Är du också ett av Manifestdebattens offer?

- Hej jag heter Illusionernas blogg och jag är ett offer för manifestdebatten.

- Hej Illusionernas blogg!

- Tja, var ska jag börja? Min historia tar sin början på samma sätt som för så många andra. En lördag i augusti läste jag och fnissade elakt åt det manifest skrivet av en grupp unga svenska författare som publicerades av DN. Ansåg det väl självbelåtet att jämföra sig med storheter som Hjalmar Söderberg och Pär Lagerkvist, korkat att begränsa sitt skrivande genom att lova att aldrig skriva genrelitteratur och puerilt att i en bisats hacka på ”Lars Kepler”, vars identitet vid skrivtillfället fortfarande inte var avslöjad.

Ni förstår, dagens svenska romaner har aldrig riktigt lockat mig, har alltid föredragit just genrelitteratur, utländska prosaister och tecknade serier. Manifestet gjorde heller inte mycket för att locka över mig till deras sida, men vissa av gruppens löften , som ” Vi vill skriva prosa som är influerad av epik – inte av lyrik”, attraherade mig. Men nej tack, tänkte jag. Det där är inget för mig.

Manifestet blev sedan långt mer uppmärksammat än någon kunnat tro, motmanifest möttes av motmanifest, och vissa av gruppens författare började dyka upp allt oftare i media. Speciellt en av dem. Speciellt Jerker Virdborg. Jag tittar på Babel, han är där. Jag läser DN, han är där. Jag går till biblioteket, han är där. Där är han. Där ligger han. När jag väl hemma packar upp min väska finner jag honom liggande i min väska. ”Försvinnarna” av Jerker Virdborg. Har inget minne av att faktiskt ha lånat den, men där ligger den. Med kvitto på lånet och allt. Ställer in den i bokhyllan, rädd för konsekvenserna om jag lämnar tillbaka den.

På jobbet hittar jag ett slitet läsex, börjar skumma utan att riktigt fundera över vad det är för bok jag egentligen bläddrar i, författaren låter svagt bekant. Boken verkar intressant, så jag tar med den hem och läser på tunnelbanan, läser klart samma kväll. Kollar upp författaren Jens Liljestrand på nätet, nej men vad fasen? Han var ju med och skrev manifestet. Jag har blivit lurad!

Nu var dammen brusten. Jerker Virdborg flinar i bokhyllan. Han vet att han kommer att bli läst. Han vet det. Manifestets makt är för stor, ingen kan stå emot den. ”Vi vill skriva romaner som blir lästa” det är deras slagord och de kommer att ta dig på ett sätt eller ett annat. De är ute efter oss alla! Oss alla!! Alla!!

--

- Tack, Illusionernas blogg, för att du vågade berätta din historia. Mycket starkt. Någon annan som vill dela med sig av sina upplevelser av manifestdebattens härjningar? Lyran? Fiktionista? Någon?

Mansporträtt with a twist

Arga, frustrerade, och sorgsna män är vad Jens Liljestrands novellsamling ”Paris-Dakar” handlar om. Sju drömska och absurda berättelser om väldigt skilda företeelser och mycket skilda manstyper. Det handlar om ledsna militärer, stressade toastmasters och pressade sociologer, skumma gym som tas över av nördar och märkliga manssällskap som söker nya, exotiska medlemmar. Med tonsäkert språk serveras läsaren en dialog och sex stycken första persons redogörelser. Vi kommer alltså alltid nära inpå karaktärerna, ofta för nära för att det ska vara trevligt. Trots de surrealistiska händelseförloppen, så känns tankegångarna igen – de flesta av oss har stött på män och kvinnor som resonerar som dessa karaktärer.

Det Liljestrand ska ha en särskild eloge för är hur han, trots att vi får tillgång till karaktärernas innersta tankar, lyckas överraska läsaren i slutet av varje berättelse. Det här är berättelser där allt inte är vad det ser ut att vara och Liljestrand (till skillnad från andra författare) förstår hur ”twist endings” bör vara uppbyggda. Läsaren kan bläddra tillbaka och faktiskt se hur ordval och handlingssätt kan tolkas annorlunda. De är inte bara annorlunda för att författaren valt att ljuga för läsaren (igen, såsom andra gör), utan kan faktiskt tolkas på flera olika sätt, beroende på hur man ser på saken. Aldrig blir denna effekt tydligare än i novellen ”Mellanområdet”, som är magnifik i sin uppbyggnad och bäst i samlingen.

Jag har glömt att nämna att den är rolig också, den är rolig som fasen. Dels finns där en mer subtil humor, som kommer fram i smarta dialogvändningar och träffande personporträtt, dels finns sådant som det här, som handlar om s.k. bokstavsbarnet Johan:

”Mhm, det här luktar ju pill-i-stjärten, säger Johan njutningsfullt och doftar på en ostbåge innan han stoppar den i munnen. Han luktar länge på sina fingertoppar med ett drömmande, lyckligt uttryck i ansiktet”

Jens Liljestrands ”Paris-Dakar” vann VI:s litteraturpris 2008 och är väl värd er dyrbara lästid.