Till Ajvides försvar - Ytterligare några ord om "Lilla stjärna"

Om det här inte kan övertyga er om att det är på Illusionernas blogg det händer, så kan inget. För en vecka sedan publicerade jag en sorts recension av John Ajvide Lindqvists nya roman "Lilla stjärna". Boken hade gjort stort intryck på mig, men det var något med den som skavde. I mitt inlägg diskuterade jag en detalj i slutet av boken, en händelse som jag tyckte rimmade illa med bokens övergripande tema, och därför bad jag er som inte läst boken att inte läsa klart inlägget, för det avslöjade för mycket av bokens upplösning. Ni med vettet i behåll tog det som en livboj och räddade er från mitt raljerande, men en del av er läste vidare.

Däribland Fru E, som i kommentarfältet försvarade Ajvide. I korthet kan man säga, utan att avslöja för mycket, att jag hade förväntat mig att "Lilla stjärna" var en enkel hämndsaga, där förtryckta ungdomar fick chansen att hämnas på en vuxenvärld som svikit dem och att jag därför blev besviken och lite arg på att tonåringarna i boken, i synnerhet en av huvudpersonerna, i slutet av boken snarare är ett monster än en hämnare. Särskilt en händelse störde mig, den var alltför hemsk och fungerade inte med det tema som JAG ville att "Lilla stjärna" skulle ha. Fru E menade att detta var Ajvides mening och att en "De svaga slår tillbaka mot de starka"-tematik var alltför svartvitt för författaren. Hon var mycket övertygande och efter en kort diskussion stod hon som en slags vinnare. På MIN blogg. Jag var rasande. Nej, jag var faktiskt glad och inte längre "arg" på Ajvide som jag känt mig innan.

Så i går kommer ännu en kommentar. Från John Ajvide Lindqvist själv. Följ länken ovan och läs hela om ni inte tror mig, men om ni inte har läst romanen, vars upplösning diskuteras i detalj, kommer här en censurerad version (min förändringar i fetade paranteser), men en del avslöjas ändå tyvärr, men inget man inte vet ett kapitel in i romanen, som börjar med en flash forward:

Hej;

John Ajvide Lindqvist här.
Jo, jag kollar ibland vad som skrivs på nätet. Det är sällsynt att jag känner mig manad att kommentera något, men din invändning var så välskriven och kommen från hjärtat att jag inte kan låta bli.

Det där med (scenen i slutet) ...
Jag håller med dig om att det är fruktansvärt. Jag beklagar att det var tvunget att gå på det sättet, jag tyckte att det var en otäck scen att skriva och jag försökte undvika den, men det gick inte.

Som Fru E skriver så vore det för enkelt om Teresa bara slog tillbaka mot dem vi själva ogillar, typ Max Hansen.

Jag håller med dig om att Teresa (...) i viss mån förvandlas till ett monster. Och det är poängen. Annars skulle hon aldrig kunna gör det hon gör på Allsången. Det skulle på sin höjd bli satir. (Då) lämnar hon det mänskliga och går till vargarna (för att sedan även göra det rent praktiskt).

Nej, jag menar ingenting utom att säga "Detta händer. Byggstenarna till en tragedi liknande denna finns i vårat samhälle". Det är det enda sätt på vilket jag kan betrakta mig som samhällskritisk, men aldrig på ett programmatiskt sätt. Samma som Teresa. (...) Det finns ingen mening, inget program. Saker händer.

Jag hade för avsikt att snabbt skriva en kort roman med den lätt groteska upplösningen på Allsången. Tyvärr började jag ta ämnet på allvar och fråga mig själv vilka omständigheter som skulle kunna leda till att en grupp flickor faktiskt gjorde en sådan sak. Resultatet blev mycket sorg och även (ett sorgligt öde för) någon som verkligen inte förtjänat det.

Nästa bok kommer bli lyckligare, jag lovar.
Tack för ett tänkvärt inlägg, hur som helst.
Och glad sommar!

John

Vad säger man, det är världsklass på karln. Bra smak på bloggar har han också. Jag tänker inte klistra in mitt svar, där jag gör mitt bästa för att inte bete mig som ett galet fan, men misslyckas. Kanske är jag fånig som uppmärksammar hans kommentar på detta sätt, men tänkte att det nog finns ett visst allmänintresse för allt Ajvide skriver. Ja, den bortförklaringen låter rätt bra.