Hurra för mig och bara mig!

Nåde den blogg som berättar om en graviditet, ett kommande bröllop eller en nyköpt hund i dag, för den tjugotredje augusti är Illusionernas bloggs ettårsdag och det måste uppmärksammas!

Vadå, är det den tjugofjärde i dag? Ja men se, det får gå ändå. Igår var jag så trött, så trött. Och "måste uppmärksammas" kanske är att ta i, men några rader vore väl passande?

Jag är nöjd med mitt första år som bloggare. Produktiviteten har inte alltid legat i topp, men jag har ju ett liv att leva också för guds skull. Jag startade bloggen för att jag ville göra något. Jag har väldigt begåvade, kreativa vänner som i sina yrken, på högskolor eller på sin fritid utför olika former av konstnärligt arbete . Jag ville också ha något projekt att pilla med och skriva mer ville jag också. Hence: en blogg. Inte den högsta av konstformerna, men ändå något.

Litteratur är en relativt ny passion för mig. Jag uppmuntrades att läsa och läste mycket som barn och tonåring, men jag var aldrig en sådan som begravde mig i klassiker eller tunga vuxenromaner. Jag läste skräck, serier och Liftarens guide till galaxen. Litteraturen med stort L upptäckte jag snarare på universitetet och tja, när jag började jobba i bokaffär... Jag läser böcker i snabb takt, eftersom jag ibland känner att jag har år av läsning att ta igen. Den pressen har dock börjat släppa.

Att börja blogga om just böcker kändes ändå rätt, men kan vara läskigt också. Folk har en sådan ruggig koll och man måste vara hårdhudad för att palla ta emot kommentarer ibland (även om folk nästan bara varit snälla). Samtidigt har just kommentarer från läsare och andra bloggare varit det allra roligaste. Ett stort tack till alla som tagit sig tid! Och ett särskilt tack till min pappa som från dag ett varit min mest trogna läsare och med sina uppmuntrande ord räddat bloggen mer än en gång.

Avslutningsvis, i fortsättningen kommer serier få ett större utrymme på bloggen (hörde jag en kollektiv trött suck?). Det är ändå min första, största kärlek. En annan sak jag kan bjuda på i dag när det ändå är fest: Jag heter Martin.

Tack för att ni läser min blogg.

Butikshumor

Nu ska jag berätta om ett skämt som man hör ungefär hundra gånger om dagen när man jobbar i bokaffär. Det går ut på att man lyfter upp en barnbok, gärna en pekbok, och så ropar man på sin kompis som då vänder sig om, och då säger man: "Här är en bok som passar dig!"

Det är märkligt, men detta skämt går, allvarligt talat, hem varje gång. Jag vet inte varför, men ålder, klass eller intelligenskvot spelar ingen roll, alla skrattar högt och gärna åt det. Alla skrattar: den som drar det, den som utsätts för det och den som hör det. Det är ett toppenskämt. De första nittionio gångerna. Efter det är det fortfarande roligt, bara inte lika roligt.

Men vem är jag att uttala mig om överanvända skämt egentligen? Egentligen?

Tveksam satsning

Apropå Joyce Carol Oates och hennes bok "Blonde" så har Bonnier börjat med klistermärken på en del av sina pocketböcker där författare och andra kändisar uttalar sig om sina favoritböcker (dvs. den bok som klistermärket sitter på). På "Blonde" finns ett meddelande från... Fredrik och Filip. Rätt otippat. De skriver:

"Längre in i en mosad hjärna än så här kan ingen författare ta dig."

Alltså, jag blir provocerad av denna lapp och vill helst riva bort den. Den är himla fånig. Och omslaget är så fint, det blir ju helt förstört. Vem tror de blir intresserad av boken på grund av detta märke och den texten? Filip och Fredrik och Oates? Denna mix förvånar. Ibland förstår jag ingenting. Överreagerar jag nu igen?

Liten bok om vuxenmobbning

För några månader sedan publicerade Dagens Nyheter en serie artiklar om mobbning på arbetsplatsen av Maciej Zaremba. De fick stor uppmärksamhet och blev snabbt samlade i en liten pocketbok: ”Mobbarna och rättvisan”. Den bild av samhället som Zaremba målar upp genom en rad tragiska människoöden är skrämmande. Ingen hjälp tycks finnas att få, fackföreningar sviker, arbetskollegor blundar, Arbetsmiljöverket uppmanar offer till att låta bli att anmäla med orden: ”Det kan bli värst för dig själv”. WTF?

Mobbning på arbetsplatsen kostar enorma summor pengar, i form av sjukskrivningar, bristande arbetsinsats, och så vidare. 1993 var Sverige först i världen att göra ”kränkande särbehandling” till ett arbetsmiljöbrott, vilket väckte stor uppmärksamhet i omvärlden och fick andra länder att följa vårt exempel. Problemet är att efter det har inget hänt. Sverige är i dag ensam i Europa om att inte ha fällt, eller för den delen prövat, en enda misstänkt mobbare. Varför?

Zaremba testar en mängd teorier. Beror det på det en kulturell särprägel? Är mobbning sanktionerat i Sverige? Är ilska så tabu att det måste ta andra, subtilare vägar ut? Är den skam mobbning innebär så stor att vi hellre försöker tiga ihjäl den än att föra den ut i ljuset och ta tag i problemet? Journalisten tror sig närmast nå svaret i jävigheten som finns i det att ensamma arbetare inte får väcka åtal hos Arbetsdomstolen, utan att endast arbetsmarknadens parter, fackföreningar, och så vidare, får det, vilka är desamma som utser domstol. Väldigt rörigt, jag vet, men det är alltså samma grupper som måste väcka åtal, erkänna övergrepp och sedan betala skadestånd. Bakvänt är bara förnamnet. Zaremba vill se ett rättskydd frikopplat från intressegrupper för arbetare.

Det är svårt att värja sig för journalistens argument, när resultaten av vårt nuvarande system så tydligt redogörs för. Det här är en viktig bok. Tyvärr är den lite rörigt skriven, men budskapet går fram.

Sommar i P1

Helt kort bara:

Fasen vad barnbokskreatören Pija Lindenbaum var bra i sitt sommarprogram! Blev fullkomligt förälskad i denna femtiofemåring. Väldigt sympatisk, rolig och smart, pratade om viktiga saker och valde bra musik. Missa inte!

Det har överlag varit låg nivå på sommarpratarna i år, men vad har ni gillat för program?

Recension: Älskade syster av Oates

Usch, otäck bok detta, ”Älskade syster” av Joyce Carol Oates. Det är den första boken jag läser av författarinnan och det kan också bli den sista. En lärare har nämligen sagt till en vän till en flickvän (min) att när det gäller Oates behöver man bara läsa en bok (valfri) för att förstå hennes ”grej”, vilket jag antar är ”välskrivet depparjepp”. Det uttalandet tar jag med en rejäl nypa salt, men nog vore det skönt att genom en sådan generalisering befria sig från framtida djupdykningar ned i människans ondska.

Boken handlar om mordet på den sexåriga ”skridskoprinsessan” Bliss Rampike och bygger löst på ett verkligt mord år 1996 på en ”skönhetsprinsessa” (helt otroligt dumma koncept). Jag kommer vagt ihåg händelsen, minns foton på flickan och hennes familj i skvallerpressen, minns hur det var en första inblick i skönhetstävlingars bisarra värld. Romanen berättas ur Bliss storebror Skylers perspektiv (nio år vid systerns mord, nu nitton), skriven som om den vore hans självbiografi, hans version av händelserna före och efter lillasysterns död. Tonen är djupt cynisk och ironisk, Skyler har flyttat ut och in från internatskolor och behandlingshem de senaste tio åren. Han är bitter på sina föräldrar, på världen och på sitt öde. Och det är inte så konstigt, för han har verkligen haft det för skruttigt. Han blandar förstahandsredogörelser med dramatiseringar av händelser han inte bevittnat, men kommenterar detta med eviga fotnoter där han förklarar, försvarar eller gör sig lustig över sina val av berättarteknik. Det ger flera extra dimensioner till Oates text.

Det verkliga mordet, såväl som det fiktiva, har förblivit olöst och misstankar har ofta riktats mot överlevande familjemedlemmar. Boken säger sig erbjuda en egen teori och även om Oates/Skyler ironiserar över det berättarmässigt billiga i en sådan morot för läsaren, så finns den där. När man dock får den sig tilldelad i slutet känns den inte längre viktig (och föga överraskande för övrigt). Det jag kommer att ta med mig från min läsning är i stället skildringen av föräldrar utan ansvarskänsla och empati, av olika yttringar av sinnessjukdom (vilket jag skulle vilja påstå drabbar alla fyra medlemmar i familjen Rampike) och av en subkultur som sexualiserar barns kroppar, exponerar dem och säljer ut dem till högsterbjudande.

Jag vet inte om jag tycker ”Älskade syster” var så jättebra direkt. Den var för lång, tappade fart någonstans i mitten och berättade en hemsk, hemsk historia, men var välskriven, ofta engagerande och dessutom ett spännande skrivexperiment. Jag rekommenderar den.

Barndomsfavoriter

Jag var hos mina föräldrar i helgen och grävde i skåpen och hittade där ett gäng böcker jag var förtjust i som barn. Sedan tog jag foton på dem med min iPhone. Sedan lade jag över dem på min dator. Sedan lade jag upp dem på min blogg.




Någon som känner igen någon titel förutom Sundvall, Svedelid och Gripe? Ofta är det himla intressant att höra vilka böcker vänner och bekanta lästa som barn. Ibland har det påverkat sinne och smak mer än man tror.

Jag minns att jag blev förvånad när jag förstod att inte alla i min klass läste samma böcker som jag. Visst delade man på Sune och Bert-böckerna, men utöver dessa kunde det skilja sig rejält. Jag hade drömmar om att starta ett eget bibliotek med mina böcker. Önskedrömmen var, av någon anledning, att någon skulle komma in och fråga om Bartolomeus och spöket, och jag skulle ba "Självklart!" och ta ned den från hyllan. Hände aldrig.

Vad sade ni att ni ville, sade ni?, Titta närmare på monstren från Elidor? Det går bra.


Jag hör mina ord från tidigare eka i era huvuden: "Ibland har det påverkat sinne och smak mer än man tror". Om jag ska vara ärlig är det möjligt att även min knoppande sexualitet fick sig en törn av denna hemsökande bild från barndomen...