Recension: Älskade syster av Oates

Usch, otäck bok detta, ”Älskade syster” av Joyce Carol Oates. Det är den första boken jag läser av författarinnan och det kan också bli den sista. En lärare har nämligen sagt till en vän till en flickvän (min) att när det gäller Oates behöver man bara läsa en bok (valfri) för att förstå hennes ”grej”, vilket jag antar är ”välskrivet depparjepp”. Det uttalandet tar jag med en rejäl nypa salt, men nog vore det skönt att genom en sådan generalisering befria sig från framtida djupdykningar ned i människans ondska.

Boken handlar om mordet på den sexåriga ”skridskoprinsessan” Bliss Rampike och bygger löst på ett verkligt mord år 1996 på en ”skönhetsprinsessa” (helt otroligt dumma koncept). Jag kommer vagt ihåg händelsen, minns foton på flickan och hennes familj i skvallerpressen, minns hur det var en första inblick i skönhetstävlingars bisarra värld. Romanen berättas ur Bliss storebror Skylers perspektiv (nio år vid systerns mord, nu nitton), skriven som om den vore hans självbiografi, hans version av händelserna före och efter lillasysterns död. Tonen är djupt cynisk och ironisk, Skyler har flyttat ut och in från internatskolor och behandlingshem de senaste tio åren. Han är bitter på sina föräldrar, på världen och på sitt öde. Och det är inte så konstigt, för han har verkligen haft det för skruttigt. Han blandar förstahandsredogörelser med dramatiseringar av händelser han inte bevittnat, men kommenterar detta med eviga fotnoter där han förklarar, försvarar eller gör sig lustig över sina val av berättarteknik. Det ger flera extra dimensioner till Oates text.

Det verkliga mordet, såväl som det fiktiva, har förblivit olöst och misstankar har ofta riktats mot överlevande familjemedlemmar. Boken säger sig erbjuda en egen teori och även om Oates/Skyler ironiserar över det berättarmässigt billiga i en sådan morot för läsaren, så finns den där. När man dock får den sig tilldelad i slutet känns den inte längre viktig (och föga överraskande för övrigt). Det jag kommer att ta med mig från min läsning är i stället skildringen av föräldrar utan ansvarskänsla och empati, av olika yttringar av sinnessjukdom (vilket jag skulle vilja påstå drabbar alla fyra medlemmar i familjen Rampike) och av en subkultur som sexualiserar barns kroppar, exponerar dem och säljer ut dem till högsterbjudande.

Jag vet inte om jag tycker ”Älskade syster” var så jättebra direkt. Den var för lång, tappade fart någonstans i mitten och berättade en hemsk, hemsk historia, men var välskriven, ofta engagerande och dessutom ett spännande skrivexperiment. Jag rekommenderar den.