söndag 17 juli 2011

Cheeky bastards...

fredag 15 juli 2011

Läs mig krossa Bengt Palmers hjärta

Låt mig bara få den här sågningen ur vägen, så ska jag snarast ge mig i kast med mer positivt laddade, kreativa inlägg senare i sommar. Men har ni i en biografi nånsin läst värre inledande ord än dessa:

En målare målar, en murare murar och en montör monterar, men vad gör en skivproducent?
Alltså :O

Denna bloggs första smiley-gubbe, men då ord inte finns för att uttrycka min stora förvåning över att en vuxen man, med ett liv fyllt av skrivande bakom sig dessutom, väljer att inleda sin livshistoria med dessa rader, ja då får jag ta till den berömda smileygubben.

Vi är många som förtröstat, tappat hoppet om drömmen om en självbiografi skriven av Bengt Palmers , men Anderson Pocket har haft fingret på pulsen och känt att 2011 är ingen hetare än Bengt. Slumpens skördar blir inte mycket bättre efter den katastrofala inledningen (som i och för sig var vad som drog mig till boken in the first place), mest påminner den om något skrivet till ett sextioårskalas. En knappt kompetent formulerad text riktad till en mindre skara människor som delar minnen, upplevelser och kärlek till huvudpersonen. Och ja, det kan stämma när gäller många självbiografier, men här är det Bengt Palmers det handlar om.

Det främsta felet med boken är att det aldrig händer någonting i språket. Här är ett exempel:
När slutlåten förklingat och blomsterflickorna delade ut sina buketter på scenen, var publiken helt vild och när jag från min bänkplats fäste blicken på Björn [Skifs] såg jag... världens absolut lyckligaste ansikte.
Kompetent, men förbaskat tråkigt. Författaren älskar "...", vilket alltid följs av ett fullständigt ointressant avslöjande. Exempelvis: "Många undrade vem som dolde sig bakom namnet [på krogshowen] Ansgar Winsch, och det rätta svaren var... ingen". För att avsluta Palmers anekdot, så var det nämligen så att Björn (Skifs) och han alltid "gillat att hitta på knäppa namn". Han fortsätter: "Björns senaste e-mejl till mig är t.ex. undertecknat med namnet Lelle Agadir, och mitt senaste e-mejl till honom undertecknade jag med namnet Mes O. Potamien. Jättebarnsligt. Men kul." Men Bengt! :O

Det näst största felet är att den är alltför lång och detaljerad. Palmers har gjort några coola grejer i sitt liv (musiken till Sällskapsresan... aaand that's it!), men vem tror han är intresserad av deckaren han skrev på 80-talet, sida upp och sida ned om produktionen av musikalen Spök! på 80-talet, en ungdomsfilm i fantasygenren han skrev, men som aldrig producerades, och om när han, Björn och Clabbe af Geijerstam kidnappar varandra på varandras respektive fyrtioårsdag på 80-talet. :O Värst tror jag är när han berättar om Stora frågeboken (som han skrev på 80-talet), en helt poänglös historia:
Jag hittade på 100 ämnesområden som t.ex. Far Och Flyg, Filmhistoria, Filosofer, Fiskar och Fornnordiska Gudavärlden, varpå jag formulerade 10 frågor i stigande svårighetsgrad som stod att läsa på höger boksida, och på följande vänstersida presenterades de rätta svaren. Stora Frågeboken kom alltså att utgöras av 200 faktaspäckade sidor som förlaget Wahlström & Widstrand tack och lov mötte med jubel.
Författaren tror att han han en poäng med historien, för han berättar att han senare i USA upptäckte det nya sällskapsspelet Trivial Pursuit, som också bygger på faktauppgifter och vars skapare tjänat många miljoner. "'Kul för killarna som uppfann spelet', sa räven medan lite surt sneglade åt alla rönnbären" avslutar Palmers. Skjut mig.

Som ni märker så backar aldrig Palmers från att dra till med en dålig vits. När han skriver om synthens intåg på den svenska muskmarknaden (en av bokens intressantaste delar) döper han kapitlet till "Det Är Synt Om Människorna Sa Aldrig Strindberg". (Han erkänner för övrigt att han gick vilse bland sina syntljud på åttiotalet och att det kostade honom uppdraget att komponera musiken till Den ofrivillige golfaren, hehe.) Kapitlet om åldrande kallar han "Vart Tar Tiden Vägen När Den Går" (Det är Palmers som envisas med versalisering, inte jag!), om sin flytt tillbaka till Sverige efter en tid utomlands skriver han om i kapitlet "Borta Bra, Hemma Pest" och sitt arbete på Polar Music med Björn och Benny beskriver han i kapitlet med namnet "Polare På Polar". Detta dödsförakt för allt som stor humor heter kan bara beskrivas med :O

Det verkar liksom aldrig ha hänt Palmers något egentligt intressant eller gripande. Han babblar på om sina kändisvänner, produktioner han inte har vett att skämmas över och allehanda hyss och upptåg, men aldrig berättar han om saker som faktiskt betytt någonting, något andra kan lära av eller känna igen sig i. Hans redogörelse för 80-talets AIDS-rädsla blir till slut en sketch, där Palmers plötsligt blir Sven Melander i en sketch från Nöjesmassakern (från 80-talet) och missuppfattar vad ett negativt provresultat innebär. Han verkar sakna djup, denna man.

Å andra sidan har jag nu läst varenda ord i Slumpens skördar, trots att jag verkligen avskydde v a r e n d a ord, och en stor chock fick jag häromdagen när jag stod i bokaffären och en kund frågar efter självbiografin skriven av... Bengt Palmers. (Jodå, jag kan, jag med.) Intresset är kanske större än jag tror, men samtidigt anar jag att ingen har kunnat förutse vad Palmers skulle komma att skriva. Världens sämsta bok.

måndag 4 juli 2011

Bokförälskelse vid andra ögonkastet (och andra klichéer)


På morgonen dag tre av vår semestervecka på Kreta vaknade jag tidigt, varm och lätt bakfull. Maja sov fortfarande, så jag slog försiktigt upp balkongdörren och sträckte mig efter närmsta bok. Den enda jag kunde nå var David Nicholls One Day, en bok jag ratat dagen före och äcklad slängt ifrån mig efter hundra sidor. 'OK' tänkte jag, 'den kan väl ta kål på några timmar' och fortsatte läsa.

Jag har alltid tyckt att det varit lite fånigt att tala om kärlek till böcker i romantiska ordalag, men jag vet inte vad annat jag kan kalla det som skedde denna morgon än "förälskelse". Motvilligt charmades jag nu totalt. Plötsligt var boken rolig, spännande, smart, romantisk, rörande, ja allt man vill ha. Karaktärerna jag tidigare stört mig på brydde jag mig nu om, jag ville fortsätta läsa om dem, veta vad som skulle hända dem under nästa år. Det är ett otroligt skickligt romanbygge, det är något beräknande över alltihop. Att tolv månader går mellan varje kapitel, som utspelar sig på samma datum under drygt tjugo år, samma datum som de två först träffades. Jag får en känsla av att författaren planerat boken som en matematiker beräknar en avancerad ekvation, med syfte att maximera läsarens känslor.

Missförstå mig inte, "beräknande" låter illvilligt och det är det sista boken känns. Men Nicholls vet precis hur han ska göra för att man ska sympatisera med hans karaktärer, ger dem exakt tillräckligt med dåliga tillika bra sidor för att man ska se dem som människor av kött och blod, dynamiska. Det är något förutsägbart över deras utveckling, även bokens slutgiltiga vändning är en lågoddsare om man tänker efter. Men man bryr sig inte. Det är så skickligt genomfört att man sveps med, skrattar och gråter lite, önskar att den aldrig ska ta slut. Jag brukar inte skriva så här om böcker, men den lockar fram klichéer som dessa, för boken är en sådan kliché, men alltså man bryr sig inte! I laaave it, I löööve it, I looove it!

Fan vilken kliché man själv är alltså. Jag skrev om boken redan i vintras, då jag gett den i julklapp till min storasyster. Jag skrev:
One day av David Nicholls - Årets mest hypade kärleksroman var jag ju bara tvungen att ge henne. Jag har bara hört bra saker om denna bok som jag själv är för cool för att läsa (men antagligen motvilligt skulle älska (med (Nej, skoja))).
Eh, jag var drucken när jag skrev det. Men typiskt att man ska vara så förutsägbar. För om jag kunde så skulle jag nog älska med den här boken.

När vi skulle lämna Grekland fyra dagar senare hade vi sexton kilos övervikt (fråga inte...) och vi var tvungna att rensa ut och slänga en massa grejer (gjorde i slutändan ingen skillnad, men som sagt, fråga inte...). Ett av offren blev One Day. Att jag nu, drygt två veckor senare, sitter och faktiskt saknar det fysiska exemplaret, min sönderlästa fina bok, är i mina ögon ett gott betyg. Mycket gott.

Hursomhelst, jag läste ut boken på tredje dagen så allt gick fortfarande enligt planerna. En bok om dagen under sju dagar. Men ja, keep reading...