"Det skvallrande hjärtat"
Brunnen och pendeln
Amontilladofatet
Huset Ushers undergång 
Det här inlägget är tredje delen i Lyrans Noblessers tematrio ”Pappor”. Del ett hittar ni här och del två här. Michael Alonzos ”Ge aldrig upp” är en självbiografisk bok som handlar om författarens kamp om sin son, som mer eller mindre kidnappas av Alonzos fru. Boken är inget vidare bra faktiskt. Ärligt talat skriver jag bara om den för att få ihop tre texter om farsor innan Lyrans nya tema presenteras imorgon...
Alonzo har ett helvete med en idiot till fru, som snor deras barn hela tiden, men jag fattar inte varför de blev ihop till att börja med. De passar inte ihop för fem öre. Ibland är dessutom Alonzo väl naiv och mesig (”Du är ett svin”, säger frun. ”Nä”, svarar Alonzo, ”jag är bra!”) och när han börjar se skyddsänglar vid namn Nancy skäms jag lite. Jag kan dock känna igen mig i en del av det han skriver, om mansrollen i det moderna samhället. Själva reportagedelen av boken, om reaktionerna Alonzo möter när han, en man, kämpar för att få vårdnaden om sitt barn, är klart intressant och viktig läsning. Kan dock inte låta bli att fråga mig igen, varför bli ihop med en sådan idiot till att börja med?
Ps. Eh... Kom just ihåg att Alonzo beskriver hur han blivit psykad av sin morsa under hela sin uppväxt och att det nog var därför som han blev ihop med sin psykotiska fru. Så att… det borde förstås nämnas i min recension. Ds.
För er som är obekanta med von Fersen, så lyder den korta versionen så här: Axel von Fersen var en svensk adelsman som, såsom var kutym på 1700-talet, skickades ut i Europa som tonåring för utbildning i språk, krigskonst, matematik, historia och allmän hovhyfs. Den unge von Fersen överträffade allas förväntningar, visade sig vara multibegåvad och älskvärd, mötte alla sin tids stora nämn, som Voltaire, Goethe och Napoleon, och charmade korsetterna av en rad högt uppsatta kvinnor. Däribland Frankrikes drottning Marie-Antoinette, som han hade en djup och lång vänskap med och som han förgäves offrade sitt rykte och sin förmögenhet för att rädda undan giljotinen. Med den franska revolutionen gick dock Europa vidare från de konservativt rojalistiska och adelsuppfostrade von Fersens värderingar och han spenderade sina sista år i Stockholm, som en sista skärva från ett samhälle som inte längre fanns. Nästan alla hans vänner var avlidna, bara hans syster fanns kvar. Han blir till slut brutalt mördad på Stockholms gator, utsatt för en (helt osannolik) kunglig komplott, av en lynchmobb bestående av vanliga invånare och komplottens män. Fruktansvärt tragiskt.
Lindqvist skriver initierat och entusiastiskt, såsom är hans typiska stil. Det är ingen fantastisk litteratur, men han får med läsaren och det märks att han både är imponerad av och djupt respekterar von Fersen, vilket är lite gulligt. Särskilt bra är Lindqvist när han skriver om förhållandet med Marie-Antoinette, som han skildrar vördnadsfullt och fint. Han blandar hela tiden sin redogörelse för händelserna med utdrag ur von Fersens dagbok. Bitarna om drottningen är faktiskt hjärtskärande, hon var hans livs stora kärlek. När han år senare träffar drottningens dotter, som klarade sig levande genom revolutionen, blir han förvånad över hennes stela reaktion vid deras möte – sett ur prinsessans synvinkel är sorgligt nog von Fersens allt mer paniska räddningsförsök en av orsakerna till att hennes familj avrättades.
Men vad har allt detta med pappor att göra? Jo, ryktet säger att Frankrikes dåvarande unge kronprins Louis-Charles egentligen var Marie-Antoinette och von Fersens son, att kung Ludvig XVI inte hade något med det hela att göra. Louis-Charles sägs ha dött i fångenskap, men länge gick rykten om att han på något sätt skulle ha klarat sig ut levande. Jag har gillat Axel von Fersen ända sedan han i mitten av 90-talet träffade djungelhjälten Fantomen i ett historiskt äventyr. Historien bygger vidare på myten om kronprinsen och i den hjälper mister Walker den svenske adelsmannen att rädda sin son ur Robespierres nävar.För att se fantastiska bilder ur den serien, gå hit. Jag har lagt dem i ett eget inlägg, annars blir det så ohyggligt långt det här.
Det här är del två i tematrion: Pappor, veckans utmaning från Lyran Noblesser. Del ett hittar ni här.
I vissa böcker är originalspråket så avgörande för bokens budskap och identitet att en översättning till ett annat språk känns som en omöjlighet. En sådan bok är amerikanska ”Precious” av Sapphire, en stream of consciousness-inspirerad monolog från en illitterat tonårsflickas synvinkel. Språket är tjockt med New York-ghettoslang och fonetisk (fel-)stavning, vilket skapar en trovärdig röst som inte enkelt går att översätta till svenska.
När nu en filmversion är aktuell (visas på Stockholms filmfestival i november och har biopremiär 2010) vill ändå Nobel Entertainment, som är filmens distributör i Sverige, ge ut en svensk översättning och har kommit på en fungerande lösning på problemet. Deras utgåva innehåller nämligen både originaltexten och den svenska översättningen. Läs bakifrån för att få den engelska eller framifrån för den svenska. Jag har sett detta i diktsamlingar och kanske någon Shakespeare-översättning, men det här är första gången jag råkar på det med en hel roman. Kul idé tycker jag. Här är ett exempel på originaltext och svensk översättning, från bokens första stycke:
“I was left back when I was twelve because I had a baby for my fahver. That was in 1983. I was out of school for a year. This gonna be my second baby. My daughter got Down Sinder. She’s retarded. I had got left back in the second grade too, when I was seven, ‘cause I couldn’t read (and I still peed on myself). I should be in the eleventh grade, getting ready to go into the twelf’ grade so I can gone ‘n graduate. But I’m not. I’m in the ninfe grade.”
”Jag fick gå om en klass när jag va tolv för jag fick barn med farsan. Det va 1983. Jag va inte i skolan på ett år. Det här kommer va mitt andra barn. Min dotter har Downs Syndor. Hon är efterbliven. Jag fick gå om tvåan också, när jag var sju, för jag inte kunde läsa och för att jag kissa på mej. Jag borde gå i elfte klass och va på väg till tolfte så jag kan fixa examen. Men det gör jag inte. Jag går i nian.”
(”Precious” är en nästan outhärdligt mörk historia, men det skriver jag mer om i ett annat inlägg. Här handlar det bara om översättningen).
Som ni märker kommer språkidentiteten fram mycket tydligare i originalet än i svenskan, men det verkar översättaren högst medveten om. Översättningen är gjord av Martin Gelin, journalist och professionell hipster som bott i New York massa år, och han har gjort många bra val. Han skriver själv i ett förord att han ville ”undvika att läsaren blir irriterad och distraherad” i översättningen av slangord, utan istället ”hitta neutrala ord, så att berättelsen flyter på, samtidigt som [han] försökte behålla Precious slängiga, avslappnade sätt att prata och skriva på”. Språket är inte fritt från svensk tonårsslang, men nedtonat snarare än överdrivet. Jag skulle tro att de flesta väljer, som jag, att läsa originaltexten, men att använda Gelins översättning när Precious uttrycker sig så oklart att meningen är omöjlig att förstå. Det finns även fina möjligheter att använda en sådan här utgåva i engelskundervisning.
Jag sitter på tunnelbanan, röda linjen på väg hem från Östermalms bibliotek. Jag sitter och slumrar, trött efter att ha tagit en långpromenad dit. Därför tror jag först att jag somnat när en karaktär från en av mina favoritböcker susar förbi fönstret när vagnen saktar in på perrongen. Jag blir plötsligt klarvaken. Hade jag sett rätt? Han står kvar på platsen där jag såg honom, släpper förbi några äldre damer innan han kliver ombord. Han är kortare än jag föreställt mig, det är den första tanken som dyker upp i huvudet. Han ler mycket och jag hoppas att han ska sätta sig mittemot mig, men det gör han inte. Tur kanske, så många frågor, men jag skulle säkert bara få ur mig något dumt. Han slår sig genast i slang med sina medpassagerare, skämtar, precis som jag föreställt mig. Charmig så klart. Vi når centralen och han ställer sig upp. Ska han redan gå av? Dörrarna slår upp, han rör sig mot dem. Kan jag verkligen låta detta ögonblick gå mig förbi? Jag reser mig utan att tänka, tar i hans arm, han vänder sig mot mig. ”Är… är du på riktigt?” frågar jag. Han ler bara och blinkar med ena ögat. Sen stiger han av och lämnar mig på vagnen. Ensam, men varm inombords.
En av mina mest bisarra läsupplevelser var när journalisten och våldspornografförfattaren Stieg Larsson plötsligt lade till boxaren och jag-vet-inte-vad-han-är Paolo Roberto till sitt persongalleri i andra boken i Millennium-trilogin. Jag förstår inte vilken funktion hans kändisskap skulle fylla, varför han blev tilldelad hjälterollen, vad katten han gjorde i en roman?! Seriöst, vad gjorde han där? Jaja, den frågan har ju ställts av varenda läsare (läs: hela svenska folket), men har vi fått något slutgiltigt svar än? Eller var Paolos närvaro i böckerna bara ännu ett tecken på Stiegs mentala ohälsa, likt Mikael Blomkvists sexliv och Lisbet Salanders silikonbröst i bok # 2?
Det finns bara en av dig, Stieg Larsson, och nu finns det förresten inte ens det längre när jag tänker efter.
Ib Spang Olsen, illustration till Den huvudlöse ryttaren.
