Grekisk bok om Sture Linnér

Jag har läst Stunder med Sture Linnér av Leonie Caroki (titeln Stunder med Sture har ju en härligare klang, men det kanske bara är jag?) i översättning av Christos Pappas och boken är ett riktigt galet idolporträtt. Tusen resor värre än mina egna var. Det är lätt att förtrollas av Linnér och att läsa om briljanta personer som honom är inspirerande, men gör mig också lätt illa till mods. Det är naturligt att börja tvivla på sin egen förträfflighet, när man jämför sin egen livsinsats med Linnérs. Speciellt som han skildras i denna skrift.

Okaj, nog om mina självkänsloproblem (men mer om dom senare i veckan faktiskt! Nåt att se fram emot...) och mer om boken i fråga. Caroki är hustru till Greklands ambassadör i Sverige och lärde känna Linnér över en rad trista ambassadsmiddagar som piggades upp av den mångfacetterade SL och hans många historier. Vissa av dem samlas nu i Carokis nätta bok, berättade av Linnér själv i första person, tillsammans med inramande skildringar av deras möten från Carokis perspektiv.

Det är dessa texter som är problemet med boken. Linnérs berättelser är fantastiska, de handlar om mänsklig ondska och godhet, om hopp, mod och grymhet. Tyvärr är inte författarens skildring av Linnér lika nyanserad, utan Caroki tappar bort människan Linnér i sin dyrkan av hans publika persona och hans äventyr. De hann väl inte lära känna varandra tillräckligt (Linnér gick bort 2010), men rader som:

Han måste ha varit oemotståndligt attraktiv [som ung]. En nordisk man så som vi Medelhavskvinnor föreställer oss dem. En skandinavisk Apollon. (s.14)

gör väl ingen lycklig, förutom kanske Linnér, men han är ju... liksom död. Författaren är också snabb att döma ut andra människor duon stöter på, de porträtteras som ovilliga att lyssna till Linnérs historia. Hon vill gärna poängtera hur det krävs en särskild typ av människa för att kunna ta till sig hans visdom. Jaa du, Leonie, jag är en rätt vanlig glad skit och jag älskar Linnér och det han hade att berätta.

Men tro inte att jag inte tyckte om boken, för det gjorde jag. Det var bara det att författaren förstörde den lite grann. Om man inte hört eller läst Linnérs historier tidigare, så är det en utmärkt introduktion. Vilken karl han var!

PS.

Innan någon säger något, jag inser att jag själv inte låter helt distanserad i min beundran av Linnér, men det här är ju en blogg, inte en bok, inte sant?

DS.