måndag 27 september 2010

Saker som håller mig borta från böcker just nu


Böckerna sitter i baksätet just nu, i stället regerar:

1. Minns ni när jag skrev om Daniel Raeburns
bok om Chris Ware? Noll kommentarer hittills, så oddsen är dåliga... Det var hursomhelst en schysst bok och som jag skrev i inlägget så gav Raeburn tidigare ut ett kortlivat fanzine "The Imp" där han porträtterar olika serieskapare. Dessa finns nu tillgängliga som gratis PDF-filer på hans hemsida. Skriv ut och läs!

2. Kevin Smith är en amerikansk filmregissör och manusförfattare som gör allt sämre och sämre filmer. Jag såg hans senaste så sent som i går och ja, den var helt fruktansvärd. Han är dock väldigt rolig privat och jag har precis upptäckt hans podcast
Smodcast (gratis), som i princip består av Smith och hans producent som sitter och snackar om barnförbjudna grejer en timme. Roligare än det låter. Mycket, mycket roligare. Tillgänglig genom iTunes så klart.

3. Den bästa seriebok jag läst 2010: Beasts of Burden! Hittar inget roligare än Amazon att länka till, men jag hoppas kunna skriva om boken här på bloggen efter onsdag då jag lämnar in min hemtenta. (Uppdatering: Läs detta inlägg här!) Which reminds me...

4. Min hemtenta! Jag hatar dig!

lördag 18 september 2010

Era skolminnen in i min hjärna

Vågar man be om en tjänst? Det är ju så att jag studerar till lärare i svenska och engelska och om ungefär en månad ska jag ut på min första praktik. Under denna första period (fyra veckor) kommer jag främst hålla hand med min handledare, men också (om jag förstått det hela rätt) hålla i fem lektioner. Nu ber jag om era minnen från skolan, från inspirerande lärare, minnesvärda lektioner, intressanta uppgifter, kul upplägg, ja vad som helst egentligen som kan komma till användning för en nervös, oerfaren lärarstudent. Och inte bara inför denna första praktikperiod, jag tänker inför hela mitt kommande arbetsliv. Jag vet att det är mycket begärt, men om det är något särskilt som ploppar upp i era små huvuden, så är jag evigt tacksam om ni delar med er. Jag är sjukt nervig nämligen. Tack på förhand!

torsdag 16 september 2010

Fina bloggar

Jag har, hehe, vunnit en award… Den heter Beautiful Blogger Award och när man vinner den ska man nominera (det vill säga ge) priset till sju andra bloggar man gillar. Så det sprider sig rätt fort med andra ord. Jag blev ändock himla glad när jag såg att både Bokstävlarna och Vaxdukshäftet nominerat mig och gett mig så fina ord dessutom.

Bokstävlarna skrev: ”Illusionernas blogg skriver om böcker och om att jobba i bokhandel med glimten i ögat. Alltid underhållande. Extra plus för apbilderna och för att det utlovats fler blogginlägg om serier.”


Vaxdukshäftet skrev: ”Illusionernas blogg är en riktigt humoristisk blogg som jag gillar. Eftersom jag själv jobbar i butik och dagligen "utsätts" för kundkontakt är det alltid roligt att läsa storys från bokhandeln som bloggaren jobbar i.”


Bokstävlarna är en gammal favorit, mycket möjligt bästa bokbloggen i stan och Anna var dessutom en av de första som kommenterade på min blogg, vilket jag verkligen uppskattade. Vaxdukshäftet är en ny favorit, startade i somras, och Mini skriver väldigt bra och roligt. Två riktigt bra bloggar med andra ord, vilket gör det extra kul.


Då ska vi se. Nu ska jag nominera sju bloggar och jag får inte välja dem som nominerat mig. Att bara välja sju blir svårt, det finns så många bra, men jag väljer några som jag, av någon anledning, gillar lite extra.


Textum , textrum – Jag upptäckte Tereses blogg för några månader sedan och den är så fin, smart och välskriven. Det är bra med pretention och ambition!


We tell ourselves stories in order to live – Om jag fick förvandla Illusionernas blogg till någon annan blogg, så skulle jag välja WTOSIOTL. När jag började att bokblogga, så var Kajsas blogg en stark inspirationskälla. Nu fick till slut min blogg en tja, lite annan riktning skulle man väl kunna säga, men Kajsa fortsätter vara en inspiration!


Bagarmossen Berlin – Mads blogg är världsbäst! Hon är en kär kollega och vän, alltid på glatt och kul humör, precis som hennes blogg. Hon gav mig dessutom en award i vintras, när jag tyvärr gått i ide och inte såg det på flera månader. Sicken trist typ man är ibland. Tack i efterskott, Mads!


Pocketpocketpocket – Mårten kändes genast som en kindred spirit inom bloggosfären. Han skriver jättebra och intelligent om böcker och ibland om musik och jag inbillar mig att vi skulle komma väl överens om vi träffades IRL.


Ord och inga visor – Ooiv (i folkmun) har redan fått ett gäng nomineringar, men fasen, det är en blogg värd att uppmärksammas! Jessica krånglar aldrig till det, utan skriver rakt, tillgängligt och ja, bra.


Stringhyllan – Började blogga i augusti och slutade även att blogga i augusti? Bloggens inläggsstatistik för september är till och med värre än min. Hoppas att denna nominering skakar liv i Stringhyllan, för den har potential.


Kafka på jobbet – Den enda blogg som jag faktiskt haft en liten beef med, tro det eller ej (nix, ingen länk till det spektaklet), men fasen, måste erkänna att Åsas blogg är guld.


Nu till den verkligt smärtsamma biten. Sju okända faktauppgifter om mig.


1. När jag gick i gymnasiet var jag redaktör för ett e-zine om superhjältar. Jag tyckte det skulle heta We could be heroes (som Bowie-låten (inte) heter), men jag bossades runt med av en ohängd fjortonårig ansvarig utgivare (som också skötte tekniken och därmed satt på makten) som jag aldrig träffade IRL och som föredrog namnet SuperheroFanzine (ugh…). Vi nämndes i svenska Spindelmannen och hade faktiskt en hel del läsare.


2. En välkänd amerikansk vampyrförfattare avskyr mig efter att jag läckt planer om hans kommande serietidningsutgivning till en amerikansk blogg med serietidningsrykten. Han berättade det för mig på en författarträff, nämnde inte att det var hemligt (möjligtvis underförstått) och hm, jag var lite berusad när jag kom hem senare på kvällen. Jag känner hans svenska utgivare och tydligen hade han fått ett telefonsamtal från Marvel Comics, som heligt förbannade bad honom att hålla klaffen i fortsättningen. Pinsamt för alla inblandade, men vad kan jag säga? Fanboy in i själen!


3. Jag har blivit rånad med kniv en gång, när jag jobbade i videobutik. Det var inte särskilt läskigt, utan jag var i stället rätt nöjd i flera dagar efteråt, då jag inte gett rånaren alla pengar. Jag sparade nämligen tjugolapparna. Var kaxig ända fram tills någon drygt frågade varför jag inte sparat typ en av femhundralapparna i stället…


4. Efter de två historierna som framställer mig som en galning, kommer denna historia där jag är en hjälte. Jag har nämligen stoppat ett rån en gång också. En dag ute på universitetet så blev en typisk akademiker-mes i fyrtioårsåldern nedputtad i gegga och örfilad av en stor tjock fyllegubbe som ville ta hans plånbok och det var bara jag och en gammal tant där, så jag var tvungen att springa fram och stoppa det hela. Akademikern sprang därifrån när han fick chansen och lämnade mig ensam med fyllbulten. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, han och jag, så jag gjorde mig så stor som möjligt och sade till han att dra, varpå han lullade iväg.


5. Men gud, jag dör. Det här blir längsta inlägget någonsin. Okej, femte grejen ni inte visste: Jag har alltid haft fler tjejkompisar än killkompisar. Är det intressant? Kanske.


6. Mitt svenska favoritklädmärke är Our Legacy.


7. Hjärtat finns inte längre kvar i detta inlägg, det känner både ni och jag. Nu tar vi oss bara igenom det sista. Jag tycker mycket om att laga mat, men är inte så duktig än. Paradrätten är päronpizza (tack Moa!) och bullar. Jag har ett jäkla humör i köket. I somras när min hollandaisesås skar sig när jag skulle bjuda på middag var jag nära tårarna.


Uppdatering: Fasen, jag glömde ge en shout out till braiga A Fraction of the Web när jag nominerade bloggar, så det får bli en inofficiell nominering såhär i efterhand. Kolla in Magnus blogg. Han skriver personligt och roligt!

fredag 10 september 2010

Pojkar i krig, del ett: Generation Kill


”Man tror att det är satir. Det är verklighet”. Så löd en tagline jag skrev när jag tipsade om Evan Wrights bok ”Generation Kill” i bokhandeln där jag jobbar och jag är så himla nöjd med formuleringen att den måste vara stulen. Vet ej varifrån. Hursomhelst, Wright är en amerikansk journalist som följde en grupp amerikanska soldaters under de första månaderna av USA:s invasion av Irak. Han kom tillbaka med en rolig och sorglig reportagebok som skildrar krigets orättvisor, fasor och tristess.

Denna nya generation amerikanska soldater skiljer sig från tidigare, i det att de är sällsamt medvetna om att de på löpande band blir lurade, utnyttjade och skickade på idiotiska, onödiga självmordsuppdrag av sina egna befälhavare. Detta är, som Wright uttrycker det, ”den generation som blev medvetna om presidentämbetets betydelse – inte genom ett inspirerande tal vid Berlinmuren utan genom en nationell besatthet av några spermafläckar och en avsugning i Vita huset”. De är cyniska, ofta ironiska, men har ändå en tilltro till varandra och gruppen, samt till krigets förmåga att forma dem till män och herrar över sina egna liv. Det hela är något förbluffande när kriget beskrivs så oerhört onödigt, traumatiserande och långtråkigt. Men som sagt, svaret ligger i deras kärlek till varandra. Det blir extra tydligt i bokens epilog, då det visar sig att flera av de soldater som äntligen fått lämna Irak funderar på att återvända. Inte av ideologiska skäl, utan för att de känner som att de lämnat sina vänner kvar där borta.


Återgivandet av kriget är inget annat än fasansfullt. Civila dödsfall, både från amerikanska kulor och Saddams dödspatruller. Historier som är så bisarrt grymma att de är svåra att ta tills sig. Dessutom är det ofta hisnande inkompetenta befäl som styr den amerikanska armén, som är så nervösa för att göra fel eller bli dödade, att de utsätter både sig själva, sina män och oskyldiga irakier för livsfara.


Boken är ofrånkomligt grabbig ibland, men de flesta soldater som skildras verkar ha en viss distans till Peter Pan-livet de lever. De ger istället intressanta analyser av sin situation, sin psykiska hälsa och USA. Det är en bra bok helt enkelt. Liksom man tror det är satir, men det är verklighet om ni förstår vad jag menar...

söndag 5 september 2010

Who's Catullus?

Achewood av Chris Onstad är inte en serie för alla. Jag har försökt introducera den för flera vänner, men har främst mötts av oförstående blickar. Jag tycker däremot att den är hysteriskt rolig. Gå till hemsidan, klicka på Archive och börja från början. Om du ogillar att läsa serier på nätet finns två magnifikt snygga samlingar: "The Great Outdoor Fight" och "Worst song, played on ugliest guitar". Finns på de vanliga inköpsplatserna. Ready, set go!

PS. Det här var inte ett inlägg som räknas till min planerade serieromansfokusering. Det här var ett inlägg som behövdes för att komma ur en kort bloggtorka... DS.