Tack gubbar!

Tack Daniel Boyacioglu och Malte Persson för att ni hjälper mig introducera mina nior till haiku respektive sonetten:

Modern haiku av DB:

Ni folkölsfolket

spyr ner vår tunnelbana

och kliver sen av

Ni folkölsfolket

spyr ner vår tunnelbana

och vi städar rent

Modern sonett av MP:

Som vore en station en väldig lunga

och människorna luft den långsamt andas

(envar en molekyl som omärkt blandas

med alla andra i en större klunga)

så töms och fylls perrongen i den tunga

andhämtning som, om ett stämband fanns

hängt i stationens hals, gav oss en chans

att en gång höra underjorden sjunga.

Och kunde underjorden sjunga steg

ur djupets strupe väl en stengästs bas

förkunnande vår art av undergång;

och kunde underjorden sjunga teg

väl vi som vävts av stoft och vind och gas

som satts i svängning av en sådan sång.

Förolämpar jag mina elever, då jag hoppas att dikter om deras urbana vardag ska locka in dem? Det är inte utan att man undrar hur många lärare som använt Boyacioglu i sin undervisning och jag lär knappast vara ensam om att hoppas på Persson. Äsch, det är väl okej att vara en vandrande kliché i början av sin lärargärning? Kavajen har ni ju redan sett...