onsdag 4 augusti 2010

Recension: Älskade syster av Oates


Usch, otäck bok detta, ”Älskade syster” av Joyce Carol Oates. Det är den första boken jag läser av författarinnan och det kan också bli den sista. En lärare har nämligen sagt till en vän till en flickvän (min) att när det gäller Oates behöver man bara läsa en bok (valfri) för att förstå hennes ”grej”, vilket jag antar är ”välskrivet depparjepp”. Det uttalandet tar jag med en rejäl nypa salt, men nog vore det skönt att genom en sådan generalisering befria sig från framtida djupdykningar ned i människans ondska.


Boken handlar om mordet på den sexåriga ”skridskoprinsessan” Bliss Rampike och bygger löst på ett verkligt mord år 1996 på en ”skönhetsprinsessa” (helt otroligt dumma koncept). Jag kommer vagt ihåg händelsen, minns foton på flickan och hennes familj i skvallerpressen, minns hur det var en första inblick i skönhetstävlingars bisarra värld. Romanen berättas ur Bliss storebror Skylers perspektiv (nio år vid systerns mord, nu nitton), skriven som om den vore hans självbiografi, hans version av händelserna före och efter lillasysterns död. Tonen är djupt cynisk och ironisk, Skyler har flyttat ut och in från internatskolor och behandlingshem de senaste tio åren. Han är bitter på sina föräldrar, på världen och på sitt öde. Och det är inte så konstigt, för han har verkligen haft det för skruttigt. Han blandar förstahandsredogörelser med dramatiseringar av händelser han inte bevittnat, men kommenterar detta med eviga fotnoter där han förklarar, försvarar eller gör sig lustig över sina val av berättarteknik. Det ger flera extra dimensioner till Oates text.


Det verkliga mordet, såväl som det fiktiva, har förblivit olöst och misstankar har ofta riktats mot överlevande familjemedlemmar. Boken säger sig erbjuda en egen teori och även om Oates/Skyler ironiserar över det berättarmässigt billiga i en sådan morot för läsaren, så finns den där. När man dock får den sig tilldelad i slutet känns den inte längre viktig (och föga överraskande för övrigt). Det jag kommer att ta med mig från min läsning är i stället skildringen av föräldrar utan ansvarskänsla och empati, av olika yttringar av sinnessjukdom (vilket jag skulle vilja påstå drabbar alla fyra medlemmar i familjen Rampike) och av en subkultur som sexualiserar barns kroppar, exponerar dem och säljer ut dem till högsterbjudande.


Jag vet inte om jag tycker ”Älskade syster” var så jättebra direkt. Den var för lång, tappade fart någonstans i mitten och berättade en hemsk, hemsk historia, men var välskriven, ofta engagerande och dessutom ett spännande skrivexperiment. Jag rekommenderar den.

8 kommentarer:

...med näsan i en bok... sa...

Har inte läst denna bok av Oates, men hon är en av mina favoriter. En klar favorit är Älskad, saknad och naturligtvis Blonde. Sluta inte läsa Oates än! Läraren som lämnade kommentaren du nämner avslöjar bara sin okunskap...

Linnea sa...

Du måste läsa mer av Oates! I mitt tycke är hon den största, nu levande, kvinnliga författaren i USA. Den tatuerade flickan är min favorit, men Blonde är också helt fantastisk och räknas väl närmast som en modern klassiker.

Vettets väktare sa...

Jorå, jag läser nog fler av Oates snart. Blonde är väl ett måste.

Tack för kommentarerna!

Vettets väktare sa...

Hittade dessutom denna gamla text av Helena på Bokhora om Oates och skräck, vilket lät spännande.

Anna S (Bokstävlarna) sa...

Jag håller verkligen INTE med den där läraren! Visst, det finns vissa teman som JCO återkommer till, men det är väldigt stor skillnad mellan hennes bästa och hennes sämsta. Så att bara läsa en random JCO-bok ger inte direkt en rättvis bild av hennes författarskap, oavsett om det ny råkar vara något extremt bra eller något ganska långtråkigt.

Annars sällar jag mig till hyllningskören: läs Blonde! :)

Vettets väktare sa...

Hehe, visste väl att raden om läraren skulle sätta fart på vissa delar av bloggosfären... Blonde står på listan!

Mini sa...

Jag rekommenderar också Älskade syster även fast jag känner igen mig i hur du upplevde läsningen. Romanen är fasligt lång, innehåller ganska jobbiga fotnötter och när väl slutet kommer och man får reda på slutet/sanningen har man redan tappat intresset.
Jag skrev om min läsning här:

http://vaxdukshaftet.blogspot.com/2010/08/alskade-syster-joyce-carol-oates.html

Jag måste säga att jag gillar din blogg också!

Vettets väktare sa...

Tack för länken! Ska kolla in genast.

Och det där sista var snällt sagt, det uppskattas verkligen!