Bakslag

Kort uppdatering:
Jag har nu läst klart andra boken i Mobergs Utvandrar-serie och den var också helt fantastiskt bra, gripande, spännande och intressant. Så läsningen går bara bra, men jag hade hoppats att projektet skulle leda till en del engagerande blogginlägg i sommar, men det gör det inte. Jag skulle kunna skriva lite om berättartekniken, de skiftande synvinklarna och så, men ugh. Tråkigt. Så jag kommer nog läsa klart sviten utan att skriva alltför många rader till om den. Kanske dyker massa tankar upp när jag läser Liljestrands avhandling och den där boken Bokstävlarna tipsade mig om, men fram tills dess får det vara. Som tur är har jag läst en massa böcker i vår som jag inte hunnit skriva om, så jag koncentrerar mig på dem och på annat jag läser i sommar.

Jag riktigt känner hur ni ångrar att ni klickade på länken till detta inlägg, för ja, lite ointressant alltihop. Kommer bara på en sak jag kan göra för att rädda situationen:



Allt för er.

Vår sång a la Läckberg/Melin

Det här är antagligen old news i vissa kretsar och jag har valt att varken kommentera eller göra mig lustig över det hela. Det är bara det att jag råkade se att Camilla Läckbergs bok "Sjöjungfrun" börjar med dedikationen och tillhörande citatet:

"Till Martin, 'I wanna stand with you on a mountain'".

Alltså tillägnat Martin Melin, Läckbergs make tillika Robinson-vinnare. Alltså ett citat från Savage Gardens låt "Truly Madly Deeply". Alltså är väl det "deras låt". Som sagt, gör mig inte lustig. Öppna dörrar och så vidare. Tyckte bara det var... intressant.

Och lite, lite gulligt.

Till Ajvides försvar - Ytterligare några ord om "Lilla stjärna"

Om det här inte kan övertyga er om att det är på Illusionernas blogg det händer, så kan inget. För en vecka sedan publicerade jag en sorts recension av John Ajvide Lindqvists nya roman "Lilla stjärna". Boken hade gjort stort intryck på mig, men det var något med den som skavde. I mitt inlägg diskuterade jag en detalj i slutet av boken, en händelse som jag tyckte rimmade illa med bokens övergripande tema, och därför bad jag er som inte läst boken att inte läsa klart inlägget, för det avslöjade för mycket av bokens upplösning. Ni med vettet i behåll tog det som en livboj och räddade er från mitt raljerande, men en del av er läste vidare.

Däribland Fru E, som i kommentarfältet försvarade Ajvide. I korthet kan man säga, utan att avslöja för mycket, att jag hade förväntat mig att "Lilla stjärna" var en enkel hämndsaga, där förtryckta ungdomar fick chansen att hämnas på en vuxenvärld som svikit dem och att jag därför blev besviken och lite arg på att tonåringarna i boken, i synnerhet en av huvudpersonerna, i slutet av boken snarare är ett monster än en hämnare. Särskilt en händelse störde mig, den var alltför hemsk och fungerade inte med det tema som JAG ville att "Lilla stjärna" skulle ha. Fru E menade att detta var Ajvides mening och att en "De svaga slår tillbaka mot de starka"-tematik var alltför svartvitt för författaren. Hon var mycket övertygande och efter en kort diskussion stod hon som en slags vinnare. På MIN blogg. Jag var rasande. Nej, jag var faktiskt glad och inte längre "arg" på Ajvide som jag känt mig innan.

Så i går kommer ännu en kommentar. Från John Ajvide Lindqvist själv. Följ länken ovan och läs hela om ni inte tror mig, men om ni inte har läst romanen, vars upplösning diskuteras i detalj, kommer här en censurerad version (min förändringar i fetade paranteser), men en del avslöjas ändå tyvärr, men inget man inte vet ett kapitel in i romanen, som börjar med en flash forward:

Hej;

John Ajvide Lindqvist här.
Jo, jag kollar ibland vad som skrivs på nätet. Det är sällsynt att jag känner mig manad att kommentera något, men din invändning var så välskriven och kommen från hjärtat att jag inte kan låta bli.

Det där med (scenen i slutet) ...
Jag håller med dig om att det är fruktansvärt. Jag beklagar att det var tvunget att gå på det sättet, jag tyckte att det var en otäck scen att skriva och jag försökte undvika den, men det gick inte.

Som Fru E skriver så vore det för enkelt om Teresa bara slog tillbaka mot dem vi själva ogillar, typ Max Hansen.

Jag håller med dig om att Teresa (...) i viss mån förvandlas till ett monster. Och det är poängen. Annars skulle hon aldrig kunna gör det hon gör på Allsången. Det skulle på sin höjd bli satir. (Då) lämnar hon det mänskliga och går till vargarna (för att sedan även göra det rent praktiskt).

Nej, jag menar ingenting utom att säga "Detta händer. Byggstenarna till en tragedi liknande denna finns i vårat samhälle". Det är det enda sätt på vilket jag kan betrakta mig som samhällskritisk, men aldrig på ett programmatiskt sätt. Samma som Teresa. (...) Det finns ingen mening, inget program. Saker händer.

Jag hade för avsikt att snabbt skriva en kort roman med den lätt groteska upplösningen på Allsången. Tyvärr började jag ta ämnet på allvar och fråga mig själv vilka omständigheter som skulle kunna leda till att en grupp flickor faktiskt gjorde en sådan sak. Resultatet blev mycket sorg och även (ett sorgligt öde för) någon som verkligen inte förtjänat det.

Nästa bok kommer bli lyckligare, jag lovar.
Tack för ett tänkvärt inlägg, hur som helst.
Och glad sommar!

John

Vad säger man, det är världsklass på karln. Bra smak på bloggar har han också. Jag tänker inte klistra in mitt svar, där jag gör mitt bästa för att inte bete mig som ett galet fan, men misslyckas. Kanske är jag fånig som uppmärksammar hans kommentar på detta sätt, men tänkte att det nog finns ett visst allmänintresse för allt Ajvide skriver. Ja, den bortförklaringen låter rätt bra.

Sommarprojekt, uppdatering 1

Mitt läsprojekt i sommar är att läsa Vilhelm Mobergs Utvandrar-serie och sedan Jens Liljestrands doktorsavhandling "Mobergland" och hittills är jag ganska exakt halva vägen in i första boken: "Utvandrarna".

Den är fantastisk, faktiskt. Engagerande och rolig, spännande, här kan man verkligen prata om beroendeframkallande läsning. Berättartekniken växlar mellan kapitel, sidospår utforskas som sedan blir viktiga, sagor och skrönor vävs in i romanen, ja det är hypnotisk läsning helt enkelt. Jag är jätteglad att jag börjat läsa den.

Handlingen so far, i siffror: Kristina fött fem (5) barn, ett (1) har dött, samma antal (1) snoppar har blivit avskurna, skörden har slagit fel fyra (4) gånger och noll (0) gånger har Kristina sagt "Jag tyer icke mer, Karl Oskar", men den siffran lär ju stiga.

Jag ska ta paus mellan volymerna och läsa lite annat. Redan inplanerat är Anneli Jordahls "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)", Jo Nesbös "Snömannen", Fabian Göranssons serieversion av Strindbergs "Inferno" (som jag ska läsa först i romanform) och så har jag tänkt att jag ska upptäcka poesin i sommar dessutom. Den grejen har stått på min "Att göra"-lista ganska länge nu.

På tal om poesi, här är en länk till en klasskamrat till till mig som skriver rätt härliga dikter. Ung, jättesnäll kille, så ge inga elaka kommentarer!!

Till Johannes försvar - Tusen ord om "Lilla stjärna"

Jag inser att ingen läser sådana här långa blogginlägg, men nu har jag under flera veckor kämpat med att få ordning på mina tankar kring John Ajvide Lindqvists nya roman, men utan lycka. Jag skulle vilja presentera en tät, to-the-point recension, men jag får helt enkelt inse att det inte kommer att hända. Jag får fasen ingen bukt med ”Lilla stjärna” och har känt mig arg på författaren, utan att ha riktigt förstå varför. Nu tror jag mig dock ha insett vad det hela bottnar i. Problemet ligger både hos mig själv och hos Ajvide. Keep readin’…

Ni har väl alla läst en beskrivning av handlingen vid det här laget: En avdankad schlagermusiker hittar en bebis begravd i skogen, en bebis som sjunger i perfekta toner. Bebisen, som får namnet Theres, göms undan i femton år, men hamnar till slut på TV i Idol och väcker viss uppmärksamhet. Särskilt en flicka, Teresa som är i samma ålder som hittebarnet, blir som förtrollad av hennes märkliga uppenbarelse, vilket sätter igång en händelsekedja som slutar med blodig skräck på Skansen. Ja, det är en helt koko historia, helt klart Ajvides sämsta, men låt gå.

Vad värre är, det är något fel med romanen, rent tematiskt. Jag läste i en intervju med författaren i ETC:s veckotidning där han sade att i hans historier finns ingenting att tolka, inga underliggande politiska budskap, ”berättelserna är berättelserna” och alla försök att finna någonting annat undanbedes. Även med den uppmaningen i huvudet är det omöjligt att inte se att Ajvide i ”Lilla stjärna” skildrar ett samhälle som vänt sina ungdomar ryggen. Gång på gång utnyttjas bokens tonårsflickor av vuxenvärlden för sexuell, finansiell eller självupphöjande vinning. Det är en skrämmande verklighet, där tonåringar lever i en tillvaro utan ansvarstagande vuxna, där vi i stället blir fiender att frukta, att hata. Denna del av romanen är väldigt bra och trovärdig, det som händer i boken är hjärtskärande hemskt, men vi vet att det händer. Vi läser om det i tidningen varje dag, kan studera det på nätet om vi ville, orkade. I ”Lilla stjärna” slår de utnyttjade tillbaka.

I samma intervju diskuteras Ajvides dragning till de aparta, de utstötta: ”Jag är intresserad av dem som vandrar mycket närmare gränsen till det övernaturliga, till avgrunden, och som nästan är på väg att bli monster själva”, säger han. ”De blir inte attackerade av monster – monstren närmar sig dem”. Det är här jag tycker Ajvide begår en oförlåtlig synd och jag kommer nu att diskutera bokens upplösning, så om ni inte läst den ännu och inte vill veta några detaljer, hoppa över resten av recensionen. Vi får nu kallprata ett par ögonblick tills vi kan vara säkra på att alla lämnat texten som inte vill läsa vidare. Vädret va? Härligt! Så, då var nog de sista borta. När Teresa slår hammaren i Johannes tinning, pojken som varit hennes enda vän, pojken med kinder täckta av tunna fjun, pojken hon ”kanske rentav hade älskat”, då går hon över gränsen och blir ett monster själv. Därmed bryter Ajvide mot det tema han tidigare presenterat. Detta är inte en tonårsflickas hämnd på en värld som svikit, detta är en oförsvarbar handling. På sätt och vis känns Ajvides val av utveckling för Teresa som ännu ett svek från vuxenvärlden. Hennes rättmäktiga hämnd nekas henne, i stället blir hon bara ännu ett monster i raden.

Och ja, jag inser att det kan vara författarens uppsåt, att visa hur fel det kan bli när man gängar sig med en kultliknande rörelse, men faktum kvarstår, genom att låta Teresa utföra denna handling är hon förvandlad till något ont och hennes roll som hämnare är borttvättad i blod. Kvar finns bara fler oskyldigt drabbade. För pojken som just dödats är en oskyldig. Låt oss se på karaktären Johannes ett ögonblick. Han flyttar in i huset bredvid Teresas och de blir snart bästa vänner. Han går på Waldorfskola och betraktas därför som udda av sina jämnåriga – han och Teresa finner varandra i det att de båda är utstötta. Eftersom Johannes går på Waldorf finns han inte till hands i skolan under hennes låg- och mellanstadietid, då hon har svårt att få vänner. I högstadiet börjar de till slut i samma skola, men puberteten förändrar deras relation och Johannes går från ha varit en utstött, likt Teresa, till en av alla accepterad klasskamrat, skaffar till och med flickvän. Han fortsätter däremot att söka sig till Teresa och vill henne väl, försöker få med henne i gänget, men hon stretar mot.

Jag kommer att tänka på serieromanen ”Ghost world” av Daniel Clowes. Den handlar om två tonårstjejer som under en sommar i en liten stad i USA långsamt växer ifrån varandra. Enid blir bara alltmer utstuderat kufisk och egen, medan Rebecca väljer att närma sig den mer traditionella ungdomskulturen. Clowes skildrar båda flickorna med respekt och kärlek, även om det är tydligt att hans passion är starkast för Enid Coleslaw – för övrigt ett anagram av Clowes namn. Rebecca är inte en svikare, hon måste bara göra vad som är rätt för henne. Hon älskar Enid, sin äldsta vän, men hon orkar inte vara en utstött längre. På samma sätt måste Johannes få välja att bli den han vill vara. Han förtjänar inte att Teresa slår sönder hans huvud för att stjäla ”allt som varit han”. Han som ville henne väl.

Det märkliga är att Ajvide i intervjuer blivit alltmer tydlig med att han som barn liknade sina mobbade karaktärer (Oskar i ”Låt den rätte komma in”, Teresa i ”Lilla stjärna”), men att hans liv ändrade riktning i gymnasiet, han accepterades och var omtyckt. Hans egen resa liknar alltså snarare Johannes och Rebeccas (och även min och säkert många av er som läser), än Teresas och Enids. ”Lilla stjärna” borde tematiskt ha handlat om våra svikna tonåringars hämnd på vuxenvärlden. Johannes var inte en svikare, lika lite som jag, du eller Ajvide själv var det. Han var bara en pojke som försökte överleva i den hårdaste av världar – the fucking teenage wasteland.

---------------------------------------------------------------------------------------------

Jag inser att en del av den här texten kan uppfattas som lite tvivelaktig och det är absolut en väldigt subjektiv läsning av romanen. Vem är jag att bestämma vad temat i John Ajvide Lindqvists roman ska vara liksom? Men är det inte det som är tjusningen med bloggandet? Jag behöver inte oroa mig över att bevara min objektivitet. Behöver heller inte oroa mig för reaktioner från redaktörer, mellanchefer eller –host– läsare.

Q: What are you going to do next? A: I'm going to Moberg Land!

Jag har födelsedag på fredag, tjugoåtta (ugh) stolta år. Jag har redan fått en present från min flickväns mamma och det var en riktigt fin gåva: alla fyra delarna av Vilhelm Mobergs Utvandrarserie i en fin box. Så det blir mitt läsprojekt i sommar, en flytt till Amerika med Karl Oskar och Kristina och sedan ska det hela avrundas med Jens Liljestrands doktorsavhandling "Mobergland". Jag har länge velat läsa romanserien, men den har inte varit i tryck på flera år, har jag fått höra. Vet inte alls hur jag kommer reagera, om det kommer bli kul att läsa Moberg eller om det kommer bli en pina. Jag har en känsla av att jag kommer gilla det.

Projekt: Gigant bland giganter är officiellt initierat.

För övrigt, min uppsats opponeras på i morgon och efter det hoppas jag kunna lägga mer tid på Illusionernas blogg. Så se upp där ute! Monkey on the loose!

Recension: Galago #99

Serietidningen Galago har genomgått en rad formatförändringar de senaste åren. När Mats Jonsson blev redaktör 2004 fick tidningen ett sorts mangaliknande pocketformat, 2006 bytte man till den större och tjockare storpocket, men 2009 gick man tillbaka till det klassiska magasin som tidningen var under 90-talet. Jag är splittrad – dels är det härligt med större sidor och rejäla rutor, dels tyckte jag mycket om bokkänslan i stor- och pocketversionen. Ja ja. Jag är nöjd så länge den fortfarande ges ut, ”Sveriges enda radikala serietidning” som den kallar sig.

Galago har aldrig gjort sig känd för en subtil politisk synvinkel, utan har alltid varit rätt pang på rödbetan. Det har kanske aldrig varit tydligare än i detta nummer som har parollen ”Nu blåser vi borgarna – igen”. Baksidan pryds av en teckning Pontus Lundkvist som avtecknar Fredrik Reinfeldt i form av en trubbig, kort penis som varar och vätskar, uppenbarligen smittad av diverse könssjukdomar. Bildtext: ”Fuck off, kukjävel”. En glädje.

Överlag är det Lundkvist som just nu besitter såväl hårdast bett, bäst skämt och mest inspirerade teckningar i Galago-världen. Han har verkligen utvecklats till en av landets starkaste satiriker. Hans bidrag till tidningens innehåll inkluderar ”Moderatskoj”, skämtteckningar ur borgerlig synpunkt på vänsterns bekostnad.

Humorn är, som ni ser, i förväntad hög standard. Han prövar på samma idé i teckningen ”Smygkommunistiska PK-vänsterpyramiden”, som avbildar hur högavlönade borgargubbar bär upp ett samhälle bestående av utsugande bidragstagare, fuskande sjukskrivna och en vänstervriden media. Pyramiden pryds av en grotesk kung Promoe, långhårig och med byxorna nere, stjärten riktad rakt mot den stackars överklassen. Genial!

Joakim Pirinen är alltid bra. I detta nummer skildrar han ett gift moderatpars upptäcktsfärd i naturen. Där delar de iakttagelser som ”- Vad liten sjön är! – Ja, jämfört med när jag var liten har den krympt precis som halveringen av antalet sjukskrivningar” och ”- Titta! Den lilla blomman strävar uppåt! – Ja! Den strävar ju åt samma håll som min önskan att göra kulturarbetarna fria från sitt bidragsberoende!” Pirinens svartvita tuschteckningar är fantastiska, särskilt designen av parets gigantiska villa, som naturligtvis är omringad av skyddande stängsel, imponerar.

Sara Olaussons serie om en vuxen Pippi Långstrump som tvingar (genom utpressning) Tommy att ge henne ett jobb på hans arbetsplats: Sverigedemokraterna. Hon är dock inte rädd för att säga ett par väl valda sanningar om sin nya arbetsplats på bästa sändningstid och det hela utvecklas, i klassisk Pippistil, till en tokig, helgalen, ja till och med supercrazy historia, med syndikalistiska ungdomar i Pippiutstyrslar, luftballonger och en invasion av Junibacken. Roligt men förvirrande.

Liv Strömquist gör väldigt roliga karikatyrer av påfrestande personer i politiken. Kolla in:

Sossarna alltså… De är ju ett problem. Johannes Klenell, som numera delar redaktörskap med Mats Jonsson, skriver i sin ledare: ”Jag säger inte heller att socialdemokratin är ett fantastiskt alternativ. Jag säger bara att du inte måste bli moderat bara för det”. Det sammanfattar mina känslor kring förra valet. Det kändes som en hel drös röstberättigade växlade till borgerligt bara för att ja, något nytt vore ju kul! Och se vad det kostat oss…

I nummer 99 medverkar också bland annat Henrik Bromander, Sara Granér, Sara Hansson och Karin Casimir Lindholm med mer eller mindre lyckade alster. Överlag är nivån dock hög och numret rekommenderas.

Faster, Brontë Sisters Power Dolls! Kill! Kill!

Där kom den där sista putten i ryggen jag behövde - nu åker "Svindlande höjder" högst upp i läshögen.

X marks the nerd

I och med att min recension av Åsa Grennvalls nya serieroman ”Svinet” behöver snyggas till lite innan publicering (läs: skrivas), värmer jag upp med Lilla O:s Bokfrågornas ABC som nu kommit fram till alfabetets coolaste bokstav: X!

1. XXX avslutar brev med kyssar. Någon bokkyss du minns mer än någon annan?

– Jag skriver uppsats om Victoria Benedictssons ”Fru Marianne” just nu och varje gång jag läser om den och kommer till avsnittet då Pål kysser Marianne bakom örat blir jag så arg. ”Marianne”, vill jag ropa ”han är inte rätt för dig!” Tur att slutet är så bra.

2. Malcolm X tillhör de stora ledarna i världshistorien. Berätta om en bok som handlar om en eller flera ledare.

– Zombieserietidningen ”The Walking Dead” av Robert Kirkman, m.fl. är i sin renaste form en bild av vad ledarskap kan göra med en människa. Polisen Rick Grimes leder sin lilla grupp överlevare framåt i ett ödelagt USA, där zombies härjar fritt och varje dag är en kamp för överlevnad. Serien skildrar hur tungt ansvaret ligger på Ricks axlar och hur det tvingar honom att ge upp en del av sin mänsklighet och utföra hemska, hemska handlingar för att beskydda de sina. Läs!

3. Mina barn är så små att hemmet fortfarande är fritt från xbox eller någon annan spelkonsol. Trots detta (eller just därför) vill jag att du berättar vilken bok du skulle vilja göra om till spel för just xbox (för bokstavens skull då…)

– Här vill man ju komma på något riktigt coolt, men min hjärna har tiltat och det enda jag kan tänka på är en spelversion av Dennis Lehanes ”Shutter Island”, liksom first person shooter (kallas det väl?). Det vore något det.

4. Den som lider av xenofobi är rädd för det som är främmande. Främlingsfientlig med andra ord. Har du läst någon bra bok som handlar om detta?

– ”The Reluctant Fundamentalist” av Mohsin Hamid handlar om hur USA förändras efter elfte september 2001. Plötsligt riktas misstankar åt alla håll och en framgångsrik pakistansk utbytsstudent får uppleva landets mindre vackra sidor. Boken är välskriven, mycket intressant och läsvärd. Lägg en dag på denna Booker prize-nominerade roman – lätt värt!

Black Hole - for realz!!

Har ni läst serietecknaren Charles Burns magnum opus "Black Hole"? Det borde ni. Det är en fantastisk, suggestiv skräckberättelse som utspelar sig på 70-talet i en liten stad i USA. En könssjukdom, som tar sig uttryck i ohyggliga mutationer, sprider sig bland stadens ungdomar, vilket tvingar de drabbade att söka sig bort från staden och in i skogarna runtom den. Det där låter kanske lite fånigt, men det är egentligen en väldigt fin historia om tonårens bördor, med magnifika, tungt tuschade teckningar av Burns. Rekommenderas å det varmaste.

I alla fall, fotografen Max Oppenheim och teatersminkören (egenligen "prosthetic artist", men vad kallar man en sådan i Sverige?) har i ett fotoprojekt återskapat några av de illustrationer som öppnar serieromanen, föreställande skolkort på de sjuka ungdomarna. Jag tycker att de lyckats väldigt väl, både med mutationerna och med 70-tals känslan (även om den känns lite mer konstlad i fotona). I approve!


Se fler här. Och kom nu aldrig och säg att jag aldrig gjort något för er, jag som är magsjuk och allt.