måndag 29 oktober 2012

Två tolkningar av...

Victoria Benedictsson (1850-1888) är ännu en asbra kvinnlig författare som hade ett riktigt rövliv. Kortfattat: Var uttråkad och jättekreativ som ung, men nekades att gå typ dåtidens Konstfack av sin far, trots att han lovat att hon skulle få det och hon sparat pengar i flera år. I ett uttryck av ungdomlig stupiditet trotsade hon sin farsa genom att gifta sig med den tråkigaste friare hon kunde hitta: postmästare Benedictsson. Hon var tjugoett, han trettio år äldre och, precis som hon önskat, en riktig tråkmåns. Pappan blev däremot inte lika olycklig som Victoria själv, som höll på att gå i taket av tristess. Litteraturen blev en slags flykt och hon började långt om länge ge ut böcker under den manliga pseudonymen Ernst Ahlgren.

Hennes böcker var jättebra! Liksom sina generationskamrater åttiotalisterna, skrev hon om samhällets orättvisor och om sin situation, kvinnans situation. Hon fick en del uppmärksamhet och började bryta sig loss från den skånska håla där hon bodde. Hon besökte allt oftare Stockholm, Malmö och Köpenhamn och 1886 träffade hon Georg Brandes, som var dåtidens tongivande litteraturkritiker och litteraturforskare. Han representerade modernismens genombrott i Norden och var en riktig, vilket ord är det jag söker... pruttgubbe. Han var rådryg mot Benedictsson, men låg med henne en hel del.

Victoria Benedictsson tog livet av sig 1888 och en deppig tolkning av denna händelse är att hon gjorde det för hon var så himla ledsen på pruttgubben. En kuligare teori är att hon gjorde det för att postumt få publicera sina dagböcker, som hon kallade Stora Boken. Dessa dagböcker är hennes mest spännande litteratur och verkligt moderna. Där vågade hon skriva allt, men visste att medan hon ännu var i livet var texterna för kontroversiella för publikation. Hon valde därför att ta sitt liv, för att slutligen få bli en del av litteraturhistorien. Ja, det är en teori i alla fall.

Sedan gick det väl sådär med erkännandet, men de senaste tio-femton åren har Benedictsson slagit igenom på bredare front och vi har slutligen nått fram till poängen med detta inlägg. Jo, jag vill nämligen visa bilder ur två jättefina serier som gjorts om Benedictsson och hur olika nyckelscener ur hennes liv tolkats.

Serierna i fråga är "Hasta La Victoria Siempre" (ur Prins Charles känsla) av Liv Strömquist och Jag hör icke till något läger av Elisa Rossholm. Strömquist återberättar i serieform humoristiskt och smart delar av Benedictssons liv, medan Rossholm illustrerar korta utdrag av Stora Boken. Rossholms vackra bilder tillsammans med Benedictssons formuleringskonst ger en stark läsupplevelse.

Nog sagt. Här kommer bilderna. Alltid Strömquist först, följt av Rossholms tolkning av samma (eller snarlik) händelse/känsla.












Brandes alltså. Vilken tönt. Vilka tolkningar föredrar ni?

lördag 27 oktober 2012

Jag ska egentligen inte blogga här


Hur var det jag gjorde det här nu igen då? Få se, några dryga kommentar, ett par dåliga vitsar, en liten dos hjärta, en mindre dos hjärna, mycket jag-jag-jag. Och så en bild på en apa. Det minns jag var himla viktigt. Jag provar…

Sara Beischers bok ”Jag ska egentligen inte jobba här”, var den hyllad när den kom eller? Jag tyckte inte den var särskilt bra… Den handlar om nittonåriga Moa som flyttar till Stockholm med teaterdrömmar, men i stället hamnar hon på ett äldreboende och blir chockad över vad hon ser där, främst i form av sunk och snusk, men också en bristande respekt för människans värdighet och rätt till livskvalitet. Hon trivs till slut rätt bra och träffar även en tjock kille som hon blir ihop med, tror jag.

Igenkänningsfaktorn är för mig stor. Jag var tjugoett när jag flyttade till stan och upplevde precis samma chock som Moa gjorde. Traumat i att se ålderdomen på så nära håll. Och inte någon vacker ålderdom, med skrattande barnbarn, kanelbullar och hålla handen med sin åldrade livskamrat framför brasan. Nej, här var det demenshallucinationer, liggsår djupa som fingrar, kiss och bajs, smärta och ångest. Notera: alla äldreboenden jag jobbat på har behandlat sina boende väl. Det finns bara väldigt, väldigt lite som är vackert med att bli sjuk och gammal. 

Några exempel på igenkänning:
Precis som Moa tog jag med en boende på promenad (i rullstolen) till det hus där hon bott med sin familj som ung mor, och berördes starkt av detta. Vi stod tillsammans och blickade tillbaka på ett förgånget liv. Till min historia hör i och för sig att medan Moa tog med sig sin tant på promenad av godhets skull, så hade jag råkat ge min tant kvälls- istället för eftermiddagsmedicinen, och fått ordern att ”inte låta henne somna” av chefen och då var en långpromenad den bästa lösningen. Men förutom det, samma upplevelse.

Precis som Moa var jag med om att de äldre kunde ta till våld när de inte ville upp ur sängen, duscha eller liknande. Det kunde vara hemskt, att tvinga upp en förvirrad demenssjuk, som inte förstod vilka vi var och sedan tvinga dem att klä av sig och duscha. Samtidigt var det en omöjlighet att låta dem ligga kvar i sin egen smuts. Jag minns en morgon, då jag skulle ta upp en dam, demenssjuk, till frukosten. Hon ligger i sängen och mumlar, medan jag käckt försöker hålla humöret uppe. ”Dags att gå upp”, trallar jag. ”Mummel, mummmel” säger hon. ”Va? Jag hör inte”, säger jag. ”Mummel, mummel”, säger hon. Jag lutar mig fram: ”Nej, jag hör inte!”. Hon tar i för kung och fosterland: ”Jag. Vill. Dö!” Ja, vad säger man? ”Men en dusch först vore väl skönt?”

Precis som Moa påverkades jag av att höra de gamla prata om ”hur fort livet går” och hur det känns som igår som de var i min ålder. Det var nästan det värsta. Och nu kan jag se tillbaka på den tiden och inse att det gått tio år sedan dess. De har rätt. Det går fort. Jag fick dock en sorts push av att höra de gamla säga sådant. Försökte ta tillvara på tiden mer.Gick bra ett tag.


Tillbaka till boken. Den är skriven på relativt enkelt språk och innehåller mycket som jag stör mig på. Den försöker vara putslustig på ett sätt som jag har svårt att uppskatta. Hela skildringen av Moas ”teaterliv” känns krystat och pubertalt. Irriterande nog så känns det också lite äkta. Huvudpersonen är så uppenbart nitton och beter sig just därför krystat och pubertalt, så jag är inte säker på om detta är bokens svaghet eller styrka. Frustrerande.

Lika svårt är det att säga om karaktärerna är klichéer eller om det faktiskt är så här det ser ut överallt inom vården. För jag kan nämligen känna igen alla karaktärerna som jobbar på Moas äldreboende från mina egna upplevelser. Eva, som lägger in så mycket själ och hjärta i arbetet att hon glömmer bort sig själv. Leena, som är stenhård, men som visar sig vara snäll. (Min Leena gick i och för sig bakom ryggen på mig och försökte få mig sparkad, men återigen, nyansskillnader…) (Förtjänade inte att få sparken för övrigt. Var bara ny, nervös och oerfaren. Story of my life…) Nattpersonalen, som man inte lärde sig namnet på, men som alla beskyllde för all skit som hände. Den stränga chefen, som inte förstod hur det var att jobba ”på golvet”.

Kärnan i boken handlar om äldrevården i stort. Att något är fel, när vårdpersonal inte har tid för omsorg. När lönen ser ut som den gör i dag. När ingen inom äldrevården egentligen vill jobba inom äldrevård (i alla fall inte under rådande omständigheter). Kärnan handlar om respekt och kärlek. Den bär ett viktigt budskap.

Så: En viktig bok? Jodå. Men är den bra? Nja. 

>>>Då så. I'm back.