För några månader sedan publicerade Dagens Nyheter en serie artiklar om mobbning på arbetsplatsen av Maciej Zaremba. De fick stor uppmärksamhet och blev snabbt samlade i en liten pocketbok: ”Mobbarna och rättvisan”. Den bild av samhället som Zaremba målar upp genom en rad tragiska människoöden är skrämmande. Ingen hjälp tycks finnas att få, fackföreningar sviker, arbetskollegor blundar, Arbetsmiljöverket uppmanar offer till att låta bli att anmäla med orden: ”Det kan bli värst för dig själv”. WTF?
Mobbning på arbetsplatsen kostar enorma summor pengar, i form av sjukskrivningar, bristande arbetsinsats, och så vidare. 1993 var Sverige först i världen att göra ”kränkande särbehandling” till ett arbetsmiljöbrott, vilket väckte stor uppmärksamhet i omvärlden och fick andra länder att följa vårt exempel. Problemet är att efter det har inget hänt. Sverige är i dag ensam i Europa om att inte ha fällt, eller för den delen prövat, en enda misstänkt mobbare. Varför?
Zaremba testar en mängd teorier. Beror det på det en kulturell särprägel? Är mobbning sanktionerat i Sverige? Är ilska så tabu att det måste ta andra, subtilare vägar ut? Är den skam mobbning innebär så stor att vi hellre försöker tiga ihjäl den än att föra den ut i ljuset och ta tag i problemet? Journalisten tror sig närmast nå svaret i jävigheten som finns i det att ensamma arbetare inte får väcka åtal hos Arbetsdomstolen, utan att endast arbetsmarknadens parter, fackföreningar, och så vidare, får det, vilka är desamma som utser domstol. Väldigt rörigt, jag vet, men det är alltså samma grupper som måste väcka åtal, erkänna övergrepp och sedan betala skadestånd. Bakvänt är bara förnamnet. Zaremba vill se ett rättskydd frikopplat från intressegrupper för arbetare.
Det är svårt att värja sig för journalistens argument, när resultaten av vårt nuvarande system så tydligt redogörs för. Det här är en viktig bok. Tyvärr är den lite rörigt skriven, men budskapet går fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar