Jag har en vän som kommer till Stockholm i helgen och jag gör mitt bästa för att läsa klart Gun-Britt Sundströms ”Maken” innan vi ses. Det är nämligen en av hennes favoritböcker och jag har lovat att vi ska diskutera den någon gång snart. Men jag tycker faktiskt att den är lite trög. Jag har kommit två tredjedelar ungefär och börjar bli lite trött på att samma ämne (Martina och Gustavs förhållande) stöts och blöts om och om igen. Jag förstår att det är det som är meningen med romanen (”En förhållanderoman” är ju undertiteln), men fasen, det sägs ju inte så mycket nytt efter 335 sidor. Först vill han och inte hon, sedan ligger han runt lite grann och sedan ligger hon runt lite grann och sedan börjar det om. Vart är det på väg? Har den något mer att säga?
Jag är överförtjust i det ärliga tilltalet, i språket, som jag känner så väl igen från ”För Lydia” och ”Bitar av mig själv”, två böcker av Sundström som jag älskade rakt igenom. Men jag vet alltså inte. Kanske hade jag för höga förväntningar – som folk har tjatat om denna bok i mina öron genom åren! Kanske är jag för traditionell i mina tankar kring förhållanden för att riktigt uppskatta ”Maken”. Alltför kär och trofast (läs: neurotisk och kontrollerad) för att klara av ett ”öppet förhållande” eller liknande. Jag vet att min vän i sin ungdom, eller vad man ska kalla det, har provat någon sorts variant, då kanske läsningen blir mer spännande och lärorik? Hm, borde kanske inte diskutera hennes privatliv på bloggen. Förlåt, fröken von Knorring! (Obs, fejkat namn)
Någon som har läst den och tycker jag ska läsa vidare? Retorisk fråga, då jag inser att 95% av mina läsare (Fun fact: Det blir 13,3 stycken) läst och älskat den och tycker att jag ska läsa klart. Eller?
För övrigt, jag kämpar just nu för glatta livet mot min natur. Jag har inte råd att köpa vare sig Johan Theorins eller John Ajvide Lindqvists nya böcker som finns ute nu. Vänta till nästa sommar då de kommer i pocket eller till bokrean för guds skull! försöker jag intala mig. Får se hur det går.
