Oj, var kom den här ifrån? Amanda Hellbergs debut, skräckromanen ”Styggelsen”, innehåller varken diskbänksrealism eller tvetydiga mysterier, utan är en självsäker skröna och en riktigt bra spökhistoria. Den doftar snarare Amerika än Sverige, tänk Stephen King (i sin prime), tänk Ray Bradbury, tänk Guillermo del Toro.
Historien utspelar sig dock i Sverige, i byn Skardala, dit ett kringresande cirkussällskap kommer en sommarmorgon 1946. I sällskapet finns finlandssvenska Singa och hennes pappa, en alkoholiserad lurendrejare som utnyttjar sin dotters paranormala krafter för att lura pengar av cirkusens gäster. Men i Skardala upptäcks Singa av två personer som känner igen Singas speciella egenskaper och som vill använda dem till sina egna smutsiga syften. Till varje pris.
Berättelsen utspelar sig på två tidsplan, första delen 1946 och andra delen 2006, då Singa tar sin slutgiltiga hämnd på sina kidnappare med hjälp av en ung kvinna. Fyrtiotalets historia är mest fascinerande, med spriritism, lurendrejeri och tragedi, men i den andra delen börjar spökerierna på allvar. Stämningen liknar den i del Toros film ”The Devil’s backbone”, med stora murriga lokaler hemsökta av något okänt.
Det finns en hel del perverterat sex i boken, då Singas förmågor används kreativt av den sadistiska sjuksystern Eva och hennes prästvigde bror. Perversiteterna i första delen vägs upp av andra delens skildring av sexualitet som något fint och okomplicerat, då en väldigt rar kärlekshistoria tar form mellan huvudpersonen Maja och ja, det får ni se. Jag blev lite rörd.
Trots en twist på slutet som jag inte riktigt köper, det här var jäkligt bra och jag vill läsa mer av Amanda Hellberg direkt, nu, genast! Att den här boken finns gör mig glad.
