Triumf och tragedi

Jag var och såg ett uppträdande på Operan som det vore sorgligt om ni missade. Poeten och amatörbrottaren Daniel Boyacioglu, som jag tidigare främst förknippat med en käft rinnande av snus, har skrivit en opera tillsammans med kompositören Paula af Malmborg om brottaren Mikael Ljungberg, som tragiskt tog livet av sig 2004. Med reservation för att jag ingenting kan om opera, det var en fantastisk föreställning! Den handlar om hur det är att leva med, och leva med någon som lider av, depression. Föreställningens Mikael har gått från att vara king of the world med sina OS-guld, till att vilsen placera sig i soffan, framför TV:n. Hans fru gör sitt bästa för att trösta, peppa och ibland låtsas som det regnar. Vardagsdramatik blandas med den högtravande konstformen opera - lysande!

Förutom dessa två rör sig Boyacioglu själv på scenen, som dramats joker, fäller kommentarer utan möjlighet att påverka, osynlig för de övriga. I stället antecknar han ständigt i sitt block, som en författare som söker saftigt material till sin pjäs. "Sade du 'jag hänger min medalj som en snara kring min hals' eller 'kring halsen'?" frågar han känslokallt Mikael. När den store brottaren slutligen somnar in, efter att ha svalt en burk tabletter, händer det dock något med jokern. Författaren inser allvaret, "Ser du inte att han är död? Mikael är död!" skriker han till den ovetande hustrun. Om jag inte visste bättre (för det gör jag), skulle jag tro att Boyacioglus samvete vaknar, för sent - det är ju trots allt bara sex år sedan Ljungberg dog.


Däremot har jag ju vissa kontakter på Operan (jorå...) som berättat att arbetet med föreställningen haft Ljungbergs familjs välsignelse och att de varit i nära kontakt med dem hela tiden. Expressens och Svenskans recensioner gör mig alltså lite förvånad. Gladare blev jag av Maria Schottenius recension i i dagens DN (hittar den ej online) som verkar ha bättre koll på situationen och som var betydligt mer positiv.

Nu satt jag tyvärr inte med något eget anteckningsblock under föreställningen, så det är bäst att sluta analysera innan jag säger något som är helt uppåt väggarna. Detta kan jag dock lova: Musiken är inspirerad, dramatisk och ibland rolig faktiskt. Operasångarnas insats är imponerande, särskilt Marianne Hellgren Staykov som gestaltade ångest med sin röst på ett sätt jag aldrig hört förut och som slet i min lilla själ. Boyacioglus text är smart och berörde. Alltihop var jäkligt gripande. Fan, är det det här som är modern opera så vill jag se mer.

Spelas till tredje november. Läs mer här. Återigen, synd om ni missar.