Barn växer aldrig upp, men våra kroppar blir större och våra hjärtan rivs sönder

Då jag nyligen köpte några begagnade amerikanska samlingsvolymer av Bill Wattersons Calvin and Hobbes, har jag under de senaste dagarna läst mer av den serien än jag sammanlagt gjort de senaste tio - femton åren. Som barn älskade jag serien om den fantasifulle pojken Kalle och hans låtsaskompis, tygtigern Hobbe – jag läste den slaviskt i Serie-Paraden. När jag nu läser den som vuxen undrar jag om den alltid var så här sorglig?

Det är verkligen en fantastisk serie, extremt vältecknad och såväl rolig, söt och mysig, som fräck, filosofisk och smart. Min tjej frågade i går, när vi låg och läste serien tillsammans (jag vet, vi är gulliga!), vem serien egentligen riktar sig till, barn eller vuxna? Där i tror jag seriens storhet ligger, att den lyckas ha något att erbjuda alla, utan att sänka sig till minsta gemensamma nämnare. Men draget av sorg har jag inte uppfattat förrän i vuxen ålder och jag tror kanske det är jag själv som lägger in det. När Watterson 1995 gick ut med att han tänkte lägga ned serien skrev kolumnisten Frank Ahrens en krönika i Washington Post, en gravskrift över serien, i vilken han försökte förutspå hur Watterson skulle komma att avsluta sitt livsverk:

Calvin will say he hears something; maybe it's a monster.

"What's that?" he'll ask Hobbes.

"It's just your imagination," Hobbes will reply. 


Then Calvin will turn away for a moment, to fashion the snowman's head. He will need help lifting it onto the torso, so he will call for his best friend, Hobbes. But Hobbes will not respond. 
Calvin will turn around. 
Hobbes will be there. But he will be small and stuffed and have short, blunted paws and button eyes. He will be slumped forward in the snow, flaccid, lifeless. 
Calvin will blink. "Huh." 
And then he will simply shuffle away, off the page, leaving behind his stuffed tiger, and the unfinished snowman, and his wonderful, wonderful childhood.

Ahrens hade fel, Watterson lämnade, vana trogen, sina läsare med varma, hoppfulla känslor, i stället för suicidala, och tur var väl det. Ändå läser jag numera serien med en klump i magen, för hur kliché och förutsägbar denna version än är, så slutar verklighetens Kalle och Hobbe ofrånkomligen på ett sätt som liknar Ahrens. På något sätt kommer Kalle överge sin bäste vän, antingen så får han en ”riktig” bästa kompis eller så börjar han medicineras av sina utslitna föräldrar, som aldrig verkar förstå eller uppskatta honom, eller så ”upptäcker” han tjejer eller killar. Barndomen tar alltid någon gång slut.

Kanske är jag också påverkad av filmen Where the wild things are som jag till slut såg häromdagen. Kalle med sin tiger påminner på många sätt om den förvirrade och frustrerade Max och hans monster. Och vad är det för pappskallar som har påstått att den inte är bra och uppmanat mig att inte se den? Jag tyckte den var makalöst bra, tio av tio! Jag var tjock i halsen från början till slut, herregud, en sådan välgjord, vacker och magisk jävla rulle. Min tjej tyckte den kunde klippas bort, men sista scenen med mamman som satt och såg på när han åt en macka. Väldigt fint.

Jösses, vad jag vill ha en unge... Är det vad allt det här handlar om? Men vill jag ha en unge eller vill jag bara ha möjligheten att återfå min barndom genom ungens? Hursomhelst, det får vänta några år.

I alla fall, Kalle och Hobbe. Förbannat bra. Vi kan avsluta med det fullständiga citatet från Arcade Fires låt Wake up (som för övrigt används i trailern till Where the wild things are), som jag misshandlade i inläggets titel:

If the children don't grow up,

our bodies get bigger but our hearts get torn up.

We're just a million little gods causin' rain storms,

turnin' every good thing to rust.

I guess we’ll just have to adjust.

Ja ja, det om detta.