång för alla lämnat bakom sig. Varje morgon satte han sig dock och skrev några rader, för att tillfälligt få fly undan sin lott men också för att han betraktade skrivande som vilket annat jobb som helst, ett arbete som måste utföras. Resultatet blev Yarden.

Texten pendlar mellan att skildra Lundbergs nutid, upp i ottan till pissbetalt och okvalificerat arbete i Malmö hamn och en tonårsson utan möjlighet att förstå sin pappa, och författarens barndom, en rätt hopplös situation med en sinnessjuk mor och en far som övergett hemmet och gjort en klassresa uppåt. Boken är ofta hjärtskärande sorglig, men inger också hopp. Lundbergs slutsats är att vänskap och medmänsklighet är världens bästa grejer och det är ju ett budskap man inte kan höra tillräckligt många gånger.

Lundbergs språk är fantastiskt; poetisk prosa i ordets bästa bemärkelse. Hans historia om kroppsarbetets pris, klasskampens ilska och desperation, arbetarnas osynliga samhälle - allt är skrivet med så mycket värme, virtuositet och värdighet att jag blir helt golvad.

Här är en recension som jag tyckte var väldigt bra. Här är en annan.

För övrigt: Motvilligt peppad!

Nyårslöften

Lyran frågade mig personligen om en sak, nämligen: Berätta om tre löften/målsättningar du har för det kommande läsåret!

1. Läsa fler fantastiska böcker. Jag tror att jag inbillat mig att jag läste sämre böcker 2010 än jag faktiskt gjorde. Det var kanske snarare så att året inte bjöd på särskilt många fantastiska läsupplevelser. Det känns som ett litterärt mellanår för min del. Till 2011 ska jag banne mig sovra lite bättre.

2. Läsa alla Vilhelm Moberg-böcker jag köpte.
På Myrorna hittade jag dessa fina utgåvor från 1951 för en tjuga styck. I och med att Utvandrar-kvartetten blev, hur torrt det än låter, årets bästa läsning för min del, så ska jag banne mig läsa igenom även de här (Sömnlös I-II, Sänkt sedebetyg I-II samt Raskens I-II).

3. Fördjupa mig i svenskt 1800-tal.
En delkurs på litteraturvetenskapen hette Litteratur och kön i 1800-talet och var lätt min favorit. Vi läste massor, men naturligtvis skrapade vi bara på ytan. 2011 vill jag läsa mer och gärna författare utanför de största namnen. Tips mottages tacksamt. Här ska banne mig fördjupas.

Det kändes i alla fall som en personligt riktad fråga.

Abstrakt porr

Det för mig okända (men mycket lovande!) förlaget Orosdi-Back ger i vår ut en pocketserie om svenska illustratörer och konstnärer. Den briljanta illustrationen ovan är hämtad ur boken som fokuserar på serietecknaren och konstnären Joakim Pirinen. Utgåvan är rikt illustrerad, mellan 150 och 200 publicerade teckningar, med ett roligt förord av Agneta Klingspor. Senare i vår kommer böcker om och med Nina Hemmingsson, Jockum Nordström, Max Andersson, Martin Kellerman samt Lena Svedberg.

Det planeras också inför en serie böcker om Carl Johan De Geers konstnärskap, fem volymer ska det bli. Redan ute finns en antologi som samlar det bästa från det London-baserade konstnärskollektivet Le Gun, med texter, tecknade serier och illustrationer.

Vad sägs om det, va? Håll utkik 2011!