Tre läsvärda snabbrecensioner

Jag har läst en massa böcker på sistone som jag inte hunnit skriva om här, eftersom jag är mitt uppe i uppsatsarbete (duger det som ursäkt?). Här kommer i alla fall några snabba recensioner:

”Hypnotisören” av Lars Kepler

Den mest cyniska, hatfulla bok jag läst i år. Nej, jag tyckte inte alls om den. Jag är orolig för paret Ahndorils söner och döttrar, de verkar nämligen vara rädda för barn. ”Hypnotisören” är sprängfull av våldsamma, psyksjuka ungar och ungdomar. Dessutom läggs skulden till barnens beteende tungt på mödrarnas axlar, som om fäderna är helt oskyldiga i sammanhanget. Detta uppblandat med våldspornografi (dvs. ett extremt gottande i våld), karaktärer som aldrig känns levande och en final som var skriven som ett actionfilmmanus. Funkar inte för mig. Jag kanske inte var på humör, för jag äcklades av denna bok.

”Mordets praktik” av Kerstin Ekman

Den här hör till favoriterna 2010. Ekmans variant på Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” är briljant skriven och engagerar både som litterärt experiment och med sina karaktärer. Ekmans fiktive doktor Revinge är övertygad om att han stått som prototyp för Söderbergs doktor Glas, baserat på ett ögonblicksmöte på kafé Rydberg. Revinges dagboksanteckningar ger oss bilden av en minst lika sorglig karaktär som Glas, en forty-year-old-virgin vars arbete med Stockholms prostituerade tar med honom till platser han (och läsarna) har svårt att glömma. En pedofil som ljuger för sig själv. En uppblåst, skadad man. En mördare. ”Mordets praktik” fick sval kritik i både SvD och DN, men själv tyckte jag jättemycket om den. Ger dessutom en mycket levande bild av sekelskifts-Stockholm och människorna som levde där.

”Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?” av Bjørn Sortland

Ett femtiotal korta kapitel berättar en gripande kärlekshistoria. Markus är nitton år, uttråkad i sin unga odödlighet. Ingrid är tjugotre, försonad med sin sjuk- och dödsdom. En trevande romans tar form: hon vill inte, kan inte utsätta honom för vad hon vet är ofrånkomligt; han vill inte, kan inte vara ifrån henne. Omöjligt att inte bli berörd, faktiskt. (För att klargöra, "odödlighet" är en liknelse, jag är ute efter känslan man har när man är nitton, inga vampyrer i denna bok alltså...)

Det var väl läsvärt?