Good riddance

Före inlämning av hemtenta:



Efter inlämning av hemtenta:


Bytt är bytt kommer aldrig mer igen!!

Rushdie skriver grafisk roman?

Salman Rusdie av serietecknaren Dave McKean

Salman Rushdie funderar tydligen på att skriva en så kallad grafisk roman, alltså vad jag vanligtvis kallar en serietidning. Åh, denna strålande nya värld! Plötsligt är serier överallt. ”Aha, äntligen en ny Persepolis” tänker kanske ni, men nix. Antagligen kommer Rushdie att skriva om mina favoriter: superhjältarna.

"Recently I got asked if I'd like to write a graphic novel. When I was a kid I was a real comic book nut and I can tell you a lot about superheroes."

Bra då att han har ett superhjältenamn redo… Ja alltså Sal-man… He he… Äsch, det var inget förresten.

Tre stycken sexordshistorier värda att läsa

Hemingway var väl först tror jag, med sin berömda: "For sale: baby shoes, never worn". Det är numera en klassisk utmaning för författare, att på sex ord berätta en komplett historia. Tidningen Wired har bett en rad genreförfattare och andra personer förknippade med skräck, scifi och serietidningar, att skriva sin version. De flesta är lite väl simpla tycker jag, ingen berör likt Hemingways. Här är ändå tre favoriter:

Machine. Unexpectedly, I’d invented a time
- Alan Moore

Longed for him. Got him. Shit.
- Margaret Atwood

Gown removed carelessly. Head, less so.
- Joss Whedon

Ni hittar alla historier här. Jag har också skrivit en egen. Den lyder så här:

Brandfaran underskattas ofta, sluddrade brända Brenda.

Sofi Fahrman och litteraturen

I senaste Nöjesguiden intervjuas Sofi Fahrman, modejournalist på Aftonbladet och nybliven författare. Det är en väldigt rolig intervju, med många så kallade grodor från Fahrmans håll. Hon verkar inte så smart, men klok nog att förstå att hennes ord provocerar och att skita i det.

I och med att hon snart kommer ut med chic litt-romanen ”Elsas mode” får hon många frågor kring litteratur och skrivande.

Här är några favoriter:

”Jag brukar få höra att om man ska bli en bra författare eller skribent, att man ska läsa mycket. Jag har gjort precis tvärtom, jag har sett till att skriva mycket.”

”Jag kontaktade förlaget själv och skrev kontraktet i januari. Den 1 mars började jag att skriva och hade deadline efter midsommar.”

”Min relation har varit att folk sagt ”Sofi, du borde läsa mer!”. Visst har jag läst alla klassiker, alltså inte klassiker som Röda rummet och Kafka och sådant, men alla ”snackisböcker” som Stieg Larsson-böckerna.”

Det är lätt att skratta åt det Sofi säger, men samtidigt är det ganska modigt att erkänna precis hur det ligger till. Tänk vad mycket bluff och båg som förekommer i intervjuer med författare, Sofis uttalande känns i alla fall ärligt. Som hon själv säger:

”Jag har alltid velat läsa mer, men inte haft tiden. Jag har satsat på karriären. Det jag har läst har mest varit korrektur.”

Vad kan man egentligen begära av en ung korkad modejournalist? Läs hela intervjun här.

Jag längtar novellen som barn jag blev skrämd ihjäl av

När jag var liten hade vi en antologi som samlade skräcknoveller och spökhistorier, illustrerade av Hans Arnold. Min och min storasysters favorit var ”Gabriel-Ernst”, en historia om en pojke som hittas naken i skogen och tas om hand av en snäll äldre man, men det borde han ha låtit bli, gubben. Känn på namnet… Gabriel… Ernst… Skickar fortfarande kårar längs min ryggrad. Boken har jag inte sett på år och dagar, men både historien och Arnolds fantastiska teckningar har bitit sig kvar. Om det är någon som har boken och vill skanna in bilderna vore jag evigt tacksam.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hitta historien igen, då jag inte mindes författarens namn, men tack vare lite Google-magi är vi nu återförenade. Och det är en bra historia. Läs den i sin helhet här.

Historiens brittiska författare heter Hector Hugh Munro (1870-1916), men skrev under pseudonymen Saki. Han kallas novellens mästare och häcklade sin samtid med sina vassa och makabra historier. Han dog i första världskriget, offer för en tysk prickskytt och hans sista ord sägs, ironiskt nog, ha blivit ”Put that bloody cigarette out!”.

Det jag försöker komma fram till är två saker. Jag kom att tänka på Gabriel-Ernst, då jag planerade ett blogginlägg om skräckserietidningar och skannade in denna bild från en fantastiskt läskig serieantologi som byggde vidare på myterna i filmen ”The Blair Witch Project”:

Jag har alltid tyckt den bilden är så sjukt skrämmande och har aldrig förstått varför. Nog för att det är något primitivt otäckt med människor som beter sig som djur, en styggelse skulle nog bibeln kalla det. Men jag insåg plötsligt var jag sett bilden tidigare. Den påminner starkt om en av Arnolds illustrationer av Gabriel-Ernst! Bilden har bitit sig kvar i mitt minne och kan fortfarande påverka mig. Otroligt. Ett barns starka upplever och fantasier fortsätter verkligen influera hela livet. (Jag förstår att detta skulle bli starkare om jag faktiskt hade Arnolds originalillustration att visa upp, men ni får tänka er in istället.)

Den andra saken jag tänkte på är att det är märkligt att historien skrämde mig så. Jag missförstod nämligen historiens upplösning som barn och trodde att Gabriel-Ernst faktiskt räddat den där lilla ungen från att drunkna. Varför var jag i så fall så rädd för honom? Måste vara Hans Arnolds fel…

Att posta eller inte posta ett inlägg

Ibland så har man en massa briljanta blogginlägg i huvudet, som sedan inte blir så spännande när man väl får ner dem i skrift. Irriterande. Här är ett exempel som jag valt att inte publicera på bloggen:

Jag har spenderat en stor del av dagen på webbsidan Noveller, där vem som helst får lägga upp sina historier. Man skulle kunna tro att jag skulle ha något bättre för mig, men tji fick ni. Trollbunden har jag tagit del av dagens unga skribenters värld, deras tankar, drömmar och förhoppningar. Jag har läst berättelser om kloakingenjörer som löser deckarfall, omöjliga kärlekspar där killen alltid dör i slutet, galna reseskildringar, och så mina favoriter, märkliga skräckhistorier som slutar med ”- Konstig dröm… tänkte hon innan hon steg upp för att förbereda sig på en ny dag”.

Dagens ungdomar är alltså lika korkade som tidigare generationer, vilket är både en lättnad och en besvikelse. De mest iögonfallande novellerna som jag hittills läst var de som förde fram en ganska mossig moral, med predikande aborthistorier och, väldigt vanligt, stereotypa könsroller. Det är även en brist på sex och snusk på denna sida. Jag prövade flera av de traditionellt ”förbjudna” sökorden, men kammade i princip noll. Skärpning, litteratörer!

Ja ni märker, det började rinna ut i ett intet. Jag kom inte längre. Men kolla in sidan, den är rolig och uppdateras väldigt ofta.

Teamtrio: Omslag

Lyran har en ny tematrio-utmaning: Berätta om tre omslag

1, Mitt första val är Penguins snygga utgåva av Paul Austers ”The New York Trilogy”, med ett omslag av serietecknaren Art Spiegelman (”Maus”, bl.a.).

Bokförlaget Penguin gav för några år sedan en rad av USA:s bästa indie-serietcknare i uppdrag att utforma deras bokserie Classics Deluxe Edition. Förutom Spiegelman, bjöds bland andra Daniel Clowes, norska Jason, Chris Ware, Thomas Ott och Seth in för att bidra med omslagsbilder. Mest värd att lyfta fram tycker jag dock Spiegelman är. Inte bara för att det är en sådan vacker bild, utan också för att han faktiskt gjort ett varsitt omslag till romanens tre delar: ”City of Glass”, ”Ghosts” och ”The Locked Room”, som han sedan arbetat in i sin omslagsteckning.

2. Omslagsfotot till Andrew Browns självbiografiska bok ”Fishing in Utopia: Sweden and the Future that Disappeared” är så melankolisk och suggestiv, precis som boken.

Andrew Brown är en brittisk journalist som bodde i Sverige under det optimistiska 70-talet, men lämnade landet under det bistra åttiotalet, då välfärdssamhället föll i bitar, Palme sköts och landets gränser öppnades för större europeiskt och amerikanskt inflytande. Han återkommer idag och finner ett förändrat land. Browns iakttagelser från både då och nu berör mig, gör mig lite ledsen och orolig av någon anledning. Det som gått förlorat i Sverige, dåtidens drömmar, synsätt och förhoppningar, har jag aldrig varit en del av och jag vet inte om jag saknar det heller. Men det vi fått istället kan kännas så cyniskt, ihåligt, tomt. Sverige har förlorat sin naivitet, sin uppblåsthet (ja, till en viss gräns), men har istället importerat någon annans ideal och världsbild. Kan man sakna något som man spenderat hela sitt liv flyende från?

3. Det här är det värsta omslag jag sett. Jag förstår inte folk som sätter ett vanligt, tråkigt foto på framsidan av sin bok, men det här är något utöver det vanliga.

Blicken. Håret. Ungen.

Ett tecken på ett uppblåst isländskt ego

Sist av alla i Sverige har jag denna vecka läst en deckare av Arnaldur Indriðason, ”Glasbruket” heter den. Den var sådär. Det är en ganska enkel historia: en man blir mördad och en grinig gammal polis med struligt privatliv måste lägga ihop ledtrådarna. Lösningen på gåtan finner han i det förflutna. Whoop-dee-doo…

Styrkan i historien ligger i det att berättelsen är djupt rotad i det isländska samhället och dess historia. Den skulle inte kunna utspelas någon annanstans, vilket jag tycker är intressant. Island som ett historiskt sett relativt slutet samhälle är viktigt för både deckarens upplägg och upplösning.

En sak som stör mig något otroligt är dock att boken öppnas med ett citat:

”’Hela historien är som en enda stor Nordmyr’, Erlendur Sveinsson, kriminalpolis”

Erlendur är dock bokens huvudkaraktär och eh, finns inte i verkligheten. Jag förstår verkligen inte hur en författare tänker som citerar sina egna karaktärer. De citerar ju alltså sig själva. Det känns så uppblåst och märkligt. Är Indriðason verkligen så nöjd med den där lilla repliken? Kunde han inte hitta något passande ur typ ”Niáls saga” eller något? Jag hajar inte.

Shantawhat?

Legenden säger att Gregory David Roberts skrev manus till sin självbiografiska roman ”Shantaram” i australiensiskt fängelse och att hans tusen sidor långa utkast blev förstört av fängelsevakter – två gånger om! Men Roberts skrev om och skrev om och boken blev till slut publicerad och en världssuccé som berikat liv över hela världen. Ja, på ett eller annat sätt…


Det var en present från mig.

Hur böckerna beskriver mitt liv

Här är mina svar på en enkät som Bokbabbel fixat ihop. Man ska beskriva sitt liv med hjälp av boktitlarna i sin bokhylla och det gör jag så gärna:

Är du man eller kvinna?

Men and cartoons (Jonathan Lethem)

Beskriv dig själv

Fumlig (Jeffrey Brown)

Hur mår du?

Soon I will be invincible (Austin Grossman)

Beskriv stället du bor på

We have always lived in the castle (Shirley Jackson)

Vart skulle du vilja resa?

Döden i Venedig (Thomas Mann)

Beskriv din(a) bästa vän(ner)

A confederacy of dunces (John Kennedy Toole)

Vilken är din favoritfärg?

Kvinna i grönt (Arnaldur Indridason)

Hurdant väder är det just nu?

En helvetets vinter (Daniel Woodrell)

Vilken är din favoritårstid?

Sommarboken (Tove Jansson)

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?

Nybuskis (Simon Gärdenfors)

Vad betyder livet för dig?

Kvällarna på Pärlan (Claes Hylinger)

Hurdant är ditt parförhållande?

Så länge vi båda andas (Stephanie Meyer)

Vad är du rädd för?

De besatta (Witold Gombrowicz)

Dagens aforism

Håll med eller håll käft (Åsa Linderborg)

Vilket råd skulle du vilja ge?

Almanacka (Kristofer Flensmarck)

Hur skulle du vilja dö?

Levande begravd (Peter James)

Ditt motto

100 höjdare (Hammar & Wikingsson)