Den tuffa grejen att göra på sin bokblogg just nu verkar vara att lägga upp sin förbeställning till bokrean och jag vill inte vara sämre. Jag är också tuff!
Jag har beställt följande från Adlibris:
Eyvind Johnson – ”Krilon själv” och ”Krilons resa” Pocket 19:-
Del två och tre av Krilon-trilogin, del ett får bli ett bibliotekslån
Martin Kellerman – ”Rocky 10 år” Inbunden 199:-
Samlar de första tio(?) Rockyalbumen, superbilligt
Lisbeth Larsson – ”Hennes döda kropp” Inbunden 55:-
En bok om Victoria Benedictsson, som jag kommer att skriva B-uppsats på littveten om tror jag
Stefan Whilde – ”En skandalskrivare i nattrock och kalsonger” Häftad 29:-
Ungdomligt, ”fräckt” skrivet om Strindberg, att använda i min undervisning i framtiden tänker jag
Witold Gombrowicz – ”Dagboken 1-
Svårläst men spännande skulle jag tro
Vladimir Majakovskij – ”Jag!” Pocket 19:-
Bengt Jangfeldt – ”Med livet som insats” Storpocket 39:-
Dels en av Majakovskijs mest kända diktsamlingar, dels en bra svensk bok om honom och hans ryska diktarkumpaner. En vän till mig har läst dessa två sida vid sida och hon sade att det var mycket härlig läsning!
För övrigt har jag fullt upp just nu med hemtenta och bostadsflytt, därav stiltjen på bloggen. Åker dessutom på en veckas semester på fredag, så då blir det väl ännu lugnare här. Passa på att njut dessa veckor, alltså.
Av dessa tolv ska sex med, men vilka? Det är upp till er! Vilka har ni läst? Vilka var bra? Vilka orkar man läsa på en strand? Bestäm åt mig.
David har varit sjukligt mörkrädd ända sedan han blev svårt skrämd av kamrater som nioåring. Vid snart trettio års ålder bestämmer han sig för att göra upp med sin skräck och flyttar tillfälligt till ett torp mitt i Norrlands mörka skogar. Han är nu isolerad från civilisationen och tvingad till konfrontation med sina inre demoner. Men om Davids rädsla enbart är psykologiskt betingad och hotet inbillat, vem knackar då i väggarna, vem skymtar i fönstret, vem gömmer sig i mörkret? Vem vill in?
Skräckromanen ”Mörkrädd” av Andreas Roman må se ut som en ”riktig” bok, men låt er inte luras. Författaren verkar ha fått tag på en av mina (välförtjänt) bortglömda skräcknoveller från gymnasiet och därefter vadderat den tills han nått en lämplig ordmängd. Vi är med andra ord långt från till exempel Ajvide Lindqvists mästerverk i genren. Varken historien eller språket lever upp till de höga förväntningar som författare som Ajvide, Johan Theorin och Amanda Hellberg givit mig när det gäller svensk skräck. Historien har berättas tusen gånger förr, av både bättre och sämre skribenter än Roman. Att kalla den förutsägbar är en grov underdrift. När det gäller genrelitteratur av denna typ finns alltid ett visst mått förutsägbarhet, men författaren bör åtminstone försöka upprätthålla en illusion av att historien möjligtvis inte kommer sluta som läsaren förväntar sig. Den var måhända lite läskig ibland, när jag ansträngde mig. Läste med släckta lampor, etc. Andreas, jag gjorde mitt bästa! Språket är fantasilöst och väl lamt. Alla pratar på samma sätt, vilket bäddar för tråkig dialog. En del av karaktärerna visar potentiell flerdimensionalitet, men utvecklas inte tillräckligt.
Det känns tråkigt att behöva såga ”Mörkrädd” på detta vis, men jag hade hört gott om både den och om Andreas Romans tidigare böcker, så jag hade fina förhoppningar. Boken gjorde mig inte alls arg eller upprörd, då kan det vara givande att få ur sig negativa känslor. Den gjorde mig bara besviken och trött.
Jag borde förstås nämna att boken också innehåller fyra-fem ”taggar” som man ska fota med mobilen och skicka iväg och få en film att titta på. Jag gjorde det med en tagg och då kom en liten film med Andreas Roman som pratade om bokens slut och sin egen mörkrädsla utan att kolla in i kameran. Jag trodde att filmen skulle utveckla bokens historia, så där blev jag lite snopen. Ska kolla på de andra filmerna någon annan gång. Kanske direkt efter jag postat denna recension? Det vill säga… NU
Jag var på bio i går och överraskades av en reklamfilm för ett aktuellt boksläpp. Reklamen såg ut som en trailer för en riktigt usel film, med taffliga repliker, dålig ljussättning och klippning a la Ed Wood. Men ändå, bioreklam för en bok – tror inte jag har sett det förut. Tyvärr var det Liza Marklund och James Pattersons ”Postcard Killers” man uppmärksammade, vilket lämnade en fadd eftersmak.
Ständigt denna Marklund. Hon gör mig tokig, denna kvinna. Enligt Svenskans bra och roliga recension innehåller ”Postcard Killers” illa dold kritik riktad mot Anna Odell och Magnus Gustafsson alias Nug, för deras respektive samhällskritiserande konstprojekt, som provocerat både den ena och den andra. Däribland Marklund visar det sig. Varför förvånar det mig inte?
Filmen jag såg var förresten ”Precious” och den var väldigt gripande och bra. Glöm inte att läsa boken.
På baksidan av Alex Schulmans bok ”Skynda att älska” (som jag har hört ska vara bra, men vägrar att tro det) finns, som brukligt, några utdrag ur positiva recensioner. Men även följande citat:
”Har inte gråtit så sedan jag läste ’Broarna i Madison County’
– Från Magnus Ugglas blogg”
Det är bara en av anledningarna till varför jag inte litar på dem som påstår att Schulmans bok är läsvärd.
(Och därmed, efter en månads uppehåll, tar jag mitt första försiktiga steg tillbaka till bokbloggandet. Jag har helt enkelt inte haft lust. Nu ska jag försöka tvinga mig själv att fortsätta, så förvänta er ingen lustfylld läsning på Illusionernas blogg. Nej, det kommer ofta att bli krystat, passivaggressivt, stundtals rent obehagligt. Inga förändringar från 2009 med andra ord.)
Jag gillar att läsa långa deckarserier, som följer samma karaktärer genom en rad böcker. Jag läser dem ofta på sommaren, en efter en i rask följd. Så gjorde jag med Nesbös Harry Hole-böcker, Stieg Larssons Millennium-trilogi och Dennis Lehane Boston-kvintett. Lehane ligger också bakom min all-time favoritdeckare och en av mina val av bästa böcker alla kategorier: ”Mystic River”. Den boken har förbanne mig allt jag önskar av en spänningsroman: ett smart upplägg, trovärdiga karaktärer, bra språk, spänning och dramatik. Alltså, jag grät som ett barn ibland. Sympatiske Lehane är både min favoritförfattare och favoritperson.
2. Jag är ingen storläsare av drama, men det händer. Främst var det under mina litteraturstudier som jag fick i mig en del. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den, eller kanske både och?
Jag är väldigt förtjust i Becketts ”Endgame”, ett absurdistiskt drama om den blinde och sjukt enerverande Hamm och hans prövade tjänare Clov, som lever ett repetitivt liv i en närmast post-apokalyptiskt värld. Hamms åldrade föräldrar bor i en varsin papperskorg och dyker upp då och då och minns bättre tider. Pjäsen är märkligt berövad av tydlig mening och moral, vilket bara gör den desto mer tankeväckande och engagerande. När jag pluggade engelska skrev jag en uppsats där jag försvarade tesen att "Endgame" handlar om föräldraskap och att Hamm egentligen är far till Clov. En teori jag kanske inte skulle stå bakom idag. Pjäsen skulle sättas upp på Stockholms stadsteater med Dan Ekborg och Johan Ulveson i huvudrollerna 2007, men premiären sköts upp och till slut bidde det inget tyvärr.
3. D som i dumburk. Böcker blir inte sällan tv-serier. Vilken är din favoritserie med en litterär förlaga?
D som i ”Dexter” passar ju bra. Har de första två böckerna av Jeff Lindsay någonstans (de med de suggestiva titlarna ”Darkly Dreaming Dexter” och ”Dearly Devoted Dexter”), men har ännu inte läst dem. TV-serien har en härlig b-filmskänsla och min flickvän tycker jag liknar Michael C Hall ibland, så jag är nöjd.
4. Det är redan december. Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.
Förrförra året gjorde jag julkort av bilder från David Petersens fantastiska serie ”Mouse Guard: Winter
Ja, och god jul!
