Steampunk inte i min smak

I en steampunkvärld befolkad av antropomorfiska djur utspelar sig Bryan Talbots seriealbum Grandville. Det är en alternativ värld där Napoleon vann kriget och invaderade England. Frankrike är världens enda stormakt och har spridit sin kultur och sina värderingar över hela Europa. Engelska är ett utdöende språk och Paris världens största stad. Dit kommer bävern Archie LeBrock, polisdetektiv vid Scotland Yard, för att undersöka ett självmord som visar sig ha kopplingar långt upp i den politiska sfären. LeBrock tror sig ha upptäckt en konspiration och en hemlighet stor nog för att förändra hela världen...

Bryan Talbot tecknar och skriver själv och ligger bakom storverk som Alice in Sunderland och The tale of one bad rat. Med Grandville har han inte samma grandiosa ambitioner, utan verkar snarare vara inriktad på att underhålla. Han har hittat inspiration från så olika källor som Quentin Tarantino, Conan Doyle och illustratören Jean Ignace Isadore Gérard, vars antropomorfiska teckningar (som publicerades under pseudonymen Grandville) från tidigt nittonhundratal kan ses exempel på nedan.

OK, det positiva först: Det är en kul idé och skickligt genomfört. Det är inget fel med Talbots berättarteknik. Manuset må vara aningen kliché, men det är ju också tanken. Så var det dags för det negativa. Vi kan börja med färgerna, Talbots palett är fruktanvärd. Han färglägger, såsom numera är kutym, med dator och den stackarn verkar ha tappat bort sig själv någonstans bland Photoshops alla funktioner. Ta en titt på bilden nedan, som är en preliminärt färglagd version av en professionell färgläggare, för att hjälpa Talbot tidsmässigt.

Väldigt tjusigt i sin enkelhet tycker jag. Sedan sätter alltså Talbot igång framför datorn med detta resultat:

Sorgligt. Grått och livlöst med alltför nyanserade färger. De detaljerade tapeterna är fina, med resten rätt fruktansvärt. Jag har å andra sidan aldrig varit överdrivet förtjust i Talbots teckningar. Med Grandville bevisar han ännu en gång att han är en skicklig "cartoonist" med alla fina djuransikten, men den balanseras mot hans vanliga, mer realistiska, stil som jag finner rätt tråkig. Här är ett exempel ur Heart of Empire:

Den påminner lite om när Acke skulle få en "uppdaterad" stil och Betty och Veronica såg ut så här ett tag:

Kommer alltid föredra Don DeCarlos charmigare stil:

Någonstans mittemellan hamnar Jill Thompson som nyligen twittrade följande bild på Soprot och Betty:

Men nu kommer jag ifrån ämnet igen. Albumet är full av detaljer som man ska finna lustiga och ja, vissa är det. I en opiumkällare hittar LeBrock en utslagen forskarassistent, en hund vid namn Snowy Milou, som i ruset drömmer om Kongo, krabbor med gulkklor och att resa till månen...

Men att Spirou dyker upp som hunsad portier eller att berömda målningar ser ut så här i Grandvilles värld

tycker inte jag är sådär jättefyndigt. Själva historien är som sagt full av klichéer, men vad värre är så försöker sig Talbot på lite politisk satir. Den konspiration som LeBrock avslöjar är en illa dold kritik mot Bush-administrationen och en kommentar på de paranoida teorier som finns kring elfte september-katastrofen. Missriktat och lite sent va? Albumet kom ändå ut 2009.

En annan sak jag inte gillade är rutan där LeBrock sitter på sitt hotellrum och studerar en bok av Vidocq, samtidigt som han tränar höger bicep med en tiokilos-hantel. Inget man vill se när man själv ligger som utslagen i soffan med en serietidning och äter chokladbollar...

Genren steampunk, som alltså är (typ) en blandning av science fiction och det viktorianska England, är nog inte min grej heller. Med ett undantag:

Nu har jag klagat färdigt. Grandville var helt enkelt inget för mig (men rätt okej tidsfördriv....)