Tankar kring Sture Linnérs död

Sture Linnér har avlidit. Gentlemannahistorikern med ett brinnande hjärta. Actionförfattaren som var Dag Hammarskiölds högra hand. Linnér har levt med mig i tre år sedan jag lyssnade på hans sommarprat 2007 som var det mest inspirerande radioprogram jag hört. Över nittio år var han, men hans röst var så vital, det han sade så angeläget, han var verkligen young at heart. Hans död gör mig väldigt ledsen.

Jag har inte läst något mer av Linnér än ”Ingen människa är en ö”, hans bok full av minnen som i stort sett byggde på hans sommarprat. Eller tvärtom. Jag borde inte ha så starka band till honom, men det känns som om jag har det. Mina känslor har antagligen med mer än Linnér att göra, så mycket har jag förstått. Min rädsla för döden spelar in, även min sorg över min mormor som gick bort i fjol vilket fortfarande inte sjunkit in helt. Och min skräck för att bli bortglömd, släckt.

Det här kommer låta fånigt, men jag planerade att skicka blommor till Sture på hans födelsedag i höstas. Jag tänkte att han skulle tycka det var kul att höra att någon okänd tänkte på honom ibland. På Eniro såg jag när han fyllde år. Men sen insåg jag att det var hans namnsdag som stod utsatt och det rann ur sanden.

När min mormor dog var jag i Berlin. Är det här hemskt? Ibland glömmer jag bort att hon är borta. Men så är det väl? Från Berlin skickade jag några vykort och ett par brev. De sista åren försökte jag vara så oförställd inför henne som jag kunde. Hon blev äldre, jag blev vuxen – som tonåring visste jag inte hur jag skulle förhålla mig till äldre människor, det blev krystat, vi kom aldrig nära varandra. Efter att ha jobbat i äldrevården fann jag ett förhållningssätt till äldre som fungerade för mig och även för vårdtagarna tror jag. Jag var ganska populär inbillar jag mig. Samtidigt var jag skrämd av deras ålderdom. Den första sommaren var jag besatt av att göra någonting av mitt liv, av min tid. ”Det känns som det var i går jag var tjugo år”, sade de gamla till mig. ”Det går så fort!” Sällan bellan, gubbe!, tänkte jag och älgade ut i Stockholmsnatten så fort benen bar. Varje dag skulle jag göra något, aldrig bara gå hem efter jobbet. Jag träffade min flickvän under denna period.

Tiden gick fort ändå. Veckor, månader, år, försvann. Jag flyttade till Berlin för att få tiden att sakta ned, men det funkade inte. Tiden rullar som en snöboll vidare. Jag skickade några brev till min mormor. Mamma läste dem för henne och hon tyckte om dem har jag fått höra. I ett brev skrev jag en hel del om vårt uteliv, som, tro mig, inte var så mycket att skriva hem om, men jag kände ändå att jag var för ärlig i det, jag drog mig för att posta det. Till slut blev det liggande. Över jul for jag hem, firade jul med familjen, tillbaka i Berlin i januari. Efter några veckor ringde mamma. Mormor hade gått bort. Brevet låg fortfarande kvar i bokhyllan.

När jag var tonåring var jag övertygad om att ödet hade något stort i åtanke för mig. Jag var säker på att jag var begåvad och skulle bli författare. Alla andra trodde jag skulle bli lärare, men vad visste de? I min dagbok skrev jag till mig själv som vuxen: ”Bli inte lärare! Om du redan är det, sluta ditt jobb och bli författare!” Idag läser jag till svensklärare. Känns rätt.

Är jag begåvad? Sture Linnér var begåvad, han var sjukt begåvad. Jag fantiserade om att skicka den där blomman och sen kanske prata med honom i telefon någon gång. Kanske bli vänner. Men jag skickade ingen blomma, för vad hade vi att prata om? Jag hade inte ens läst han böcker. Rädd att inte förstå dem, bli uttråkad? Avslöja mig själv som obegåvad? Är jag en passionerad man? Sture Linnér var passionerad. Han hade eld i blick och känsla i röst. Jag har en viss passion. Främst för serietidningar. Spider-Man är ju cool och så. Jag är rädd för att släckas, men frågan om jag nånsin brunnit är vad jag brottas med.

Sture Linners röst bröts när han pratade om sin fru som dog, i Alzheimers tror jag det var. Han var gammal när han dog.

Som jag minns det, som jag väljer att minnas det, var mina sista ord till mormor, innan jag åkte hem den julen ”Jag tycker så mycket om dig. Hej då, vi ses om några månader.” Jag satt vid hennes säng, för hon var trött. Hela familjen var där, vi turades om att säga hej då.

Sture, här har du din blomma från mig. Mormor, önskar att ett brev kunde vara på väg.

Vad tänker jag med? Jag betalar inte en spänn för dessa blommor. Sture, här kommer ett helt gäng:

Det här var mitt hundrade inlägg i bloggen. Nu kommer jag aldrig skriva om mig själv igen hoppas jag. Men vi får se...