Teenage Wasteland

”- Lotta, ta inte illa upp nu, men jag frågade Peter om han var intresserad av dig då i början av terminen när du gillade honom. Och inte för å va taskig men han blev helt förvånad liksom som om han aldrig hört nåt så knäppt och börja garva och allting. Jag tänkte så här: Lotta är min bästa kompis. Om han gillar henne mer än mig borde jag vara schysst och ge Peter till henne. Men han såg ut som ett frågetecken. Så du behöver inte känna det som om du förlorat nåt eller vad jag ska säga. Det vara bara det jag ville säga”

Ur ”Var det bra så?” av Lena Andersson

”’Kom nu så cyklar vi över dit”’ och jag säger att jag ju inte vill, jag säger det igen, ’men att vi skulle träffa på dom, hur stor risk är det egentligen?’, säger han och varför ska han vara så här för? Han sätter sig på pakethållaren och stegrar lite, rycker med styret, cyklar en liten bit, jag står kvar, ’ibland är du så jävla mesig faktiskt’, säger han och flinar lite, och så cyklar han iväg bort mot andra sidan, han tittar sig över axeln hela tiden, ser att jag står kvar och tittar efter honom, där bron tar slut stannar han, står inne på gångvägen där borta, ’du kan ju inte låta mig åka själv heller!’ skriker han och han väntar, jag står och spottar, kollar på ekrarna, kedjeskyddet.”

Ur ”Försvinnarna” av Jerker Virdborg

Lena Anderssons förortsskildring, med dess starka samhällskritik och snabba perspektivbyten, och Jesper Virdborgs stream of conscience-inspirerade berättelse om medelklasspojkar har påmint mig om de tidiga tonåren och hur glad jag är att den tiden är förbi.

Det är med skräckblandad förtjusning jag läser litteratur om tonåren och ungdomsböcker, vilket sker förhållandevis ofta, (om man jämför med andra tjugosjuåriga män alla fall). Jag tror att det delvis beror på ett intresse av att försöka förstå tankegångar och händelseförlopp bakom förbryllande, märkliga eller tragiska händelser jag var med om eller hörde talas om då. Genom litteraturen kan man åtminstone närma sig en förklaring till varför folk betedde sig som de gjorde och varför man själv betedde sig konstigt ibland.

Vad är era favoritskildringar av tonåren och varför läser ni böcker om ungdomar?

PS. Inte mitt klassfoto. DS.

Är du också ett av Manifestdebattens offer?

- Hej jag heter Illusionernas blogg och jag är ett offer för manifestdebatten.

- Hej Illusionernas blogg!

- Tja, var ska jag börja? Min historia tar sin början på samma sätt som för så många andra. En lördag i augusti läste jag och fnissade elakt åt det manifest skrivet av en grupp unga svenska författare som publicerades av DN. Ansåg det väl självbelåtet att jämföra sig med storheter som Hjalmar Söderberg och Pär Lagerkvist, korkat att begränsa sitt skrivande genom att lova att aldrig skriva genrelitteratur och puerilt att i en bisats hacka på ”Lars Kepler”, vars identitet vid skrivtillfället fortfarande inte var avslöjad.

Ni förstår, dagens svenska romaner har aldrig riktigt lockat mig, har alltid föredragit just genrelitteratur, utländska prosaister och tecknade serier. Manifestet gjorde heller inte mycket för att locka över mig till deras sida, men vissa av gruppens löften , som ” Vi vill skriva prosa som är influerad av epik – inte av lyrik”, attraherade mig. Men nej tack, tänkte jag. Det där är inget för mig.

Manifestet blev sedan långt mer uppmärksammat än någon kunnat tro, motmanifest möttes av motmanifest, och vissa av gruppens författare började dyka upp allt oftare i media. Speciellt en av dem. Speciellt Jerker Virdborg. Jag tittar på Babel, han är där. Jag läser DN, han är där. Jag går till biblioteket, han är där. Där är han. Där ligger han. När jag väl hemma packar upp min väska finner jag honom liggande i min väska. ”Försvinnarna” av Jerker Virdborg. Har inget minne av att faktiskt ha lånat den, men där ligger den. Med kvitto på lånet och allt. Ställer in den i bokhyllan, rädd för konsekvenserna om jag lämnar tillbaka den.

På jobbet hittar jag ett slitet läsex, börjar skumma utan att riktigt fundera över vad det är för bok jag egentligen bläddrar i, författaren låter svagt bekant. Boken verkar intressant, så jag tar med den hem och läser på tunnelbanan, läser klart samma kväll. Kollar upp författaren Jens Liljestrand på nätet, nej men vad fasen? Han var ju med och skrev manifestet. Jag har blivit lurad!

Nu var dammen brusten. Jerker Virdborg flinar i bokhyllan. Han vet att han kommer att bli läst. Han vet det. Manifestets makt är för stor, ingen kan stå emot den. ”Vi vill skriva romaner som blir lästa” det är deras slagord och de kommer att ta dig på ett sätt eller ett annat. De är ute efter oss alla! Oss alla!! Alla!!

--

- Tack, Illusionernas blogg, för att du vågade berätta din historia. Mycket starkt. Någon annan som vill dela med sig av sina upplevelser av manifestdebattens härjningar? Lyran? Fiktionista? Någon?