Till Johannes försvar - Tusen ord om "Lilla stjärna"

Jag inser att ingen läser sådana här långa blogginlägg, men nu har jag under flera veckor kämpat med att få ordning på mina tankar kring John Ajvide Lindqvists nya roman, men utan lycka. Jag skulle vilja presentera en tät, to-the-point recension, men jag får helt enkelt inse att det inte kommer att hända. Jag får fasen ingen bukt med ”Lilla stjärna” och har känt mig arg på författaren, utan att ha riktigt förstå varför. Nu tror jag mig dock ha insett vad det hela bottnar i. Problemet ligger både hos mig själv och hos Ajvide. Keep readin’…

Ni har väl alla läst en beskrivning av handlingen vid det här laget: En avdankad schlagermusiker hittar en bebis begravd i skogen, en bebis som sjunger i perfekta toner. Bebisen, som får namnet Theres, göms undan i femton år, men hamnar till slut på TV i Idol och väcker viss uppmärksamhet. Särskilt en flicka, Teresa som är i samma ålder som hittebarnet, blir som förtrollad av hennes märkliga uppenbarelse, vilket sätter igång en händelsekedja som slutar med blodig skräck på Skansen. Ja, det är en helt koko historia, helt klart Ajvides sämsta, men låt gå.

Vad värre är, det är något fel med romanen, rent tematiskt. Jag läste i en intervju med författaren i ETC:s veckotidning där han sade att i hans historier finns ingenting att tolka, inga underliggande politiska budskap, ”berättelserna är berättelserna” och alla försök att finna någonting annat undanbedes. Även med den uppmaningen i huvudet är det omöjligt att inte se att Ajvide i ”Lilla stjärna” skildrar ett samhälle som vänt sina ungdomar ryggen. Gång på gång utnyttjas bokens tonårsflickor av vuxenvärlden för sexuell, finansiell eller självupphöjande vinning. Det är en skrämmande verklighet, där tonåringar lever i en tillvaro utan ansvarstagande vuxna, där vi i stället blir fiender att frukta, att hata. Denna del av romanen är väldigt bra och trovärdig, det som händer i boken är hjärtskärande hemskt, men vi vet att det händer. Vi läser om det i tidningen varje dag, kan studera det på nätet om vi ville, orkade. I ”Lilla stjärna” slår de utnyttjade tillbaka.

I samma intervju diskuteras Ajvides dragning till de aparta, de utstötta: ”Jag är intresserad av dem som vandrar mycket närmare gränsen till det övernaturliga, till avgrunden, och som nästan är på väg att bli monster själva”, säger han. ”De blir inte attackerade av monster – monstren närmar sig dem”. Det är här jag tycker Ajvide begår en oförlåtlig synd och jag kommer nu att diskutera bokens upplösning, så om ni inte läst den ännu och inte vill veta några detaljer, hoppa över resten av recensionen. Vi får nu kallprata ett par ögonblick tills vi kan vara säkra på att alla lämnat texten som inte vill läsa vidare. Vädret va? Härligt! Så, då var nog de sista borta. När Teresa slår hammaren i Johannes tinning, pojken som varit hennes enda vän, pojken med kinder täckta av tunna fjun, pojken hon ”kanske rentav hade älskat”, då går hon över gränsen och blir ett monster själv. Därmed bryter Ajvide mot det tema han tidigare presenterat. Detta är inte en tonårsflickas hämnd på en värld som svikit, detta är en oförsvarbar handling. På sätt och vis känns Ajvides val av utveckling för Teresa som ännu ett svek från vuxenvärlden. Hennes rättmäktiga hämnd nekas henne, i stället blir hon bara ännu ett monster i raden.

Och ja, jag inser att det kan vara författarens uppsåt, att visa hur fel det kan bli när man gängar sig med en kultliknande rörelse, men faktum kvarstår, genom att låta Teresa utföra denna handling är hon förvandlad till något ont och hennes roll som hämnare är borttvättad i blod. Kvar finns bara fler oskyldigt drabbade. För pojken som just dödats är en oskyldig. Låt oss se på karaktären Johannes ett ögonblick. Han flyttar in i huset bredvid Teresas och de blir snart bästa vänner. Han går på Waldorfskola och betraktas därför som udda av sina jämnåriga – han och Teresa finner varandra i det att de båda är utstötta. Eftersom Johannes går på Waldorf finns han inte till hands i skolan under hennes låg- och mellanstadietid, då hon har svårt att få vänner. I högstadiet börjar de till slut i samma skola, men puberteten förändrar deras relation och Johannes går från ha varit en utstött, likt Teresa, till en av alla accepterad klasskamrat, skaffar till och med flickvän. Han fortsätter däremot att söka sig till Teresa och vill henne väl, försöker få med henne i gänget, men hon stretar mot.

Jag kommer att tänka på serieromanen ”Ghost world” av Daniel Clowes. Den handlar om två tonårstjejer som under en sommar i en liten stad i USA långsamt växer ifrån varandra. Enid blir bara alltmer utstuderat kufisk och egen, medan Rebecca väljer att närma sig den mer traditionella ungdomskulturen. Clowes skildrar båda flickorna med respekt och kärlek, även om det är tydligt att hans passion är starkast för Enid Coleslaw – för övrigt ett anagram av Clowes namn. Rebecca är inte en svikare, hon måste bara göra vad som är rätt för henne. Hon älskar Enid, sin äldsta vän, men hon orkar inte vara en utstött längre. På samma sätt måste Johannes få välja att bli den han vill vara. Han förtjänar inte att Teresa slår sönder hans huvud för att stjäla ”allt som varit han”. Han som ville henne väl.

Det märkliga är att Ajvide i intervjuer blivit alltmer tydlig med att han som barn liknade sina mobbade karaktärer (Oskar i ”Låt den rätte komma in”, Teresa i ”Lilla stjärna”), men att hans liv ändrade riktning i gymnasiet, han accepterades och var omtyckt. Hans egen resa liknar alltså snarare Johannes och Rebeccas (och även min och säkert många av er som läser), än Teresas och Enids. ”Lilla stjärna” borde tematiskt ha handlat om våra svikna tonåringars hämnd på vuxenvärlden. Johannes var inte en svikare, lika lite som jag, du eller Ajvide själv var det. Han var bara en pojke som försökte överleva i den hårdaste av världar – the fucking teenage wasteland.

---------------------------------------------------------------------------------------------

Jag inser att en del av den här texten kan uppfattas som lite tvivelaktig och det är absolut en väldigt subjektiv läsning av romanen. Vem är jag att bestämma vad temat i John Ajvide Lindqvists roman ska vara liksom? Men är det inte det som är tjusningen med bloggandet? Jag behöver inte oroa mig över att bevara min objektivitet. Behöver heller inte oroa mig för reaktioner från redaktörer, mellanchefer eller –host– läsare.