Fina bloggar

Jag har, hehe, vunnit en award… Den heter Beautiful Blogger Award och när man vinner den ska man nominera (det vill säga ge) priset till sju andra bloggar man gillar. Så det sprider sig rätt fort med andra ord. Jag blev ändock himla glad när jag såg att både Bokstävlarna och Vaxdukshäftet nominerat mig och gett mig så fina ord dessutom.

Bokstävlarna skrev: ”Illusionernas blogg skriver om böcker och om att jobba i bokhandel med glimten i ögat. Alltid underhållande. Extra plus för apbilderna och för att det utlovats fler blogginlägg om serier.”

Vaxdukshäftet skrev: ”Illusionernas blogg är en riktigt humoristisk blogg som jag gillar. Eftersom jag själv jobbar i butik och dagligen "utsätts" för kundkontakt är det alltid roligt att läsa storys från bokhandeln som bloggaren jobbar i.”

Bokstävlarna är en gammal favorit, mycket möjligt bästa bokbloggen i stan och Anna var dessutom en av de första som kommenterade på min blogg, vilket jag verkligen uppskattade. Vaxdukshäftet är en ny favorit, startade i somras, och Mini skriver väldigt bra och roligt. Två riktigt bra bloggar med andra ord, vilket gör det extra kul.

Då ska vi se. Nu ska jag nominera sju bloggar och jag får inte välja dem som nominerat mig. Att bara välja sju blir svårt, det finns så många bra, men jag väljer några som jag, av någon anledning, gillar lite extra.

Textum , textrum – Jag upptäckte Tereses blogg för några månader sedan och den är så fin, smart och välskriven. Det är bra med pretention och ambition!

We tell ourselves stories in order to live – Om jag fick förvandla Illusionernas blogg till någon annan blogg, så skulle jag välja WTOSIOTL. När jag började att bokblogga, så var Kajsas blogg en stark inspirationskälla. Nu fick till slut min blogg en tja, lite annan riktning skulle man väl kunna säga, men Kajsa fortsätter vara en inspiration!

Bagarmossen Berlin – Mads blogg är världsbäst! Hon är en kär kollega och vän, alltid på glatt och kul humör, precis som hennes blogg. Hon gav mig dessutom en award i vintras, när jag tyvärr gått i ide och inte såg det på flera månader. Sicken trist typ man är ibland. Tack i efterskott, Mads!

Pocketpocketpocket – Mårten kändes genast som en kindred spirit inom bloggosfären. Han skriver jättebra och intelligent om böcker och ibland om musik och jag inbillar mig att vi skulle komma väl överens om vi träffades IRL.

Ord och inga visor – Ooiv (i folkmun) har redan fått ett gäng nomineringar, men fasen, det är en blogg värd att uppmärksammas! Jessica krånglar aldrig till det, utan skriver rakt, tillgängligt och ja, bra.

Stringhyllan – Började blogga i augusti och slutade även att blogga i augusti? Bloggens inläggsstatistik för september är till och med värre än min. Hoppas att denna nominering skakar liv i Stringhyllan, för den har potential.

Kafka på jobbet – Den enda blogg som jag faktiskt haft en liten beef med, tro det eller ej (nix, ingen länk till det spektaklet), men fasen, måste erkänna att Åsas blogg är guld.

Nu till den verkligt smärtsamma biten. Sju okända faktauppgifter om mig.

1. När jag gick i gymnasiet var jag redaktör för ett e-zine om superhjältar. Jag tyckte det skulle heta We could be heroes (som Bowie-låten (inte) heter), men jag bossades runt med av en ohängd fjortonårig ansvarig utgivare (som också skötte tekniken och därmed satt på makten) som jag aldrig träffade IRL och som föredrog namnet SuperheroFanzine (ugh…). Vi nämndes i svenska Spindelmannen och hade faktiskt en hel del läsare.

2. En välkänd amerikansk vampyrförfattare avskyr mig efter att jag läckt planer om hans kommande serietidningsutgivning till en amerikansk blogg med serietidningsrykten. Han berättade det för mig på en författarträff, nämnde inte att det var hemligt (möjligtvis underförstått) och hm, jag var lite berusad när jag kom hem senare på kvällen. Jag känner hans svenska utgivare och tydligen hade han fått ett telefonsamtal från Marvel Comics, som heligt förbannade bad honom att hålla klaffen i fortsättningen. Pinsamt för alla inblandade, men vad kan jag säga? Fanboy in i själen!

3. Jag har blivit rånad med kniv en gång, när jag jobbade i videobutik. Det var inte särskilt läskigt, utan jag var i stället rätt nöjd i flera dagar efteråt, då jag inte gett rånaren alla pengar. Jag sparade nämligen tjugolapparna. Var kaxig ända fram tills någon drygt frågade varför jag inte sparat typ en av femhundralapparna i stället…

4. Efter de två historierna som framställer mig som en galning, kommer denna historia där jag är en hjälte. Jag har nämligen stoppat ett rån en gång också. En dag ute på universitetet så blev en typisk akademiker-mes i fyrtioårsåldern nedputtad i gegga och örfilad av en stor tjock fyllegubbe som ville ta hans plånbok och det var bara jag och en gammal tant där, så jag var tvungen att springa fram och stoppa det hela. Akademikern sprang därifrån när han fick chansen och lämnade mig ensam med fyllbulten. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, han och jag, så jag gjorde mig så stor som möjligt och sade till han att dra, varpå han lullade iväg.

5. Men gud, jag dör. Det här blir längsta inlägget någonsin. Okej, femte grejen ni inte visste: Jag har alltid haft fler tjejkompisar än killkompisar. Är det intressant? Kanske.

6. Mitt svenska favoritklädmärke är Our Legacy.

7. Hjärtat finns inte längre kvar i detta inlägg, det känner både ni och jag. Nu tar vi oss bara igenom det sista. Jag tycker mycket om att laga mat, men är inte så duktig än. Paradrätten är päronpizza (tack Moa!) och bullar. Jag har ett jäkla humör i köket. I somras när min hollandaisesås skar sig när jag skulle bjuda på middag var jag nära tårarna.

Uppdatering: Fasen, jag glömde ge en shout out till braiga A Fraction of the Web när jag nominerade bloggar, så det får bli en inofficiell nominering såhär i efterhand. Kolla in Magnus blogg. Han skriver personligt och roligt!

Pojkar i krig, del ett: Generation Kill

”Man tror att det är satir. Det är verklighet”. Så löd en tagline jag skrev när jag tipsade om Evan Wrights bok ”Generation Kill” i bokhandeln där jag jobbar och jag är så himla nöjd med formuleringen att den måste vara stulen. Vet ej varifrån. Hursomhelst, Wright är en amerikansk journalist som följde en grupp amerikanska soldaters under de första månaderna av USA:s invasion av Irak. Han kom tillbaka med en rolig och sorglig reportagebok som skildrar krigets orättvisor, fasor och tristess.

Denna nya generation amerikanska soldater skiljer sig från tidigare, i det att de är sällsamt medvetna om att de på löpande band blir lurade, utnyttjade och skickade på idiotiska, onödiga självmordsuppdrag av sina egna befälhavare. Detta är, som Wright uttrycker det, ”den generation som blev medvetna om presidentämbetets betydelse – inte genom ett inspirerande tal vid Berlinmuren utan genom en nationell besatthet av några spermafläckar och en avsugning i Vita huset”. De är cyniska, ofta ironiska, men har ändå en tilltro till varandra och gruppen, samt till krigets förmåga att forma dem till män och herrar över sina egna liv. Det hela är något förbluffande när kriget beskrivs så oerhört onödigt, traumatiserande och långtråkigt. Men som sagt, svaret ligger i deras kärlek till varandra. Det blir extra tydligt i bokens epilog, då det visar sig att flera av de soldater som äntligen fått lämna Irak funderar på att återvända. Inte av ideologiska skäl, utan för att de känner som att de lämnat sina vänner kvar där borta.

Återgivandet av kriget är inget annat än fasansfullt. Civila dödsfall, både från amerikanska kulor och Saddams dödspatruller. Historier som är så bisarrt grymma att de är svåra att ta tills sig. Dessutom är det ofta hisnande inkompetenta befäl som styr den amerikanska armén, som är så nervösa för att göra fel eller bli dödade, att de utsätter både sig själva, sina män och oskyldiga irakier för livsfara.

Boken är ofrånkomligt grabbig ibland, men de flesta soldater som skildras verkar ha en viss distans till Peter Pan-livet de lever. De ger istället intressanta analyser av sin situation, sin psykiska hälsa och USA. Det är en bra bok helt enkelt. Liksom man tror det är satir, men det är verklighet om ni förstår vad jag menar...

Who's Catullus?

Achewood av Chris Onstad är inte en serie för alla. Jag har försökt introducera den för flera vänner, men har främst mötts av oförstående blickar. Jag tycker däremot att den är hysteriskt rolig. Gå till hemsidan, klicka på Archive och börja från början. Om du ogillar att läsa serier på nätet finns två magnifikt snygga samlingar: "The Great Outdoor Fight" och "Worst song, played on ugliest guitar". Finns på de vanliga inköpsplatserna. Ready, set go!

PS. Det här var inte ett inlägg som räknas till min planerade serieromansfokusering. Det här var ett inlägg som behövdes för att komma ur en kort bloggtorka... DS.

Hurra för mig och bara mig!

Nåde den blogg som berättar om en graviditet, ett kommande bröllop eller en nyköpt hund i dag, för den tjugotredje augusti är Illusionernas bloggs ettårsdag och det måste uppmärksammas!

Vadå, är det den tjugofjärde i dag? Ja men se, det får gå ändå. Igår var jag så trött, så trött. Och "måste uppmärksammas" kanske är att ta i, men några rader vore väl passande?

Jag är nöjd med mitt första år som bloggare. Produktiviteten har inte alltid legat i topp, men jag har ju ett liv att leva också för guds skull. Jag startade bloggen för att jag ville göra något. Jag har väldigt begåvade, kreativa vänner som i sina yrken, på högskolor eller på sin fritid utför olika former av konstnärligt arbete . Jag ville också ha något projekt att pilla med och skriva mer ville jag också. Hence: en blogg. Inte den högsta av konstformerna, men ändå något.

Litteratur är en relativt ny passion för mig. Jag uppmuntrades att läsa och läste mycket som barn och tonåring, men jag var aldrig en sådan som begravde mig i klassiker eller tunga vuxenromaner. Jag läste skräck, serier och Liftarens guide till galaxen. Litteraturen med stort L upptäckte jag snarare på universitetet och tja, när jag började jobba i bokaffär... Jag läser böcker i snabb takt, eftersom jag ibland känner att jag har år av läsning att ta igen. Den pressen har dock börjat släppa.

Att börja blogga om just böcker kändes ändå rätt, men kan vara läskigt också. Folk har en sådan ruggig koll och man måste vara hårdhudad för att palla ta emot kommentarer ibland (även om folk nästan bara varit snälla). Samtidigt har just kommentarer från läsare och andra bloggare varit det allra roligaste. Ett stort tack till alla som tagit sig tid! Och ett särskilt tack till min pappa som från dag ett varit min mest trogna läsare och med sina uppmuntrande ord räddat bloggen mer än en gång.

Avslutningsvis, i fortsättningen kommer serier få ett större utrymme på bloggen (hörde jag en kollektiv trött suck?). Det är ändå min första, största kärlek. En annan sak jag kan bjuda på i dag när det ändå är fest: Jag heter Martin.

Tack för att ni läser min blogg.

Butikshumor

Nu ska jag berätta om ett skämt som man hör ungefär hundra gånger om dagen när man jobbar i bokaffär. Det går ut på att man lyfter upp en barnbok, gärna en pekbok, och så ropar man på sin kompis som då vänder sig om, och då säger man: "Här är en bok som passar dig!"

Det är märkligt, men detta skämt går, allvarligt talat, hem varje gång. Jag vet inte varför, men ålder, klass eller intelligenskvot spelar ingen roll, alla skrattar högt och gärna åt det. Alla skrattar: den som drar det, den som utsätts för det och den som hör det. Det är ett toppenskämt. De första nittionio gångerna. Efter det är det fortfarande roligt, bara inte lika roligt.

Men vem är jag att uttala mig om överanvända skämt egentligen? Egentligen?

Tveksam satsning

Apropå Joyce Carol Oates och hennes bok "Blonde" så har Bonnier börjat med klistermärken på en del av sina pocketböcker där författare och andra kändisar uttalar sig om sina favoritböcker (dvs. den bok som klistermärket sitter på). På "Blonde" finns ett meddelande från... Fredrik och Filip. Rätt otippat. De skriver:

"Längre in i en mosad hjärna än så här kan ingen författare ta dig."

Alltså, jag blir provocerad av denna lapp och vill helst riva bort den. Den är himla fånig. Och omslaget är så fint, det blir ju helt förstört. Vem tror de blir intresserad av boken på grund av detta märke och den texten? Filip och Fredrik och Oates? Denna mix förvånar. Ibland förstår jag ingenting. Överreagerar jag nu igen?

Liten bok om vuxenmobbning

För några månader sedan publicerade Dagens Nyheter en serie artiklar om mobbning på arbetsplatsen av Maciej Zaremba. De fick stor uppmärksamhet och blev snabbt samlade i en liten pocketbok: ”Mobbarna och rättvisan”. Den bild av samhället som Zaremba målar upp genom en rad tragiska människoöden är skrämmande. Ingen hjälp tycks finnas att få, fackföreningar sviker, arbetskollegor blundar, Arbetsmiljöverket uppmanar offer till att låta bli att anmäla med orden: ”Det kan bli värst för dig själv”. WTF?

Mobbning på arbetsplatsen kostar enorma summor pengar, i form av sjukskrivningar, bristande arbetsinsats, och så vidare. 1993 var Sverige först i världen att göra ”kränkande särbehandling” till ett arbetsmiljöbrott, vilket väckte stor uppmärksamhet i omvärlden och fick andra länder att följa vårt exempel. Problemet är att efter det har inget hänt. Sverige är i dag ensam i Europa om att inte ha fällt, eller för den delen prövat, en enda misstänkt mobbare. Varför?

Zaremba testar en mängd teorier. Beror det på det en kulturell särprägel? Är mobbning sanktionerat i Sverige? Är ilska så tabu att det måste ta andra, subtilare vägar ut? Är den skam mobbning innebär så stor att vi hellre försöker tiga ihjäl den än att föra den ut i ljuset och ta tag i problemet? Journalisten tror sig närmast nå svaret i jävigheten som finns i det att ensamma arbetare inte får väcka åtal hos Arbetsdomstolen, utan att endast arbetsmarknadens parter, fackföreningar, och så vidare, får det, vilka är desamma som utser domstol. Väldigt rörigt, jag vet, men det är alltså samma grupper som måste väcka åtal, erkänna övergrepp och sedan betala skadestånd. Bakvänt är bara förnamnet. Zaremba vill se ett rättskydd frikopplat från intressegrupper för arbetare.

Det är svårt att värja sig för journalistens argument, när resultaten av vårt nuvarande system så tydligt redogörs för. Det här är en viktig bok. Tyvärr är den lite rörigt skriven, men budskapet går fram.

Sommar i P1

Helt kort bara:

Fasen vad barnbokskreatören Pija Lindenbaum var bra i sitt sommarprogram! Blev fullkomligt förälskad i denna femtiofemåring. Väldigt sympatisk, rolig och smart, pratade om viktiga saker och valde bra musik. Missa inte!

Det har överlag varit låg nivå på sommarpratarna i år, men vad har ni gillat för program?

Recension: Älskade syster av Oates

Usch, otäck bok detta, ”Älskade syster” av Joyce Carol Oates. Det är den första boken jag läser av författarinnan och det kan också bli den sista. En lärare har nämligen sagt till en vän till en flickvän (min) att när det gäller Oates behöver man bara läsa en bok (valfri) för att förstå hennes ”grej”, vilket jag antar är ”välskrivet depparjepp”. Det uttalandet tar jag med en rejäl nypa salt, men nog vore det skönt att genom en sådan generalisering befria sig från framtida djupdykningar ned i människans ondska.

Boken handlar om mordet på den sexåriga ”skridskoprinsessan” Bliss Rampike och bygger löst på ett verkligt mord år 1996 på en ”skönhetsprinsessa” (helt otroligt dumma koncept). Jag kommer vagt ihåg händelsen, minns foton på flickan och hennes familj i skvallerpressen, minns hur det var en första inblick i skönhetstävlingars bisarra värld. Romanen berättas ur Bliss storebror Skylers perspektiv (nio år vid systerns mord, nu nitton), skriven som om den vore hans självbiografi, hans version av händelserna före och efter lillasysterns död. Tonen är djupt cynisk och ironisk, Skyler har flyttat ut och in från internatskolor och behandlingshem de senaste tio åren. Han är bitter på sina föräldrar, på världen och på sitt öde. Och det är inte så konstigt, för han har verkligen haft det för skruttigt. Han blandar förstahandsredogörelser med dramatiseringar av händelser han inte bevittnat, men kommenterar detta med eviga fotnoter där han förklarar, försvarar eller gör sig lustig över sina val av berättarteknik. Det ger flera extra dimensioner till Oates text.

Det verkliga mordet, såväl som det fiktiva, har förblivit olöst och misstankar har ofta riktats mot överlevande familjemedlemmar. Boken säger sig erbjuda en egen teori och även om Oates/Skyler ironiserar över det berättarmässigt billiga i en sådan morot för läsaren, så finns den där. När man dock får den sig tilldelad i slutet känns den inte längre viktig (och föga överraskande för övrigt). Det jag kommer att ta med mig från min läsning är i stället skildringen av föräldrar utan ansvarskänsla och empati, av olika yttringar av sinnessjukdom (vilket jag skulle vilja påstå drabbar alla fyra medlemmar i familjen Rampike) och av en subkultur som sexualiserar barns kroppar, exponerar dem och säljer ut dem till högsterbjudande.

Jag vet inte om jag tycker ”Älskade syster” var så jättebra direkt. Den var för lång, tappade fart någonstans i mitten och berättade en hemsk, hemsk historia, men var välskriven, ofta engagerande och dessutom ett spännande skrivexperiment. Jag rekommenderar den.

Barndomsfavoriter

Jag var hos mina föräldrar i helgen och grävde i skåpen och hittade där ett gäng böcker jag var förtjust i som barn. Sedan tog jag foton på dem med min iPhone. Sedan lade jag över dem på min dator. Sedan lade jag upp dem på min blogg.




Någon som känner igen någon titel förutom Sundvall, Svedelid och Gripe? Ofta är det himla intressant att höra vilka böcker vänner och bekanta lästa som barn. Ibland har det påverkat sinne och smak mer än man tror.

Jag minns att jag blev förvånad när jag förstod att inte alla i min klass läste samma böcker som jag. Visst delade man på Sune och Bert-böckerna, men utöver dessa kunde det skilja sig rejält. Jag hade drömmar om att starta ett eget bibliotek med mina böcker. Önskedrömmen var, av någon anledning, att någon skulle komma in och fråga om Bartolomeus och spöket, och jag skulle ba "Självklart!" och ta ned den från hyllan. Hände aldrig.

Vad sade ni att ni ville, sade ni?, Titta närmare på monstren från Elidor? Det går bra.


Jag hör mina ord från tidigare eka i era huvuden: "Ibland har det påverkat sinne och smak mer än man tror". Om jag ska vara ärlig är det möjligt att även min knoppande sexualitet fick sig en törn av denna hemsökande bild från barndomen...