Gabriel-Ernst, new and improved?

Jaa ni, Hans Arnold gick bort i veckan. Förstås väldigt tråkigt. Jag skrev om honom, och hur hans klassiska illustrationer fortfarande påverkar mitt liv, för ungefär ett år sedan här, här och här. Och nu är han alltså borta.

I ett av mina inlägg visade jag bilder från antologin Spöktimmen (1971), en skräcknovellsamling för barn och ungdomar, som var rikt illustrerad av bland annat Arnold. Bilderna väckte många minnen från min barndom och flera läsare uttryckte samma sak. Som av en slump fann jag i går (på självaste Halloweenafton no less!), i en av antikvariatets dammigaste bokhyllor, ett exemplar av Nya Spöktimmen (1987), en reviderad upplaga av den klassiska skräcksamlingen. Hans Arnolds klassiska omslagsbild är ersatt av en mindre suggestiv dito av Jan Gustavsson, vissa berättelser saknas, andra har tillkommit, en del illustrationer har bytts ut. Däribland bilderna till, ni gissade det... Gabriel-Ernst.

Det intressanta är att det fortfarande är Hans Arnold som ritar - han har fått bidra med nya illustrationer till samma novell! Långt från unikt, javisst, men Arnolds skildring av varulvspojken Gabriel-Ernst är för mig lika ikonisk som hans porträtt av varulvsungen Ulf. Alltså inget som går att ersätta bara så där.


Jag skulle önska att jag nu kunde skriva att Arnold lyckas övertyga mig om motsatsen, att hans nya bilder sätter samma spår i mig, väcker samma känslor. Naturligtvis är det ett omöjligt uppdrag, jag har vuxit upp med originalbilderna, jag var barn när jag såg dem första gången. Jag kan inte se på dem objektivt. Meeen... om jag ändå ska försöka göra just det, se på bilderna med nya ögon, så ser jag ändå någonting särskilt i dem De väcker en sorts primitiv skräck, en skräck för det otämjda, för mötet mellan natur och kultur, för det uråldriga djur som fortfarande existerar inom den civiliserade människan. I Gabriel-Ernsts tomma blick möter vi vår egen, men den del av oss vi skjuter undan, den vi hoppas kunna kontrollera genom industriell utveckling och tekniska framsteg. I novellen släpper Van Chele in detta odjur i sitt hem, lurad av dess mänskliga uppenbarelse, men Gabriel-Ernst är inte en människa, utan hennes otyglade, djuriska sida. Han gömmer sig i den upplysta och civiliserade människans skepnad, men inom honom sover odjuret. "There is a wild beast in your woods" börjar berättelsen. Hans Arnolds teckningar påminner mig om att i våra inre skogar ruvar ett vilddjur inom oss alla.

Hehe, kom ifrån ämnet lite grann i all effektsökeri. Jag ska ju visa de nya bilderna. Så här ser i alla fall originalbilderna ut: Och detta är illustrationerna från 1987: Nej, dessa bilder rör inte upp samma saker inom mig, inte i närheten. De är väldigt mycket snällare, mer sagobetonade och har inte alls samma speciella känsla. Det var egentligen allt jag hade att säga om det.