Illusionernas Blogg

Cheeky bastards...

2011-07-17T22:17:00.004+02:00

Läs mig krossa Bengt Palmers hjärta

2011-07-15T20:15:00.003+02:00

Låt mig bara få den här sågningen ur vägen, så ska jag snarast ge mig i kast med mer positivt laddade, kreativa inlägg senare i sommar. Men har ni i en biografi nånsin läst värre inledande ord än dessa:

En målare målar, en murare murar och en montör monterar, men vad gör en skivproducent?

Alltså :O

Denna bloggs första smiley-gubbe, men då ord inte finns för att uttrycka min stora förvåning över att en vuxen man, med ett liv fyllt av skrivande bakom sig dessutom, väljer att inleda sin livshistoria med dessa rader, ja då får jag ta till den berömda smileygubben.

Vi är många som förtröstat, tappat hoppet om drömmen om en självbiografi skriven av Bengt Palmers , men Anderson Pocket har haft fingret på pulsen och känt att 2011 är ingen hetare än Bengt. Slumpens skördar blir inte mycket bättre efter den katastrofala inledningen (som i och för sig var vad som drog mig till boken in the first place), mest påminner den om något skrivet till ett sextioårskalas. En knappt kompetent formulerad text riktad till en mindre skara människor som delar minnen, upplevelser och kärlek till huvudpersonen. Och ja, det kan stämma när gäller många självbiografier, men här är det Bengt Palmers det handlar om.

Det främsta felet med boken är att det aldrig händer någonting i språket. Här är ett exempel:

När slutlåten förklingat och blomsterflickorna delade ut sina buketter på scenen, var publiken helt vild och när jag från min bänkplats fäste blicken på Björn [Skifs] såg jag... världens absolut lyckligaste ansikte.

Kompetent, men förbaskat tråkigt. Författaren älskar "...", vilket alltid följs av ett fullständigt ointressant avslöjande. Exempelvis: "Många undrade vem som dolde sig bakom namnet [på krogshowen] Ansgar Winsch, och det rätta svaren var... ingen". För att avsluta Palmers anekdot, så var det nämligen så att Björn (Skifs) och han alltid "gillat att hitta på knäppa namn". Han fortsätter: "Björns senaste e-mejl till mig är t.ex. undertecknat med namnet Lelle Agadir, och mitt senaste e-mejl till honom undertecknade jag med namnet Mes O. Potamien. Jättebarnsligt. Men kul." Men Bengt! :O

Det näst största felet är att den är alltför lång och detaljerad. Palmers har gjort några coola grejer i sitt liv (musiken till Sällskapsresan... aaand that's it!), men vem tror han är intresserad av deckaren han skrev på 80-talet, sida upp och sida ned om produktionen av musikalen Spök! på 80-talet, en ungdomsfilm i fantasygenren han skrev, men som aldrig producerades, och om när han, Björn och Clabbe af Geijerstam kidnappar varandra på varandras respektive fyrtioårsdag på 80-talet. :O Värst tror jag är när han berättar om Stora frågeboken (som han skrev på 80-talet), en helt poänglös historia:

Jag hittade på 100 ämnesområden som t.ex. Far Och Flyg, Filmhistoria, Filosofer, Fiskar och Fornnordiska Gudavärlden, varpå jag formulerade 10 frågor i stigande svårighetsgrad som stod att läsa på höger boksida, och på följande vänstersida presenterades de rätta svaren. Stora Frågeboken kom alltså att utgöras av 200 faktaspäckade sidor som förlaget Wahlström & Widstrand tack och lov mötte med jubel.

Författaren tror att han han en poäng med historien, för han berättar att han senare i USA upptäckte det nya sällskapsspelet Trivial Pursuit, som också bygger på faktauppgifter och vars skapare tjänat många miljoner. "'Kul för killarna som uppfann spelet', sa räven medan lite surt sneglade åt alla rönnbären" avslutar Palmers. Skjut mig.

Som ni märker så backar aldrig Palmers från att dra till med en dålig vits. När han skriver om synthens intåg på den svenska muskmarknaden (en av bokens intressantaste delar) döper han kapitlet till "Det Är Synt Om Människorna Sa Aldrig Strindberg". (Han erkänner för övrigt att han gick vilse bland sina syntljud på åttiotalet och att det kostade honom uppdraget att komponera musiken till Den ofrivillige golfaren, hehe.) Kapitlet om åldrande kallar han "Vart Tar Tiden Vägen När Den Går" (Det är Palmers som envisas med versalisering, inte jag!), om sin flytt tillbaka till Sverige efter en tid utomlands skriver han om i kapitlet "Borta Bra, Hemma Pest" och sitt arbete på Polar Music med Björn och Benny beskriver han i kapitlet med namnet "Polare På Polar". Detta dödsförakt för allt som stor humor heter kan bara beskrivas med :O

Det verkar liksom aldrig ha hänt Palmers något egentligt intressant eller gripande. Han babblar på om sina kändisvänner, produktioner han inte har vett att skämmas över och allehanda hyss och upptåg, men aldrig berättar han om saker som faktiskt betytt någonting, något andra kan lära av eller känna igen sig i. Hans redogörelse för 80-talets AIDS-rädsla blir till slut en sketch, där Palmers plötsligt blir Sven Melander i en sketch från Nöjesmassakern (från 80-talet) och missuppfattar vad ett negativt provresultat innebär. Han verkar sakna djup, denna man.

Å andra sidan har jag nu läst varenda ord i Slumpens skördar, trots att jag verkligen avskydde v a r e n d a ord, och en stor chock fick jag häromdagen när jag stod i bokaffären och en kund frågar efter självbiografin skriven av... Bengt Palmers. (Jodå, jag kan, jag med.) Intresset är kanske större än jag tror, men samtidigt anar jag att ingen har kunnat förutse vad Palmers skulle komma att skriva. Världens sämsta bok.

Bokförälskelse vid andra ögonkastet (och andra klichéer)

2011-07-04T23:19:00.005+02:00

På morgonen dag tre av vår semestervecka på Kreta vaknade jag tidigt, varm och lätt bakfull. Maja sov fortfarande, så jag slog försiktigt upp balkongdörren och sträckte mig efter närmsta bok. Den enda jag kunde nå var David Nicholls One Day, en bok jag ratat dagen före och äcklad slängt ifrån mig efter hundra sidor. 'OK' tänkte jag, 'den kan väl ta kål på några timmar' och fortsatte läsa.

Jag har alltid tyckt att det varit lite fånigt att tala om kärlek till böcker i romantiska ordalag, men jag vet inte vad annat jag kan kalla det som skedde denna morgon än "förälskelse". Motvilligt charmades jag nu totalt. Plötsligt var boken rolig, spännande, smart, romantisk, rörande, ja allt man vill ha. Karaktärerna jag tidigare stört mig på brydde jag mig nu om, jag ville fortsätta läsa om dem, veta vad som skulle hända dem under nästa år. Det är ett otroligt skickligt romanbygge, det är något beräknande över alltihop. Att tolv månader går mellan varje kapitel, som utspelar sig på samma datum under drygt tjugo år, samma datum som de två först träffades. Jag får en känsla av att författaren planerat boken som en matematiker beräknar en avancerad ekvation, med syfte att maximera läsarens känslor.

Missförstå mig inte, "beräknande" låter illvilligt och det är det sista boken känns. Men Nicholls vet precis hur han ska göra för att man ska sympatisera med hans karaktärer, ger dem exakt tillräckligt med dåliga tillika bra sidor för att man ska se dem som människor av kött och blod, dynamiska. Det är något förutsägbart över deras utveckling, även bokens slutgiltiga vändning är en lågoddsare om man tänker efter. Men man bryr sig inte. Det är så skickligt genomfört att man sveps med, skrattar och gråter lite, önskar att den aldrig ska ta slut. Jag brukar inte skriva så här om böcker, men den lockar fram klichéer som dessa, för boken är en sådan kliché, men alltså man bryr sig inte! I laaave it, I löööve it, I looove it!

Fan vilken kliché man själv är alltså. Jag skrev om boken redan i vintras, då jag gett den i julklapp till min storasyster. Jag skrev:

One day av David Nicholls - Årets mest hypade kärleksroman var jag ju bara tvungen att ge henne. Jag har bara hört bra saker om denna bok som jag själv är för cool för att läsa (men antagligen motvilligt skulle älska (med (Nej, skoja))).

Eh, jag var drucken när jag skrev det. Men typiskt att man ska vara så förutsägbar. För om jag kunde så skulle jag nog älska med den här boken.

När vi skulle lämna Grekland fyra dagar senare hade vi sexton kilos övervikt (fråga inte...) och vi var tvungna att rensa ut och slänga en massa grejer (gjorde i slutändan ingen skillnad, men som sagt, fråga inte...). Ett av offren blev One Day. Att jag nu, drygt två veckor senare, sitter och faktiskt saknar det fysiska exemplaret, min sönderlästa fina bok, är i mina ögon ett gott betyg. Mycket gott.

Hursomhelst, jag läste ut boken på tredje dagen så allt gick fortfarande enligt planerna. En bok om dagen under sju dagar. Men ja, keep reading...

De tio värsta ur Svensk bokhandels katalog Höstens böcker 2011

2011-06-26T23:48:00.002+02:00

Bla bla skräp bla bla galna kändisar bla bla pengakåta förlag bla bla here we go again: De tio värsta ur höstens bokutgivning 2011. (Bästa hittar du här!)
1. Här finns mycket att hetsa upp sig över. Bokens idé (mossig), omslag (verkligt vedervärdigt), gluggen (känns "gjort"), ISBN-numret (för komplicerat)... Dessutom förstår jag inte riktigt, är det klassiska roliga historier? Sanna historier? Hur samlar man ihop sådana här historier, se det har jag aldrig förstått. Frågar man vänner och bekanta rakt upp och ned? Läser man andra samlingar och markerar de dråpliga svärmorshistorierna? Jag... fattar inte. (frank förlag)

2. Martin Melin har bidragit med så mycket glädje i mitt liv, från att få sin snopp masserad -97 till en bok dedikerad till sig. Det här känns som en naturlig förlängning av vår relation. Är dock fly förbannad över att den utlovade deckaren dröjer. För jag har väl inte drömt, visst har en sådan nämnts? Ser fram emot den mer än jag längtar efter nytt från Lehane. (Forum)
3. Ouch, här tar jag kanske i, men jag blev så besviken på Hellbergs nya, som jag placerade på min Bästa lista i vintras. Men jag tycker verkligen inte den var bra, barnsligt skriven, aldrig spännande. Sex- och kärleksskildringar på Starletnivå. Uppenbart skrev hon om sina egna upplevelser av Oxford och tillskrev sig samtidigt snuskigt många fina egenskaper. Nej, fungerade inte för mig. Och jag som var så nöjd att jag fått låna Fractions exemplar (som jag tänkt att aldrig lämna tillbaka - det är ett enkelt, smart sätt att stjäla!), men vill inte längre ha den. Jag hoppas på nästa bok i stället! (Månpocket)

4. Sådana här böcker får det att vrida sig i magen på mig. Så uppenbart bara producerad för att tjäna pengar. Sade han så mycket klokt, för övrigt, Aslan? Jag minns mest hans långsamma, varma utandningar: Ahhhh... Så sade han ofta. (Libris förlag)

5. Man får akta sig för att inte lova för mycket i sina annonser. "Den svenska naturen som du aldrig tidigare sett den"? Om jag utgår från omslaget, skulle jag då aldrig ha sett en björns rumpa förut? En älg som äter? En närbild på en blomma? En skelögd örn? OK, det där sista exemplet är i och för sig imponerande, men 1/4? Inte tillräckligt för att övertyga mig. (Forma Books/Ica bokförlag)

6. Hörni, jag börjar bli trött på att ständigt ge och ge till de varelser vi kallar bebisar. Är det inte dags att de ger något tillbaka? Kanske att jag skulle vilja ha den där stickade luvtröja eller läckra ponchon de nämner i annonsen! (Forma Books)

7. Nej, luffarslöjd är inget för mig. Vi provade det under en vecka när jag gick på folkhögskola i Jönköping och jag fick upp en lång bit ståltråd under tumnageln och de andra bara skrattade. Min lillasyster var på besök den dagen. Generad visste hon inte var hon skulle titta. Skrattet ekar fortfarande i mitt huvud. "Ha ha", ungefär så skrattade de. "Ha ha". På ett ungefär. (Forma Books)

8. Bingo, Bingo, Bingo... Vill så väl, är så fel. Det vore i och för sig intressant att höra historien om hur fasen han fick systrarna Graaf att ställa upp på osmakligt incestuösa fotografier. Hur, liksom, lät argumenten? (Lind & Co)

9. Jag trodde inte det var möjligt för någon som är född på julafton att älska julen. Är man inte för evigt bitter över att man inte får ha sin födelsedag i fred? Usch, att mina syskon också skulle få paket på MIN födelsedag, jag ryser av blotta tanken. Ytterligare ett bevis på Pernillas brist på mänskligt DNA. "Den som sa lagom är bäst har aldrig varit hemma hos familjen Wahlgren på julafton" skriver Pernilla i annonsen. Som sagt, ryser av blotta tanken. (Bokförlaget Semic)

10. Den här gör mig förbannad på riktigt. Vad tänker illustratören Margareta Nordqvist? Om jag känner min Sigge, och det inbillar jag mig att jag gör, så är det en sak jag vet med säkerhet: Sigge är en liten vit shettis. Han har inte svart päls. Inga fler retcons, snälla ni! Jag har fullt upp med att förstå DC Comics nyligen tillkännagivna reboot. (Bonnier Carlsen)

Det var inte så farligt den här gången, inte sant? Bokbranchen, det finns hopp om dig ännu! Fredspipa för tillfället.

De tio bästa ur Svensk bokhandels katalog Höstens böcker 2011

2011-06-26T21:46:00.002+02:00

Tre gånger om året utges en katalog över svenska bokförlags kommande utgivning och för er skull, så att bokhavet ska bli mindre en påse Bertie Botts bönor och mer en Alladinask, brukar jag gå igenom den och sortera de söta karameller från de beska. I år är katalogen tjock och fylld av härligheter. Det är som att förlagen läst mina tidigare genomgångar och rensat bort den värsta skiten. Viss bismak har jag trots allt funnit och den listan presenteras snart. För vi börjar, som sig bör, med det götta.

1. Vi mjukstartar med Johan Theorins nya deckare, där han lämnar sitt litterära Öland för "en mellanstor stad någonstans på västkusten". Jaha ja. Raffigt. Jag tyckte inget vidare om Theorins senaste, Blodläge, så en nystart är nog på sin plats. Dessutom beställde jag pinsamt nog Blodläge som recensionsex från förlaget, utan att nånsin recensera den, så jag känner att jag "owe him one"... Men förlåt, Sankta Psyko, vad är det för jädra namn? (Wahlström & Widstrand)

2. "Cigaretten efteråt? Betyder det vad du tror att det betyder?" frågar Engdahl lite fräckt i annonsen. Hm, jag antar att han syftar på chokladcigaretten jag brukar avnjuta efter att ha bloggat. Det finns inget bättre. Denna essäsamling tror jag på, för övrigt! (Albert Bonnier Förlag)

3. Take it away, Anna Winberg! (Bonnier)

4. Barbro "Babben" Lindgren, har hon skrivit något dåligt, tro? Sulle'nte tro det. Här vänder hon sig återigen till vuxnare läsare, men dessutom, som ni ser uppe i hörnet, kommer Sparven-böckerna i nytryck. Verkligen på tiden. (Karneval)

5. Man fick läsa ett utdrag ur feministiska sexserien Maran i serietidningen Utopi (rekommenderas!) tidigare i våras och ja, den "fungerade", blink blink... (För privat? Skiljelinjen blir allt suddigare i det moderna, ständigt uppkopplade samhälle jag lever i, men jag gissar på: ja.) (Kolik förlag)

6. Fanny Ambjörnssons tidigare I en klass för sig är obligatorisk (bokstavligen tror jag) läsning för alla som jobbar med ungdomar och även om ämnet, färgen rosa, känns lite uttjatat (ja, alla vet att det betraktades som en killfärg fram till 1900-talet), så är mina förhoppningar höga. Blow my mind, Ambjörnsson! (Ordfront)

7. Grymt avundsjuk på begåvade Sara som ska bli seriefigur i Mats Jonssons nya album. Jag läste om hans förra bok Pojken i skogen i veckan och alltså, den är ju så jädra bra. Likaså Hey Princess. De utdrag ur Mats kamp som redan publicerats i Galago har varit lovande, så detta kan bara bli fantastiskt. Jag såg Mats med familj häromdagen när jag satt och drack kaffe och poserade utanför Konstfack. Söta. (Ordfront)

8. Jag har känt mig skeptiskt inför Langenskiölds "Vad är..."-serie. Rätt trist design och jag har svårt för flera av de författare de anlitat. Tomas Alfredsson tycker jag dock är vettig och så gillar jag hans utseende. Han har stil. Att han ska "läxa upp kollegor och få utlopp för sin bitterhet" är förstås bonus. Filmatiseringen av "Låt den rätte komma in" levde däremot inte upp till mina, erkänt skyhöga, förväntningar, men vad har det med något att göra? (Bokförlaget Langenskiöld)

9. Morsan och farsan, dags att åter pynta upp kosing för böcker jag alltid önskar mig men aldrig verkar läsa. Mind you, de är snygga i hyllan. Till jul som vanligt? (Nordstedts)

10. På sistone har jag fått ovanan att säga "vart" när jag menar "var" och det tycker jag är så fruktansvärt ocharmigt språk. Lovar att skärpa mig. Siv Strömqvist är varje svensklärares husgud och denna bok kan definitivt komma mig väl till pass i framtiden.

Det var det bästa, i min små grå ögon i alla fall. Snart kommer listan över - huga! - katalogens värsta titlar.

Engångsligg

2011-06-22T13:55:00.005+02:00

"Förbannade jädra skitbok, du har kostat mig mitt välbehövliga försprång!" tänkte jag efter att ha läst hundra sidor i David Nicholls One Day, som jag valt att följa upp Andrew Kaufman med. Det var fortfarande dag ett av mitt projekt: "Läs en bok om dagen under semesterveckan" och efter bara några timmar på stranden första dagen hade jag redan påbörjat min andra bok. Hundra sidor in hatade jag dock karaktärerna, handlingen, ja allting med One Day och beslutade mig för att lägga, nej kasta, den åt sidan. Dagen var dessutom vid det här laget slut, så mitt försprång gick därmed upp i rök.

Nästa dag läste jag i stället Josefin Palmgrens Engångsligg. He he, den tyckte jag var bra. Till viss del i trots mot Jens Liljestrands korkade recension i DN. Förstår mig inte alls på Liljestrand som recensent, fast han skrev roligt om Livet Deluxe förstås. Hursomhelst, extremt irriterande huvudperson i Engångsligg: den tjugoåriga provokatören Klementin. Hon ska vara nån slags neo-neo-feministisk (Eller? Har dålig koll...) ung tjej, som petar näsan, kissar i hissar, pratar om sin matstörning och hur snygg den gör henne, erbjuder sexuella tjänster mot drinkar så länge killen är snygg, och så vidare. Man får följa Klementin under några månader i Stockholm, hon har just gjort slut med sin kille, har svampinfektion och får inte ha sex, så hon glider runt, har ihop det med några grabbar, återupptar vänskaper... Vad gjorde hon mer nu då? Jobbade inom media. Träffade sin mamma. Lite sånt.

Klementins feminism är i Lilla Lovis anda och därmed av en typ jag inte riktigt förstår mig på. Jag blir inte provocerad, mest trött. Har vi inte kommit längre än så här? Tjejer som beter sig som grisiga killar, wow vilken grej... Någon kanske vill förklara för mig, för jag är rädd att jag ska bli Loa Falkman som klappar råcoola Alexandra Dahlström på huvudet och kallar henne "lilla hjärtat" på Guldbaggegalan 1999. Kommer ni ihåg det? Det var så fruktansvärt pinsamt. Rejält gubbigt ögonblick för Loa. Jag byter ämne...

...tillbaka till boken. Problemet är att då finns inte mycket mer att prata om. Jag tycker boken effektivt och roligt berättar om en viss typ av människor, om ytliga relationer och (lite grann) om vår samtid. Den påminner om en kul, men lite trashig blogg, som avslöjar för mycket om skribenten - men på ett bra sätt! En av Palmgrens förebilder är, skriver hon i efterordet, Alex Schulman, så hon tar det förhoppningsvis som en komplimang.

Två dagar, två böcker. Fuckin' A.

Sorglig/Rolig

2011-06-21T11:38:00.005+02:00

Jag har svårt att artbestämma följande historia: är den sorglig eller rolig?

Häromdagen kom det in i bokbutiken en familj bestående av far, mor och två tonårsdöttrar. De såg trevliga och lite svenniga ut, pappan lätt överviktig, keps och (ej hippt) sliten t-shirt, döttrarna blasé men glada, mamman: minns ej.

I alla fall, de går runt och kikar, vrider och vänder på böcker, men så tar pappan ner en bok från hyllan och visar den med ett leende för ena dottern: "Det här är väl nåt för dig...?"

Boken? Hillevi Wahls roman Hungerflickan - En berättelse om matmissbruk, ensamhet och pappalängtan.

Dottern reagerade med ett "A-men åhhh, pappa, inte ens kul!" varpå han tankspritt vandrade iväg.

Tja, där är väl den historien slut dårå. Jag tycker den är otroligt rolig och sorglig samtidigt. Jag är säker på att pappan inte menade något illa. Tvärtom är han så säker på att hans dotter inte lider av klassiska tonårsproblem som matmissbruk, ensamhet eller pappalängtan att han tror att det är okej att skämta om det. Samtidigt är det ju faktiskt inte självklart att han har rätt i sitt antagande och det gör historien himla sorglig. Att han är helt uppe i sin värld, där svart är svart, vitt är vitt och han tror sig veta allt som försiggår i sina döttrars liv. "Pappalängtan, varför skulle de lida av det? Jag är ju precis bredvid dem?" Men vilken farsa har koll på sina döttrars alla känslor? Dotterns replik tyder ju på att hon inte uppskattar skämtet (fasen, hon kanske lider av alla tre) vilket i sin tur betyder att pappan inte känner henne så väl som han tror. Hursomhelst, sorgligt på ett komiskt vis eller komiskt på ett sorgligt vis, det var ett fullkomligt idiotiskt, om än hysteriskt roligt, skämt. Right?

Det gjorde dock min dag, för det är sånt här vi håller på med, vi butiksbiträden. Dömer, analyserar, fantiserar om just dej!

Alla mina vänner är quirky superhjältar

2011-06-20T08:11:00.010+02:00

På en strand strax utanför staden Chania, Kreta, Grekland låg förra veckan en blek svensk i skuggan och läste romaner. Det var länge sedan han fick tillfälle att göra det, så i början gick det trögt, men sen kom han igång. Han hade målsättningen sju böcker på lika många dagar. Gick han i mål? Keep reading this blog!

Surprise, surprise, den lille svensken var jag. Den första boken jag läste var hypade All my friends are superheroes av Andrew Kaufman. Det var intressant läsning, främst av den anledningen att jag så starkt ogillade en bok som i princip är designad för mig och min sort. Kaufman är en kanadensisk författare med stark indiekänsla och McSweeny-bakgrund, som skriver om postmoderna superhjältar och romantik i en snyggt utformad bok. Jag borde älska den.

Problemet var att den skulle vara så förbannat "quirky" hela tiden. Jag kan inte längre se amerikanska indiefilmer, för att quirky har tagit över. Quirky är att vara lite gulligt speciell, med bedårande och överraskande egenheter. Quirky kultur ser på viktiga saker ur en lite egen synvinkel. Sex är viktig inom all quirky kultur, gärna ska det vara en ung tjej som ser lite naivt på sin egen och andras sexualitet, kanske ligger hon med en gubbe - det är ett vanligt motiv inom quirk. Det är dock svårt att vara egen och speciell när alla gör samma sak och just nu ska allt vara fucking quirky... Det märkliga med quirk är också att trots dess ansats att vara speciell är den ofta väldigt mainstream i sin uppfattning om romantik och det ska fasen alltid vara lyckliga slut.

All my friends... handlar om den vanlige mannen Tom, som lever i en värld där vissa människor föds med superkrafter och därför kallas superhjältar. När Tom börjar umgås i nya cirklar och med nya vänner, som alla har superkrafter, blir det i stället han som är speciell, han som saknar superkrafter. På sin bröllopsdag hypnotiserar ett svartsjukt ex Toms nyblivna fru superhjältinnan The Perfectionist (gissa hennes kraft) att inte längre se Tom, han blir i hennes ögon osynlig. Sex månader senare ska hon flytta från staden och börja ett nytt liv och Tom har en kort flygresa på sig att på något sätt få henne att återupptäcka honom.

Under resan får läsaren tillbakablickar från deras gemensamma liv och lär känna resten av stadens superhjältar. Hjältarnas speciella egenskaper är (oftast) inga traditionella superkrafter, utan mer ja, quirky superkrafter... Mellan kapitlen om Tom och The Perfectionist ligger korta texter om de olika hjältarna. Typexempel:

The Stress-Bunny
If you arrive at a party and suddenly find yourself completely relaxed, there's a good chance the Stress-Bunny is there. Blessed with the ability to absorb the stress of everyone in a fifty-foot radius, the Stress-Bunny is invited to every party, every outing. Her power originates from her strict Catholic upbringing.

Ja, ni fattar. Lite kul, lite gulligt, lite smart, väldigt quirky. Underfundigt tills man storknar. Boken handlar inte så mycket om sex, men lite grann. Ex-pojkvännen som hypnotiserade Toms hustru heter Hypno och förförde The Perfectionist genom att hypnotisera henne att tro att hon ville ha sex med honom och att deras sex var det bästa hon någonsin upplevt. Hm, okej... Inga moraliska betänkligheter där eller? Några sådana frågor utreds inte. Quirky!

Tanken är att man ska känna igen sig själv och sina vänner i superhjältarna och deras egenskaper och visst tanken är god. Metaforerna funkar, de är medvetet övertydliga. All my friends are superheroes andas dock så mycket cute and quirky, från omslag till minsta stavelse, att jag inte står ut med dess söta hallonbåtsandedräkt, den stöter tvärtom till slut bort mig.

Nej, denna bok var inget för mig, men den tog bara några timmar att läsa, så redan dag ett kunde jag börja med bok två. Det började bra, mitt projekt! Fortsättning följer.

Kafkaesk omröstning

2011-05-28T17:52:00.008+02:00

I vintras satt vi en kväll kvar hemma hos Åsa efter att vi spelat in vår podcast. Nu hade vi stängt av alla inspelningsdon och drack oss istället allt fullare och beklagade oss över att jag inte har några läsare. Tja, jag beklagade mig och de lyssnade tålmodigt. (Helgon och martyrer, mina två vänner Kafka och Fraction...) Hursomhelst, i samband med detta diskuterade vi också det stora bokbloggpriset som just tillkännagivits och jag minns att jag proklamerade, med den berusades övertygelse, att detta pris, det skulle Åsa plocka hem. Det var oundvikligt, det var karma, det var lika självklart som att jag visste att jag inte skulle vinna. Jag brast i gråt, med den berusades entusiasm.

Tja, fyra månader går och nomineringarna släpps. Tillsammans med två bloggar jag aldrig hört talas om hittar vi just lilla Kafka på jobbet. Extremt välförtjänt och tro mig, hon tar hem detta. Men då behöver hon vår hjälp. Även om ni lyssnat på podden och irriterat er på oss, klicka in på Forma Books och rösta på hennes blogg. Pretty please. OK, hejhej!

Ett ögonblick i tiden

2011-05-27T12:05:00.010+02:00

Tre säsonger, som passerat som ett ögonblick (...)
Dock är denna period en stor del av livets vikt

Tjugotalet ungdomar som för snart tre år sedan ovilligt föstes samman. "Ni är nu en grupp, vare sig ni vill eller inte!" År av problem, hot, mobbning, homofobi, rasism. Rädsla. Rädsla för varandra, rädsla för "det andra". Rädsla för sig själv. För att hitta sig själv och inte tycka om det man finner.

"Är du en sån där som gillar poesi?"

Arbete. Ständigt arbete. Inte mitt. Jag har precis kommit hit. Det är andras hårda arbete som har lett oss hit. Samlade, faktiskt samlade, på bänkarna framför en klassisk utomhusscen. De är rastlösa. I kväll väntar London.

"Är det här rätt?"

Det kommande besöket i Shakespeares stad har inspirerat till dikt. Sonetter. Bunden vers om det de har varit om de senaste tre åren. Deras högstadietid.

"Har jag presenterat temat? Utvecklat det? Är detta en reflektion? Är det här en avslutning?"

Två och ett halvt år av kaos, ett halvår av något bättre. Äntligen något bättre. Vad ska nu komma av detta? Ska de våga? Vill de våga?

"Kan vi inte bara skriva i stället? Skita i reglerna?!"

En efter en. Vissa tar plats på scenen, fyller upp den med sitt mod. Andra sitter kvar, men läser med andakt. Tja, viss andakt... Men är det solljusets blänk eller kan man skönja något tändas i vissa ögon. Ord, rim, budskap, att någon lyssnar, att ha något att säga, att kunna, att våga. Alla tar plats. Alla vågar vilja - eller är det en vilja att våga jag ser?

"Är du en sån där som gillar poesi? Min mamma är också det."

Gamla mönster kan brytas. Man ska inte vara rädd för den man kan bli, den man råkar bli, den man är men inte vågar vara.

Barnen började plötsligt skina
Gjorde alltihopa rätt
För alla är så himla fina

(Versrader av anonyma elever)

Dags att rädda "Tivoli med vänner"

2011-05-08T14:12:00.005+02:00

Hörni, jag är ute på uppdrag. Jag var på Small Press Expo i helgen, Kulturhuset och Serietekets årliga serietidningsmässa, och pratade bland annat med en trevlig typ från den svenska serietidningen Tivoli med vänner. Hon berättade att ekonomin så sakta är på väg att knäcka tidningen och det tycker jag vore synd och skam.

Lyssna, Tivoli är en serietidning med endast nytecknat, svenskt material av samtida serietecknare, illustratörer, barnboksförfattare, journalister och pedagoger. Detta blir naturligtvis svindyrt för förlaget, men kvalitetssäkrar å andra sidan produkten. Inga gamla unkna könsroller, inget våld. Det var till exempel i denna tidning som Sara Olaussons briljanta serieversion av Loranga, Masarin och Dartanjang publicerades första gången. De har dessutom lyckats hålla ned priset till endast 38 spänn. Otroligt!

Den vänder sig dessutom till barn, inte specifikt till flickor eller pojkar, utan alla jädra ungar. Detta samtidigt som sunkrunkiga Egmont tydligen släpper två nya titlar, en blå Goal Junior om fotboll specifikt för killar och en rosa Emma om ja, kändisar och katter specifikt för flickor. För ålder 6 och uppåt. Så fräscht!

Tivoli ges ut av fristående Positiv Förlag, vilket betyder att de inte har tillgång till Egmonts distributionskanaler utan att betala hundratusentals kronor. De måste förlita sig på prenumerationer och att ett litet antal butiker orkar ta sig tid att beställa från någon annan än Egmont. Nu börjar dock pengarna ta slut och förlaget måste få in nya prenumeranter snabbt för att överleva.

Har du en unge? Känner du en unge? Gå in på Tivolis hemsida och teckna en prenumeration genast. Jag menar NU!

Tack gubbar!

2011-04-21T11:52:00.007+02:00

Tack Daniel Boyacioglu och Malte Persson för att ni hjälper mig introducera mina nior till haiku respektive sonetten:

Modern haiku av DB:

Ni folkölsfolket
spyr ner vår tunnelbana
och kliver sen av

Ni folkölsfolket
spyr ner vår tunnelbana
och vi städar rent

Modern sonett av MP:

Som vore en station en väldig lunga
och människorna luft den långsamt andas
(envar en molekyl som omärkt blandas
med alla andra i en större klunga)

så töms och fylls perrongen i den tunga
andhämtning som, om ett stämband fanns
hängt i stationens hals, gav oss en chans
att en gång höra underjorden sjunga.

Och kunde underjorden sjunga steg
ur djupets strupe väl en stengästs bas
förkunnande vår art av undergång;

och kunde underjorden sjunga teg
väl vi som vävts av stoft och vind och gas
som satts i svängning av en sådan sång.

Förolämpar jag mina elever, då jag hoppas att dikter om deras urbana vardag ska locka in dem? Det är inte utan att man undrar hur många lärare som använt Boyacioglu i sin undervisning och jag lär knappast vara ensam om att hoppas på Persson. Äsch, det är väl okej att vara en vandrande kliché i början av sin lärargärning? Kavajen har ni ju redan sett...

Podcast #5: Du var verkligen snygg i bikini!

2011-04-18T10:23:00.005+02:00

Så var det dags för sista delen i podcastserien "Podden som vrider upp världen" om Haruki Murakamis roman. I detta femte avsnitt avrundar jag, Kafka på jobbet och A Fraction of the Web vårt samtal, sakligt och nyktert. (Märker ni skillnaden? Vi med...)

Avsnittet hittar ni här!

PS. Podcastandet är ett pågående experiment, berätta gärna vad ni tyckte fungerade och inte fungerade, vad ni önskar av oss i framtiden, osv. Vi har tyckt oss kunna konstatera att fem avsnitt om en och samma bok är lite för långt, speciellt med en sådan frustrerande läsning som Murakami visade sig vara. Håller ni med om det? Skulle ni hellre lyssna på enskilda podcasts om enskilda böcker? Kom gärna med idéer och uppslag, antingen som kommentarer på bloggen eller skicka e-post. DS.

Podcast # 4: Return of the Kemtvättsägarn

2011-04-11T09:59:00.002+02:00

Nu är det dags att presentera del fyra i vår podcastserie om Haruki Murakamis "Fågeln som vrider upp världen". Den hittar ni här!

Erkänn bra?

Kvar i brunnen...

2011-04-07T20:10:00.002+02:00

Om ni undrar var jag är, så känns det som att jag fortfarande är fast i Murakamis uttorkade brunn. Jag är helt slut efter podd-äventyret (alla avsnitt inspelade och klara!) och den lilla energi jag har går åt till att planera lektioner. I måndags presenterade jag hela jädra litteraturhistorien för en klass nio och det gick bättre än förväntat. Fick en spontan applåd när jag var klar, vilket var oerhört gulligt.

På tal om mina fina elever, är det någon som kan rekommendera en samling med skräckhistorier på engelska som passar att läsa högt för sjunde klassare? På engelska, mind you. Alla förslag uppskattas.

Lovar att återkomma snart...

Podcast #3: Kan... inte... sluta... tolka!

2011-04-04T09:59:00.006+02:00

Gooo' vänner!!!

Här är länken till del tre av vår podcast om Haruki Murakamis "Fågeln som vrider upp världen". Detta avsnitt blev roligt och bra det med, har jag nöjet att meddela. Jag vet att det var en del av er där ute som tvivlade på det (Hej mamma!), men vi lyckades!

Som vanligt, lyssna direkt på datorn genom att klicketiklicka på länken, eller högerklicka och ladda ner avsnittet till din iPod.

PS. Skojade bara om mamma. DS.

Murakami-podcast # 2: Konstigt kan vara bra

2011-03-28T10:00:00.002+02:00

Här är länken till andra delen av min, Kafka på jobbet och A Fraction of the Webs podcast om Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen.

Första delen hittar ni här.

Mycket nöje!

Podcast-premiär!

2011-03-21T09:59:00.004+01:00

En minut innan Fraction och Kafka erbjuder vår nya eminenta podcast om Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen finns den att lyssna på här på Illusionernas blogg. Alltid på er sida, kära läsare.

Trycker du helt enkelt på länken här, så ska du kunna lyssna direkt i datorn. Alternativt så högerklickar du på samma länk och laddar ner filen till din dator och för sedan över den till din iPod eller vad du nu har för apparat. Då kan du för alltid ha mig i dina öron, lyckliga du.

Detta första avsnitt är extralångt, uppåt fyrtio minuter tror jag. Resterande fyra avsnitt (som kommer varje måndag klockan tio hos mina podkumpaner och en minut tidigare hos mig) är endast runt tjugofem-trettio minuter. Om ni ändå känner att fyrtio minuter är väl långt, så sluta lyssna runt tjugofem-minuterstrecket. Där nånstans slutar jag ändå prata har det visat sig.

Tack till Boktoka som i grevens tid spelade in en jingel till oss!

Hoppas ni gillar det och lita på att det bara blir bättre!

Barn växer aldrig upp, men våra kroppar blir större och våra hjärtan rivs sönder

2011-03-20T15:32:00.005+01:00

Då jag nyligen köpte några begagnade amerikanska samlingsvolymer av Bill Wattersons Calvin and Hobbes, har jag under de senaste dagarna läst mer av den serien än jag sammanlagt gjort de senaste tio - femton åren. Som barn älskade jag serien om den fantasifulle pojken Kalle och hans låtsaskompis, tygtigern Hobbe – jag läste den slaviskt i Serie-Paraden. När jag nu läser den som vuxen undrar jag om den alltid var så här sorglig?

Det är verkligen en fantastisk serie, extremt vältecknad och såväl rolig, söt och mysig, som fräck, filosofisk och smart. Min tjej frågade i går, när vi låg och läste serien tillsammans (jag vet, vi är gulliga!), vem serien egentligen riktar sig till, barn eller vuxna? Där i tror jag seriens storhet ligger, att den lyckas ha något att erbjuda alla, utan att sänka sig till minsta gemensamma nämnare. Men draget av sorg har jag inte uppfattat förrän i vuxen ålder och jag tror kanske det är jag själv som lägger in det. När Watterson 1995 gick ut med att han tänkte lägga ned serien skrev kolumnisten Frank Ahrens en krönika i Washington Post, en gravskrift över serien, i vilken han försökte förutspå hur Watterson skulle komma att avsluta sitt livsverk:

Calvin will say he hears something; maybe it's a monster.

"What's that?" he'll ask Hobbes.

"It's just your imagination," Hobbes will reply.  

Then Calvin will turn away for a moment, to fashion the snowman's head. He will need help lifting it onto the torso, so he will call for his best friend, Hobbes. But Hobbes will not respond.  Calvin will turn around.  Hobbes will be there. But he will be small and stuffed and have short, blunted paws and button eyes. He will be slumped forward in the snow, flaccid, lifeless.  Calvin will blink. "Huh."  And then he will simply shuffle away, off the page, leaving behind his stuffed tiger, and the unfinished snowman, and his wonderful, wonderful childhood.

Ahrens hade fel, Watterson lämnade, vana trogen, sina läsare med varma, hoppfulla känslor, i stället för suicidala, och tur var väl det. Ändå läser jag numera serien med en klump i magen, för hur kliché och förutsägbar denna version än är, så slutar verklighetens Kalle och Hobbe ofrånkomligen på ett sätt som liknar Ahrens. På något sätt kommer Kalle överge sin bäste vän, antingen så får han en ”riktig” bästa kompis eller så börjar han medicineras av sina utslitna föräldrar, som aldrig verkar förstå eller uppskatta honom, eller så ”upptäcker” han tjejer eller killar. Barndomen tar alltid någon gång slut.

Kanske är jag också påverkad av filmen Where the wild things are som jag till slut såg häromdagen. Kalle med sin tiger påminner på många sätt om den förvirrade och frustrerade Max och hans monster. Och vad är det för pappskallar som har påstått att den inte är bra och uppmanat mig att inte se den? Jag tyckte den var makalöst bra, tio av tio! Jag var tjock i halsen från början till slut, herregud, en sådan välgjord, vacker och magisk jävla rulle. Min tjej tyckte den kunde klippas bort, men sista scenen med mamman som satt och såg på när han åt en macka. Väldigt fint.

Jösses, vad jag vill ha en unge... Är det vad allt det här handlar om? Men vill jag ha en unge eller vill jag bara ha möjligheten att återfå min barndom genom ungens? Hursomhelst, det får vänta några år.

I alla fall, Kalle och Hobbe. Förbannat bra. Vi kan avsluta med det fullständiga citatet från Arcade Fires låt Wake up (som för övrigt används i trailern till Where the wild things are), som jag misshandlade i inläggets titel:

If the children don't grow up,

our bodies get bigger but our hearts get torn up.

We're just a million little gods causin' rain storms,
turnin' every good thing to rust.

I guess we’ll just have to adjust.

Ja ja, det om detta.

Vi är med pod!

2011-03-16T20:34:00.005+01:00

Det har gått som ett sus genom bokbloggsdammen denna dag, efter att Kafka på jobbet till slut föll till föga och erkände att hon, jag och Fraction kommer starta en podcast om Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen. Ett långfinger mot P1 och deras "Bokcirkeln läser". Eller inte så mycket ett långfinger, som ett lillfinger, vilket är den snällare varianten av att ge någon fingret. Det fick jag lära mig som barn och betyder "stick från stan". But I digress...

Vi kommer följa samma lässchema och publiceringsschema som P1, dvs:

Pod 1 måndag 21 mars: Vi läser t.o.m. sidan 149.

Pod 2 måndag 28 mars: Vi läser t.o.m. sidan 302.

Pod 3 måndag 4 april: Vi läser t.o.m. sidan 450.

Pod 4 måndag 11 april: Vi läser t.o.m. sidan 600.

Pod 5 måndag 18 april: Vi läser ut boken

Jag hoppas verkligen att ni kommer gilla våra program, men det kan omöjligt bli lika kul för er som det varit för mig. Jag hade aldrig träffat dessa två karaktärer tidigare, men det känns som att jag hittat två nya vänner i Kafka och Fraction.

Vänta bara till ni hör Fractions gyllene röst! Var ni inte redan kära i honom, så kommer ni bli det nu. Hans värmländska dialekt, lätta läspning och avslappnade tonläge! Allt mycket intagande. I motsats har Kafka en kanske lite bräkigare stämma, men hon säger lätt de smartaste sakerna, ser bra ut och har ett fint hem. Själv låter jag ungefär som en levande hartsfiol som fnissar åt sina egna skämt.

På måndag kommer ni finna första podcasten både här hos mig, hos Fraction och hos Kafka. Tro inte ni kommer undan! C ya!

Jamen, fråga IB! #1

2011-03-15T20:03:00.007+01:00

Välkomna till första kolumnen "Jamen, fråga IB!" någonsin. I söndags skickade jag ut en efterlysning om frågor till en frågespalt jag ville starta och frågorna de drös (typ) in. Tack tack! Jag har nu besvarat tre av dessa frågor, nästa vecka besvaras förhoppningsvis några till. Men skicka gärna in fler frågor under veckan, det är bara att lämna i kommentarfältet. Jättegärna! Då sätter vi i gång!

Kafka på jobbet frågar:

Jag undrar vilka åtgärder du anser behöver vidtagas för att stärka medvetenheten kring Verner von Heidenstams betydelsefulla livsverk?

Åh, den stackars Verner von Heidenstam. Han föddes med en billigare silversked i mun år 1859 och var alltså verksam poet samtidigt som Strindberg, vilket oundvikligen leder till trubbel. Med Strindberg hade han under några år ett problematiskt mentorförhållande, men det sägs att den äldre och lynnige Strindberg kände sig hotad av den unge poeten, som han därför i sinom tid svartmålade i skrift och baktalade. Medan Strindberg efter sin död gått så att säga ”från klarhet till klarhet” har Heidenstam förminskats till att främst vara känd för ni vet dikten som går någonting ”jag längtar stenarna där barn jag lekt” och för att ha varit en konservativ nazisympatisör. Ja, samt berömd för att ha visat picken en gång på fyllan.

Men stämmer denna (nid)bild? Nyligen utkom litteraturhistorikern Per I Gedin med en stridsskrift, ”Varför får inte Heidenstam vara den han är?”, där han beskriver hur krafter i tiden (såsom just Strindberg, Hjalmar Branting, ja till och med ärkekonservatorn Fredrik Böök) konspirerat för att arkebusera Heidenstams karaktär, ett karaktärsmord som fortsätter än i dag. Denna skrift blåste 2011 åter upp en hetsig diskussion om poeten, sjuttio år efter hans död.

Då så, framme vid Kafkas fråga och min lilla blogg. Heidenstam är inte en poet jag kan påstå att jag ordentligt mött. Jag gillar naturligtvis dikten om barndomens mark och stenar, jag minns också en dikt om asagudarna som är fartig och jag är förtjust i ”Gustaf Frödings Jordafärd”, som skrevs efter vännen och poetens död. Ruggigt bra:

Förunderligt stort är ett människoöde.

Dröm och saga och skummande flöde,

vågor och lågor och stormars kör,

men hon själv är det sköraste rör.

Det är som att han beskrivit mig för guds skull. Ett svagt litet rör, men vars eld är den största i Sverige! (I och för sig en parafras som jag gissar att Heidenstam skulle avsky.)

Så jag kan egentligen inte grunda min argumentering på hans poetiska begåvning, som jag alltså knappt känner, utan vill i stället lägga fram andra skäl. Nedan följer utdrag ur ett brev från Heidenstam till Ellen Key från 1898, angående missförstånden kring hans person och verk:

Människan är också (…) ett sällskapsdjur och förtvinar i ensamheten. Vad betyder en vindskupa och ett sparsamt bröd, om man märker sig omgiven av rättvisa och sympati. Den andliga medgången är en källa till livsmod, arbetslust (…). Ett livsverk är i alla fall ett livsverk. Det är en insats, på vilken människan medelst sin person placerar så oändligt mycket heligt utom hennes person, att likgiltighet för resultatet är otänkbar. Blotta rubriken ”ärelystnad” förslår alldeles icke. (…)

Mitt namn kan icke nämnas i ett sällskap, utan att man med fröjd hugger in från alla sidor. Det är sant, att man en tid for fram så med Strindberg, men det gällde hans ”tendenser”, icke hans mått av begåvning. Mig frånrövar man till och med talang. (…) Jag kan icke stiga in i en restaurang eller teater, utan att ett tyst regn av förtal faller genom luften. När jag är inne i staden, går jag långa omvägar för att slippa de mer besökta gatorna. (…) Jag längtar icke efter några dumma blomsterregn, men det sårar mig, när man behandlar mig i en sådan nedlåtande ton (…). Det värsta är att jag, om jag flyttar utomlands, aldrig får någon ro för hemlängtan.

Awww. Han längtar stenarna där barn han lekt. Heidenstam visar så pass mycket mänsklighet i dessa rader att jag, som alltid varit en sucker for the underdog, på frågan om vilka åtgärder jag anser behöver vidtagas för att stärka medvetenheten kring Heidenstams livsverk, där han placerat ”så oändligt mycket heligt”, bara kan svara: Alla åtgärder som står oss möjliga!

Och så får vi helt enkelt hoppas att Gedin har rätt och nazistämpeln inte stämmer...

Anonym frågar:

På tal om snabbskrivande Knausgård: vad tycker du om Min Kamp? Och vad tycker du om att författaren presenteras som en snygging i media?

Snygg homerisk epitet! Fråga nummer ett: Har inte läst.

Fråga nummer två: Det tycker jag är helt okej. Jag hade inte fattat att de sålde boken på författarens utseende förrän Kafka läste boken och blev ”knäsvag och svettig” av framsidan. Jag såg en intervju med en annan manlig författare, Carl Johan Vallgren, för några år sedan, där han blev intervjuad av en norsk kvinna i övre medelåldern, inför ett publikhav av norska kvinnor i övre medelåldern, och den ja, kåta stämning som Vallgren piskade upp var av sällan skådat slag.

Jag har alltså inget emot författare som säljer några extra ex med hjälp av sitt utseende. Jag har själv flera gånger varit nära att läsa Mari Jungstedt, endast av anledningen att hon är snygg. (Lägg för övrigt märke till hur Jungstedts utseende allt mer accentuerats på baksidan av hennes böcker. Ett trist svartvitt foto på en illafriserad författarinna på de första böckerna, till dagens milf i överexponering (och då menar jag den fotograftekniska termen)). Hursomhelst, extra trevligt är det när det är en man som säljer på sex, motsatsen är väl fortfarande i betydlig majoritet? (Utanför litteraturvärlden menar jag.)

Manliga författare som skulle tjäna på att sälja (ännu) mer på sitt utseende:

Gunnar Ardelius

Johan Theorin

Jerker Virdborg

Manliga författare som kan dra ned på det en smula:

Sigge Eklund

Jens Lapidus

Khemiri

Agnes i Lund frågar:

Här kommer en för mig angelägen fråga: Hur stor betydelse har priset när du näthandlar? Kommer nischade nätboklådor som www.agnesilund.se att ha någon chans eller är det lika bra att lägga ner direkt. Med postens dyra portoavgifter är det nämligen omöjligt att konkurrera.

För er som inte är bekanta med trevliga ”Agnes i Lund” så är det en nätbokhandel med inriktning på reselitteratur. Sajten guidar kunderna till böcker med anknytning till olika resmål, till passande reseguider och till andra tjänster. Rekommenderas varmt!

Här kommer ett brutalärligt svar: Priset spelar jättestor roll. Det känns tråkigt att säga, men jag tror att de flesta går dit plånboken pekar. Det finns tydligen en Adlibris-app till iPhone, där kunden med hjälp av telefonen kan scanna en bok i bokhandeln och direkt beställa den från Adlibris till ett billigare pris. Jag tror tyvärr att nischade nätbokhandlar ibland fungerar på samma sätt. Man surfar in, läser på, hittar det man vill ha, sedan klickar man på fliken bredvid och beställer till ett billigare pris från Adlibris.

Sedan finns det naturligtvis vänliga själar som i sympati stödjer de fristående boklådorna, även på nätet, men den stora massan tror jag aldrig du kan fånga. Så lägg ner!

Nej, jag skojar, det tycker jag naturligtvis inte du ska göra. Boklådor som dina har den fördelen att de är relativt billiga att driva, vinstintresset kommer inte först, utan i stället drivs ni av passion och entusiasm. Och när det inte räcker, så gissar jag att du tjänar en del pengar på bisysslorna, som guideverksamheten och samarbeten med resebolag, med mera. Så hang in there!

Som sagt, skicka gärna in fler frågor. Tack för uppmärksamheten.

En ny grej... KLICKA!

2011-03-13T11:18:00.005+01:00

Jag har en idé om "en ny grej" som jag vill pröva på bloggen, en idé som inkluderar er läsare i allra högsta grad. Jag skulle vilja att ni skickade in frågor till mig om litteratur, serier, bokhandeln eller jag vet inte, bokvärlden i stort. Så svarar jag efter bästa förmåga och på ett förhoppningsvis underhållande vis. Svårare än så behöver det inte vara. Den klassiska frågelådan helt enkelt.

Frågorna kan se ut hursomhelst. Fåniga eller seriösa, både går bra. Detaljerade eller öppna, vad som helst. Om en författares böcker eller hans utseende. Om böckers framsidor, titlar eller innehåll. Om Joseph Conrad eller Josef K. Om Spider Jerusalem eller Spider-Man. Svaren kan bli allt från några ord till essäer. Vi får se. Hörni, vilken grej va? Entusiasm, mina vänner! Ambition! Ära!

(Snälla, snälla, snälla, skicka in en fråga i kommentarfältet eller till min e-post, så att det blir någonting av mig!)

Varför just katter och böcker, när det finns...

2011-03-02T19:13:00.002+01:00

Det finns en väldigt levande trend bland bokbloggare att dra in sina katter i läsningen och i till exempel öppningen av bokpaket. Jag fick faktiskt ett par vinster från Tradera i dag på posten, ett stort fint paket som jag fick hjälp att packa upp. Inte av en kissekatt, för det har jag ingen, men väl en annan liten kompis. Ja, se själva...

Och det är väl därför katter förblir populärare...

Kejsaren av what?

2011-02-27T23:22:00.007+01:00

Det är tur för Selma Lagerlöf att hon var så duktig på att skriva för jag känner verkligen för att ta till riset just nu. Skriva något elakt. Jag vet inte varför jag är på det här humöret, hormoner? Jag har hursomhelst läst Kejsaren av Portugallien i veckan och tyckte hemskt mycket om den. Jag är ute på lärarpraktik för tillfället och en nionde klass ska läsa den i vår. Det gav läsningen en extra dimension, min egen lust och nöje överskuggades ibland av känslan av att de verkligen kommer hata den. Det är inte världens lättaste bok för en tonåring att ta till sig. Jag kände redan i första kapitlet hur det knep i bröstet, då Jan i Skrolycka för första gången får kärlek i hjärtat, när hans dotter föds, men så är jag också en snart trettioårig man i en kärleksfull, sjuårig relation, med en übergullig systerdotter i närheten, besatt av följande textrad från Arcade Fires "The Suburbs":

So can you understand?
Why I want a daughter while I'm still young
I wanna hold her hand
And show her some beauty
Before this damage is done

But if it's too much to ask, it's too much to ask
Then send me a son

Win Butlers röst... får min kropp att darra. Så jag tror jag kan relatera mer till Jan än osnutna femtonåringar, trötta på plugget, men det vore kul att bli överraskad, i boken finns ju mycket annat att uppskatta. Alla lustiga karaktärer, språket, den övernaturliga aspekten. Ett av mina favoritkapitel är i slutet, när Klara-Fina Gulleborg är rädd att den drunknade fadern ska hämnas på henne:

Där nere satt han, kejsaren av Portugallien. Han satt på en sten med händerna knäppta om knäna och ögonen stirrande in i det grågröna vattnet, i ständig väntan på att hon skulle komma till honom.

Det är så mäktigt skrivet. Även om det är Klara-Finas sorg och skuld som framkallar bilden, och det hela är djupt sorgligt, blir jag så full i fan av stycket. Han låter bra cool, Poseidonversionen av Jan. Och sedan blir det så fint, när hon inser att han ville henne väl in i det sista... (Kom förresten inte och snacka om spoilers, boken skrevs ju för nära en miljon år sedan!)

Romanen ger också en intressant bild av dåtiden könsroller (okej, aningen uttjatat, men jag ska inte skriva många ord om det, promise), då Jan blir en förändrad man efter dotterns födelse. Han blir den som är huvudansvarig för flickans uppfostran, tar större ansvar för hemmet om jag minns rätt och utvecklar sina känsligare, mjukare sidor. Bästa är när han på dotterns födelsedag hjälper en annan dräng att gräva diken hela kvällen, trots att han vill hem. När vännen frågar om varför han är så snäll, händer följande:

Det brände honom på tungan att säga: "Det är inte bara Klara Gullas födelsedag, det är också mitt hjärtas." Men det var väl, att han inte kom att säga det, för Börje skulle säkert ha trott, att han blivit tokig

Undrar hur långt vi kommit egentligen? Om jag hjälpte en kompis med säg, en tenta på min dotters födelsedag, och svarade att jo, jag gör detta för att det också är mitt hjärtas födelsedag , så skulle det nog fortfarande höja ett och annat ögonbryn.

Jag kan möjligtvis återkomma till boken vid senare tillfälle. Niorna öppnar kanske för ytterligare tankar.

Rödluran

2011-02-26T11:26:00.005+01:00

När ett filmmanus skrivs om till en roman som släpps i samband med filmen, så borgar det sällan för stor litteratur. Allt man vanligtvis kan hoppas på är en viss fördjupning av karaktärerna och att scener som klippts bort nu inkluderas (men dem hittar man numera ändå på DVD:n). Bokversionen av kommande Red Riding Hood har däremot gått ett steg längre. Där är filmbolaget så förbaskat rädda för spoilers att bokens sista sidor är exkluderade. I stället finner läsaren en länk till en webbplats där de sista sidorna publiceras - efter filmens premiär!

Hur filmbolaget tänker är ett mysterium, kan det skapa annat än bad will? Om man läser en bok innan man ser filmen, så är man ju mer än beredd på att filmen kommer att spoilas och ja, även tvärtom naturligtvis. På detta sätt får boken ännu mindre existensberättigande och det faktum att den egentligen bara är ännu en reklampelare för filmen blir tydligare. Mycket märklig historia.

För övrigt, om ni undrar varför det varit så tyst här på sistone, så beror det på att jag tröttnade på den schulmanskt elaka persona jag odlat fram senaste tiden och därför haft Vänliga Veckan-tema på IB. Och ja, då bidde det ingenting i stället. Nu har dock en vecka gått...

Bloggkollegor som får mig att dra på munnen

2011-02-19T08:03:00.007+01:00

Jag vaknade av ljudet av mitt eget fnittrande i morse. Det var inte min vanliga dröm om clownen Manne som väckte mig, inte heller kittlade min käresta min fothåla med en fjäder. Nej, det var minnet av mina två vänner Fraction och Kafka som tagit sig in i drömmens värld och gjort mig full i skratt. Dessa två bloggkollegor upphör aldrig att förvåna mig.

Ja, jag vaknade verkligen på ett märkligt humör, men fortfarande i simiiform, tack gode gud (ta i trä). Annat var det ju med den gode Gregor Samsa, huvudperson i boken Förvandlingen av en av mina nämnda kollegors namne. I denna korta roman vaknar en ung handelsresande till upptäckten att han blivit förvandlad till en jättelik insekt. Han möts inte av förståelse av sin familj (mamma, pappa, syster), utan de skäms för honom, låter honom inte visa sig utanför sitt rum, motar med våld in honom igen om han söker kontakt med de övriga. Det hela får ett sorgligt slut för Samsa, som tidigare försörjt familjen, men som nu slutar oönskad och dammig, medan resten av familjen blommar upp i hans frånvaro. De får alla nya hyfsade jobb och systern utvecklas till en riktig snygging.

Men vad har då Förvandlingen med mitt fnissande att göra? Jo, det roar mig att om kvällarna ligga och tänka över vad andra tyckt och uttryckt om litteratur. Just i går kväll funderade jag på vad mina två vänner sagt om nämnda roman. En av dem påstod att Samsas nya insektsform inte skulle ha någon djupare betydelse, att det absurda i Kafkas historia har mer gemensamt med Bulgakov än Freud. Var man har rätt till sin åsikt naturligtvis, men vi pratar ju ändå om ett verk som inte helt fruktlöst analyserats av många av nittonhundratalets största tänkare. Ständigt i fokus: vad betyder Samsas förvandling? Ja, han får mig att le, min kollega.

Och se då på den andra! Hon påstod att Kafka (författaren) inte skulle ha humor. Läs dessa utvalda stycken:

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt. (s. 5)

Han började nästan skratta av glädje, eftersom han nu var ännu hungrigare än på morgonen, och han doppade genast ner huvudet nästan upp över öronen i mjölken. (s. 25)

Dessa allvarliga herrar - alla tre hade helskägg, vilket Gregor noterade en gång när han kikade ut genom dörrspringan - var mycket noga med ordningen, inte bara i sitt eget rum utan även (...) i resten av lägenheten, framför allt förstås i köket. (s. 53)

Tre pedantiska män i helskägg som bor i samma rum! Lilla gumman, detta är ju en mustig skröna! Till min bloggkollega vill jag säga, läs fler böcker och färre t-shirts:

Eller för att muntras upp, läs Quirk Classics:

Gårdagens tankar fördes över till nattens drömmar och jag vaknade på gott humör i minnet av deras ord. Vill ni ha fler visdomsord från duon? De vill påstå att ingenting man publicerar på nätet i egentlig mening går att ta bort. Varför skulle det röra mig? Jag skriver aldrig något i affekt, för att provocera eller för att göra ogenomtänkt PR för kommande projekt. Aldrig!

Låt de gamla drömmarna komma in

2011-02-18T09:56:00.006+01:00

Nu har jag varit i farten och läst en bok igen. Vilken grej. Jag har läst John Ajvide Lindqvists varierade textsamling Låt de gamla drömmarna dö. För er som gillar enordsrecensioner, boken är: Bra! För er andra...

Första hälften av boken består av noveller, de flesta tidigare outgivna. De är alla läsvärda, speciellt Lovecraft-inspirerade Tindalos som gått i följetång i DN, men jag gillade även Antikrundan och Flickan, två berättelser som skulle kunna stå modell för skickligt novellbygge. Kronjuvelen i samlingen är dock titelnovellen, som är en fortsättning på Låt den rätta komma in (titlarna förklaras här, för dig som legat under en sten de senaste åren). Jag har tidigare hört Ajvide läsa novellen på en författarträff, men det här är en utvecklad och utökad version (om jag minns rätt). Det är en bra och rörande historia, men onödig. Känns roligare att själv fundera kring vad-som-hände-sedan. (Var tog de rosa enhörningarna som jag såg i Oskar och Elis framtid vägen? Va? VA?) Författarens historier handlar om när det nära möter det långt borta, det vill säga det vanliga och det (väldigt) ovanliga. Människor och situationer vi känner igen oss i blandas med nya och skräckinjagande företeelser. Ajvides begåvning ligger i hans förmåga att trovärdigt och medkännande presentera dessa nya situationer och denna begåvning är tydlig även i dessa noveller, trots att den litterära kvaliteten skiftar.

Krönikorna som följer novellerna är inte lika läsvärda ärligt talat, men lite navelskådande är man tillåten i bokprojekt som dessa. Jag uppskattade däremot manuset till Ajvides sommarprogram, som inledde boken. Intressant på flera plan.

Jag verkar vara i minoritet i det att jag anser att det bästa materialet finns på bokens sista femtio sidor, sketcherna han skrev till Reuter & Skoog. De är i sanning magnifika! Och roliga!

Ajvide plockar skickligt och rätt subtilt isär det där man brukar kalla för den vanliga människan. Och följer dessutom upp med överklassens syn på densamma. Lyssna på detta samtal, där två Öfvre Östermalmstanter fikar och filosoferar:

ANTONIA:
Här sitter vi... du och jag, Charlotta [Paus] Förstår du?

CHARLOTTA:
Jaa.

ANTONIA:
Fast vi vet, att därute... [Gest mot fönstret] (...) Att dom suger blodet ur varandra. Medan vi åker taxi. (...) Tänk på alla dessa stackare som blir vargar när det är fullmåne, till exempel. Vet du vad dom måste göra?

CHARLOTTA:
Jaaa. [Paus, exakt lika] Neeej.

ANTONIA:
Jo, dom måste söka upp gravida kvinnor och sedan slita barnen ur deras magar och äta upp dom.

CHARLOTTA:
Är det sant? (...)

ANTONIA:
Så långt har det gått. I det här socialistiska aphuset.

CHARLOTTA:
[Tittar ut genom fönstret.] Det är hemskt. Hemskt.

Denna nedklippta version kan så klart inte göra sketchen rättvisa, men tro mig, det är himla roligt. Jag har suttit hela morgonen, då jag borde ha installerat Officepaketet på min tjejs dator som jag lovat, och tittat på gamla klipp på YouTube från Reuter & Skoog. Det var ett roligt program som Ajvide skrev delar av. Men åter till boken: Den är bra!

Fina väskor

2011-02-11T19:28:00.009+01:00

Ny grej på Illusionernas! Modetips! De här söta väskorna från TopShop tipsade Owlit om och jag var bara tvungen att skicka tipset vidare. Gulliga va?

Finns även i Cc och Ee-varianter här!

Jag riktigt känner hur nya typer av besökare (yngre, kreddigare) strömmar hitåt! Uppåt, framåt!

Lär av mannen, lär av mannen!

2011-02-10T15:59:00.009+01:00

Trött på livet? Söker du en livscoach? En förebild? Jag ger dig Wilson!

Missa inte Daniel Clowes (halv-)nya album om denna sprudlande källa av livsglädje. Inte hans bästa verk, men väldigt intressant av flera anledningar. Som ni kanske märkte, så byter Clowes stil på varje sida (som är designade som "söndagssidor", dvs varje sida är en fullständig liten scen/berättelse). Clowes har visat upp en mängd stilar genom åren och det är kul att få en sorts tillbakablick över dem. På ena sidan känner man igen stilen från Ghost World, på nästa från titelnovellen från Caricature. Aha, där har vi Needledick the Bug fucker-stilen! Och så vidare. Serien är dessutom väldigt rolig, smart och berör lite grann.

Wilson ska bli film av Alexander "Sideways" Payne, med manus av Clowes. Kan bli bra.

Bokrean (ett alternativ)

2011-02-09T22:37:00.006+01:00

Låt mig låna ditt öra ett ögonblick, så ska du få ett tips från mig:

Föredömliga Antikvariat Aderton på Odenplan har lagerrensning just nu och erbjuder därför femtio procent rabatt på allt i butiken. Jag steppade därifrån med följande:

Bo Bergman - Hjalmar Söderberg

Stig Claeson - Henrietta ska du också glömma

T.S. Elitot - De knepiga katternas bok

Tom Hedlund - Att förstå lyrik

Sture Linnér - Homeros

Sture Linnér - Mulåsnan på Akropolis

Februari skulle kunna kallas Sture Linnér-månaden, för jag planerar att läsa tre av hans böcker under nästföljande tre veckor, men nä, det ligger inte perfekt i munnen. Eliots sprudlande diktbok för barn och vuxna anser jag faktiskt vara bättre i Britt G Hallqvists härliga översättning än i original. Eller ja, det var vad han gubben i butiken sade i alla fall och han hade så ärliga blå. Bo Bergman är ju en institution inom Söderberg-forskningen, så ska man börja någonstans så är det väl där (och en sådan vaaansinnigt fin utgåva jag fick tag på). Hedlunds bok hoppas jag kunna använda i jobbet, samt för att personligen "sätta" (som det heter) rytm och meter. Slutligen, Slas är ju alltid Slas. Eller var alltid Slas.

...just det, jag hade skrivit ett skämt också: "Halva priset? Då heter väl butiken Antikvariat Nio i några veckor?" Håll till godo.

De tio värsta ur Svensk bokhandels katalog Vårens böcker 2011

2011-02-03T16:49:00.009+01:00

Herre jösses, Svensk bokhandels kataloger kan vara deprimerande läsning. Vad är det för fel på människor, vem köper alla dessa kändisars ohyggliga böcker? Jag förstår inte. Jag brukar vanligtvis hoppa över dessa när jag väljer mina tio värsta, för jag mår inget bra av att lufta så mycket hat. (Locket på är vanligtvis min princip.) Men inte denna gång. De kommer inte undan hur länge som helst. Här kommer de tio värsta ur SVB:s katalog över vårens böcker.

1. Det finns människor som är rädda för sex. Böcker som sådana här gör att jag förstår dem. Har man nånsin sett något så avtändande? "Våga..." (X-Story)

2. Ekerlinds förlag är verkligen ett förstklassigt ställe. Hur tänker de när de publicerar en bok om en gubbfet, osympatisk affärsgris, som de sedermera döper efter en TV-show med en gubbfet, osympatisk komikergris?

Uppdrag: Gransknings första program om "sanningen om IKEA" gjorde mig först orolig över Kamprads lilla gulblå:s försäljningssiffror, men efter deras andra program har oron skingrats. Svenska folket är ju så in i vassen korkat att de förlåter "vår" Ingvar vad som helst. (Ekerlinds förlag)

3. Jag älskar att förlagsfolket är så rädda för att vi fortfarande inte skulle ha fattat att Agneta Sjödin desperat försöker skriva som sin idol att de skriver det rakt ut i annonsen. Så desperat. Men sedan finns det inget mer sätt att driva med Agneta. Ingenting som inte är under min värdighet i alla fall... (Forum)

4. Det enda som är värre än svenska kändisar är svenska (RAW-relaterade) komiker. Här möts de alla i en ond bok ledd av antikrist själv, Mårten "Hjälten" Andersson. (=135 tecken) (Forum)

5. Bara på nummer fem och all ork har runnit ur mig. Jag gillar dock ärligheten i att annonsen är skriven på samma naiva lågstadiesvenska som Läckbergs deckare: "Sedan bjuder de in sina familjer och alla de känner". Hm, vem bjuder in alla man känner på fest? Bara Lasermannen. (Bonnier Fakta)

6. Liza, det finns bara en av dig och det är tur/tortyr. (Piratförlaget)

7. Åh, den odödligt vackra kärlekshistorien om en ung pojke och en sexuellt avvikande rovdjurskvinna. Om det här är din grej, så har du tur. Det här är bara del ett. (Recito)

8. Väldigt bra att Reidar Jönssons Mitt liv som hund kommer i tryck igen (de senare titlarna mindre kul), men vad är det för omslag de valt? Oacceptabelt. (Darwin Books)

9. Hörni, nu kommer hyllningsboken om kor! (Libris)

10. För det första, det är kanske bra att en sådan här bok finns. Vad man än tycker om skönhetsoperationer, så kan man inte undgå att bli väldigt illa berörd av reportaget från i höstas om den svenska kvinnan som åkte till Polen för en bröstförstoring och blev hjärnskadad för livet. För det andra, vilken jävla skam att en sådan här bok behöver finnas. För det tredje, boken verkar helt ok, jag lär mig nya saker bara av att läsa annonsen. Visste ni att att det "är lättare att lämna tillbaka ett par skor som inte passar än ett par bröst som inte blev som det var tänkt"? Visste ni det? (Nordstedts)

Efter allt det här hemska, så måste jag avsluta med något härligare - en pärla från katalogens allra sista sida:

De tio bästa ur Svensk bokhandels katalog Vårens böcker 2011

2011-02-03T14:45:00.011+01:00

Tidigare än utlovat, men ändock senare än vanligt, följer här traditionsenligt mina tio favoriter ur Svensk bokhandels katalog över vårens böcker. Utan inbördes ordning:

1. Jag älskade Hellbergs första bok Styggelsen och skrev gott om den här. Så gott att jag till och med fick ett uppskattande mail från författaren (som i och för sig samtidigt bad mig om en tjänst, men kul ändå!). Vi ska läsa Döden på en blek häst i bokcirkeln jag är med i och jag har höga förväntningar. (Forum)

2. Känner till Liedman sedan mina dagar som idéhistoriker och är nyfiken på vad han har att säga om dagens skolvärld. Vad han nu vet om den. (Albert Bonniers förlag)
3. Jag kan ärligt säga att jag stoppade korv långt innan det var "hett"! Jag gick på folkhögskola i Jönköping ett år, där jag och min bästa vän gick en sorts blandkurs där vi prövade olika konstnärliga uttryck, lagade mat och lärde oss mangla kläder. Lika kul som det låter! Fick senare reda på att kursen vi gick hyfsat nyligen bytt namn från Husmödralinjen och ännu senare visade det sig att min tjejs farmor hade flera väninnor som läst kursen i sin ungdom. Hursomhelst, korv, kul, är, stoppa, osv. (Bonnier fakta)

4. Glömmer ibland bort att Moodysson finns, att han gjort så många bra filmer och att han även skriver skönlitteratur och poesi. Ett citat ur boken: "Jag vaknar nästa morgon och har ingen pappa. Det är en mäktig känsla. Jag var en prins. Nu är jag en kung." Det här kan bli hur bra som helst... (Wahlström & Widstrand)

5. Lite nervös inför författare som på detta sätt försöker återskapa en tidigare succé, men Yarden var ju så jäkla bra att jag ändå är hoppfull. (Ordfront)

6. Looove Pontus Lundkvist! Jag har sagt det förut och säger det igen, Lundqvist är Sveriges bästa satiriker. (Galago)
7. Flensmarck är den enda svenska poeten som man kan säga att jag faktiskt "följer". Hans textsamplande poesi har tidigare borrat sig djupt ned i mig och jag hoppas att han gör det igen med Navigation. (Natur & Kultur)

8. Mother fuck! Kolla in detta axplock ur Optimals utgivning 2011! Om någon vrålar i skogen är en fantastisk, modig och rolig (faktiskt) skildring av Billers uppväxt, kantad med hemska övergrepp och anorexi. Jättekul att den kommer i nytt format. Mats Källblad fortsätter sin bokserie som började med Garagedrömmar (LÄS!). Men mest peppad är jag inför Elisa Rossholms seriebok baserad på Benedictssons dagböcker Stora boken som jag just precis nu läser ordentligt efter att bara ha läst stycken av tidigare. Kolla in utdrag ur Rossholms bok här och här. Elisa, skicka ett recex hitåt om du vill höja försäljningen med potentiellt femton extra ex! (Optimal)

9. Sveriges nyaste serietidning har stor potential, men jag blev lite besviken på den försmak jag fick i Johnossi comics, som Utopi-redaktionen stod bakom. Inte tillräckligt med genreäventyr och jag är inte så förtjust i Kim W:s färgläggning. Det blir nog lite annorlunda i Utopi. Tja, färgerna förblir nog desamma. (Kolik förlag)

10. Mest av allt tycker jag synd om mina föräldrar som varje år i god tro köper de nya banden till mig till jul och födelsedagar. Jag önskar mig alltid dem och vill ju läsa dem, men kommer mig bara inte för. Det ska bli av 2011!

11. Upprörd över att jag valt elva titlar och inte de utlovade tio? Well, sue me. Sitter och stirrar på en oredigerad korrekturutgåva av Cirkeln som jag på omvägar kommit över och det lilla jag hittills hunnit läsa har varit väldigt bra och spännande. Lycka till, Sara (och Mats)! (Rabén & Sjögren)

I kväll kommer den av förlagen fruktade De tio värsta-listan! Jag är mer irriterad än någonsin. Beware...

Äntligen på gång, jag lovar...

2011-02-01T20:57:00.007+01:00

Jag skäms lite grann. En av svenska bokbloggars mest älskade tradition är Illusionernas bloggs genomgång av Svensk bokhandels kataloger över årets litterära utgivning, kataloger som utkommer vinter, vår och sommar. Herregud, som ni älskar det. Vårens katalog kom ut redan i slutet på november-början på december, böckerna som annonseras har redan börjat dyka upp i affärerna, men mina inlägg har lyst med sin frånvaro.
Detta av olika anledningar, jag har inte jobbat så mycket i höst och det är vanligtvis från bokaffären jag lånar katalogen. Jag har faktiskt beställt ett eget ex, men det var tre veckor sedan så de har nog glömt bort mig. Nu har jag till slut fått tag på ett ex och som ni ser har jag hittat en hel del att risa och rosa. Till helgen kommer det att dyka upp, fram tills dess kan ni njuta av mina gamla genomgångar.

Steampunk inte i min smak

2011-01-29T13:30:00.012+01:00

I en steampunkvärld befolkad av antropomorfiska djur utspelar sig Bryan Talbots seriealbum Grandville. Det är en alternativ värld där Napoleon vann kriget och invaderade England. Frankrike är världens enda stormakt och har spridit sin kultur och sina värderingar över hela Europa. Engelska är ett utdöende språk och Paris världens största stad. Dit kommer bävern Archie LeBrock, polisdetektiv vid Scotland Yard, för att undersöka ett självmord som visar sig ha kopplingar långt upp i den politiska sfären. LeBrock tror sig ha upptäckt en konspiration och en hemlighet stor nog för att förändra hela världen...

Bryan Talbot tecknar och skriver själv och ligger bakom storverk som Alice in Sunderland och The tale of one bad rat. Med Grandville har han inte samma grandiosa ambitioner, utan verkar snarare vara inriktad på att underhålla. Han har hittat inspiration från så olika källor som Quentin Tarantino, Conan Doyle och illustratören Jean Ignace Isadore Gérard, vars antropomorfiska teckningar (som publicerades under pseudonymen Grandville) från tidigt nittonhundratal kan ses exempel på nedan.

OK, det positiva först: Det är en kul idé och skickligt genomfört. Det är inget fel med Talbots berättarteknik. Manuset må vara aningen kliché, men det är ju också tanken. Så var det dags för det negativa. Vi kan börja med färgerna, Talbots palett är fruktanvärd. Han färglägger, såsom numera är kutym, med dator och den stackarn verkar ha tappat bort sig själv någonstans bland Photoshops alla funktioner. Ta en titt på bilden nedan, som är en preliminärt färglagd version av en professionell färgläggare, för att hjälpa Talbot tidsmässigt.

Väldigt tjusigt i sin enkelhet tycker jag. Sedan sätter alltså Talbot igång framför datorn med detta resultat:

Sorgligt. Grått och livlöst med alltför nyanserade färger. De detaljerade tapeterna är fina, med resten rätt fruktansvärt. Jag har å andra sidan aldrig varit överdrivet förtjust i Talbots teckningar. Med Grandville bevisar han ännu en gång att han är en skicklig "cartoonist" med alla fina djuransikten, men den balanseras mot hans vanliga, mer realistiska, stil som jag finner rätt tråkig. Här är ett exempel ur Heart of Empire:

Den påminner lite om när Acke skulle få en "uppdaterad" stil och Betty och Veronica såg ut så här ett tag:

Kommer alltid föredra Don DeCarlos charmigare stil:

Någonstans mittemellan hamnar Jill Thompson som nyligen twittrade följande bild på Soprot och Betty:

Men nu kommer jag ifrån ämnet igen. Albumet är full av detaljer som man ska finna lustiga och ja, vissa är det. I en opiumkällare hittar LeBrock en utslagen forskarassistent, en hund vid namn Snowy Milou, som i ruset drömmer om Kongo, krabbor med gulkklor och att resa till månen...

Men att Spirou dyker upp som hunsad portier eller att berömda målningar ser ut så här i Grandvilles värld

tycker inte jag är sådär jättefyndigt. Själva historien är som sagt full av klichéer, men vad värre är så försöker sig Talbot på lite politisk satir. Den konspiration som LeBrock avslöjar är en illa dold kritik mot Bush-administrationen och en kommentar på de paranoida teorier som finns kring elfte september-katastrofen. Missriktat och lite sent va? Albumet kom ändå ut 2009.

En annan sak jag inte gillade är rutan där LeBrock sitter på sitt hotellrum och studerar en bok av Vidocq, samtidigt som han tränar höger bicep med en tiokilos-hantel. Inget man vill se när man själv ligger som utslagen i soffan med en serietidning och äter chokladbollar...

Genren steampunk, som alltså är (typ) en blandning av science fiction och det viktorianska England, är nog inte min grej heller. Med ett undantag:

Nu har jag klagat färdigt. Grandville var helt enkelt inget för mig (men rätt okej tidsfördriv....)

Grekisk bok om Sture Linnér

2011-01-25T20:12:00.008+01:00

Jag har läst Stunder med Sture Linnér av Leonie Caroki (titeln Stunder med Sture har ju en härligare klang, men det kanske bara är jag?) i översättning av Christos Pappas och boken är ett riktigt galet idolporträtt. Tusen resor värre än mina egna var. Det är lätt att förtrollas av Linnér och att läsa om briljanta personer som honom är inspirerande, men gör mig också lätt illa till mods. Det är naturligt att börja tvivla på sin egen förträfflighet, när man jämför sin egen livsinsats med Linnérs. Speciellt som han skildras i denna skrift.

Okaj, nog om mina självkänsloproblem (men mer om dom senare i veckan faktiskt! Nåt att se fram emot...) och mer om boken i fråga. Caroki är hustru till Greklands ambassadör i Sverige och lärde känna Linnér över en rad trista ambassadsmiddagar som piggades upp av den mångfacetterade SL och hans många historier. Vissa av dem samlas nu i Carokis nätta bok, berättade av Linnér själv i första person, tillsammans med inramande skildringar av deras möten från Carokis perspektiv.

Det är dessa texter som är problemet med boken. Linnérs berättelser är fantastiska, de handlar om mänsklig ondska och godhet, om hopp, mod och grymhet. Tyvärr är inte författarens skildring av Linnér lika nyanserad, utan Caroki tappar bort människan Linnér i sin dyrkan av hans publika persona och hans äventyr. De hann väl inte lära känna varandra tillräckligt (Linnér gick bort 2010), men rader som:

Han måste ha varit oemotståndligt attraktiv [som ung]. En nordisk man så som vi Medelhavskvinnor föreställer oss dem. En skandinavisk Apollon. (s.14)

gör väl ingen lycklig, förutom kanske Linnér, men han är ju... liksom död. Författaren är också snabb att döma ut andra människor duon stöter på, de porträtteras som ovilliga att lyssna till Linnérs historia. Hon vill gärna poängtera hur det krävs en särskild typ av människa för att kunna ta till sig hans visdom. Jaa du, Leonie, jag är en rätt vanlig glad skit och jag älskar Linnér och det han hade att berätta.

Men tro inte att jag inte tyckte om boken, för det gjorde jag. Det var bara det att författaren förstörde den lite grann. Om man inte hört eller läst Linnérs historier tidigare, så är det en utmärkt introduktion. Vilken karl han var!

PS.

Innan någon säger något, jag inser att jag själv inte låter helt distanserad i min beundran av Linnér, men det här är ju en blogg, inte en bok, inte sant?

DS.

Jubileum på Antikvariat 1

2011-01-21T00:02:00.003+01:00

Ni missar väl inte att sympatiska Antikvariat 1 firar femårsjubileum och har trettio procent rabatt på rubbet och på stubbet? Hela januari ut, så ni har ännu några dagar på er att beta er igenom Tomas härliga boksamlingar.

Julklappsmotiveringar

2011-01-18T23:30:00.008+01:00

(Kul grej! Jag prövar att för första gången blogga lite onykter. Har varit på middag hos en vän och druckit en flaska vin. Vi får se hur det går...)

Minns ni julen 2010? Inte? OK, men en tradition som hursomhelst är på väg att skapas i vår familj är att jag ger min storasyster ett bokpaket i julklapp, bestående av åtta-tio böcker (pocket för guds skull) som jag tror hon skulle gilla. Hon har ganska bred, bra smak, så det mesta jag gillar tycker även hon om. Dessa är böckerna jag gav henne i år. Presenteras med motivering naturligtvis.

One day av David Nicholls - Årets mest hypade kärleksroman var jag ju bara tvungen att ge henne. Jag har bara hört bra saker om denna bok som jag själv är för cool för att läsa (men antagligen motvilligt skulle älska (med (Nej, skoja))).

Illusionernas bok av Paul Auster - Jag döpte ju min förbannade blogg efter denna förbannade bok, så man tycker ju inte att en motivering skulle vara nödvändig. Men men, jag skrev ju själv att jag lovade motivering. Så här kommer den: Austers roman är som en fantastisk matematisk ekvation som jag skulle vilja knäcka om jag har CSN-lån kvar att ta efter min lärarexamen.

Almanacka av Kristofer Flensmarck - Kommer inte över denna mans efternamn, får mig alltid att fnissa. Men hans suggestiva diktsamling fick mig att grina som en krokodil. Har skrivit mer om den här. Hittade Almanacka billigt på realisation i en bokhandel på Götgatan och köpte på mig en tre-fyra exemplar som jag nu har delat med mig av till släkt och vänner. Nu är de slut tror jag.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg & Mordets praktik av Kerstin Ekman - Jag hade en sådan jädra tur att hon bara hade läst Bengan Ohlssons Gregorius och inte originalet.

Minns inte titeln av Arthur (?) McCall-Smith - En i serien som utspelar sig i... London? Inte Afrika. Har bara läst en bok av McCall-Smith, nummer två i Afrikaserien, och i den så avslöjar den afrikanska kvinnan mördaren genom att han ser skum ut. Riktigt flink detektiv hon den afrikanska kvinnan. Men jag tänker: Mysrysare!

100% fett av Liv Strömquist - Lyssna till den här solskenshistorien: I bilen hem från hufvudstaden på väg till vårt familjehem i mellanstor svensk stad läser min syster en dagstidning där Strömquists serier recenseras och min syster skrattar gott åt några serierutor och säger: Ja, den här skulle man ju vilja läsa! Så satt jag där bredvid och tänkte: Jaaa du, du kanske inte kommer få den där nya stora boken Prins Charles känsla, men väl det billigare, gamla albumet som finns i pocket, hehehehehe!

Jag är kanske en halvrutten bloggare, men en underbar människa!

Den mest desperata bokparodin någonsin...

2011-01-16T23:24:00.008+01:00

Jag och Kafka parodierade i veckan Ranelid/Englund-bråket, vilket för övrigt lyfte min besöksstatistik till oanade höjder, men om ni tyckte det kändes aningen krystat ibland, så är det ingenting mot de parodier som finns ute i den stora världen. Parodier har existerat i princip lika länge som litteraturen själv och kända, respekterade exempel inkluderar (beroende på hur brett man väljer att tolka begreppet parodi) Cervantes Don Quixote, James Joyces' Ulysses och eh, Michael Gerbers Barry Trotter. (Sedan är jag säker på att det finns en parodi på Bilbo som heter Dildo, men jag har aldrig sett den, men den måste väl ändå finnas?!)

Nu är i alla fall botten nådd, med denna bok:

SF-bokhandeln har följande beskrivning på boken:

"Lizbreath Salamander är ung och vacker - från fjällen till vingarna och den skönt svaveldoftande andedräkten. Och på ryggen har hon en tatuering av en mytologisk varelse, en s.k. "flicka". När Lizbreath dras in i mörka konspirationer runt en hemlighetsfull klan kommer hon att behöva mer än sin skönhet och sina enorma vassa klor för att klara livhanken. Välkommen till en värld av dystra nordiska drakar, en värld av girighet, mörker och korruption."

Nej. Nej! NEJ! Detta tror jag är det värsta, mest desperata och pengakåta projekt hittills. Men jag blir gärna överbevisad. Någon som sett något värre?

Illusionernas blogg väljer att inte kommentera sitt förra inlägg eller kritiken från kollegor i bokbloggosfären, men låter hälsa:

2011-01-13T20:55:00.008+01:00

"Det här är inte första gången Kafka beter sig som en typisk skolgårdsbuse, som drar runt och muckar gräl och tycker att hon har rätt att smälla till vem hon vill när hon vill, men som sedan piper i högan sky när hon själv åker på en rackabajsare."

Helt utan anledning...

2011-01-13T14:27:00.004+01:00

Noterar att Kafka på jobbet uppmanat mig att följa hennes exempel och delta i bloggbråk. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att hon gör så själv. Allt som håller Kafka borta från bloggandet om faktisk litteratur välkomnas.

En amerikansk Lisbeth

2011-01-12T20:18:00.005+01:00

Vinter k-sjukan (pallar inte ens att höra ordet en gång till...) har slagit mig till badrumsgolvet, men här kommer i alla fall något: första bra bilden på Lisbeth Salander från David Finchers filmatisering av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor:

Fincher har ju knappt gjort en dålig film (skulle väl vara smått förskräckliga Benjamin Button i så fall), så mina förhoppningar är fortfarande höga. Å andra sidan ser Lisbeth fortfarande inte ut som en bleknosig fjortonåring, såsom i böckerna, men vad gör man? Film är film. Ändrat slutet har han tydligt gjort också... Hm. Läs mer här.

2010 års bästa TV

2011-01-06T15:09:00.008+01:00

2010 var ett bra TV-år. Bokblogg till trots, här följer mina tio favoriter:

10. Hung

En serie som alltid ligger på gränsen till genial. Hoppas att tredje säsongen slutgiltigt för dem över på rätt sida.

9. Glee

Kollade ikapp Glee i somras – en serie så självklart gjord för mig att jag inte förstår hur jag missat den. High school-drama, humor, övertydliga budskap och TV-världens bästa skurk: gympaläraren Sue Sylvester! Kan dessutom vara riktigt queer ibland.

8. The Trip

Ännu en låtsasdokumentär. Jovisst är man trött på detta grepp vid det här laget, men de två begåvade brittiska komikerna Steve Coogan och Rob Brydon på kulinarisk resa genom norra England och sina psyken övertygar dock om att genren fortfarande har liv i sig. En TV-serie om medelåldern, manlig rivalitet och vänskap samt imitationskonstens kärna.

7. Parks and Recreation

Andy: I wish he had tiny puppy shoes. I would totally shine his little shoes for free... I do say the cutest stuff.

Ron: Andy, take him outside.
Andy: And shoot him?!

Tom: Come on, Ron. I’m just a little puppy. I ain’t done nothing wrong. I’m just a puppy. Hmm, I like your mustache. I wish I could have one. But I can’t, because I’m just a little puppy. Mmm, mmm, mmm.

Ron: OK, take him out and shoot him.

6. Big Love

Slutscenen, alltså slutscenen. När Peter Gabriels coverversion av David Bowies Heroes från senaste skivan långsamt ökade i styrka kände jag någonting bubbla inom mig: ett stort fuck you till Nöjesguiden som gav Scratch my back en dödskalle i betyg.

5. Rebecca och Fiona

Och ibland har Nöjesguiden rätt. Jag var hyfsat provocerad av R&F innan jag såg TV-serien, men nu har jag en helt annan bild av dem. Bästa: ” Vi bryr oss inte om nåt sånt där. Allt sånt där tycker vi är töntigt. Allt som killar håller på med.” Alltid bra med fler unga, coola kvinnliga förebilder!

4. Weeds

Den sjätte säsongen av TV-serien om världens sämsta mamma fortsatte lika starkt som tidigare. Mest imponerande är hur serien lyckas äta kakan och samtidigt ha den kvar, gällande Nancy och Andy – tillsammans men ändå inte. Deras speciella dynamik existerar fortfarande, trots att de numera faktiskt är herr och fru Newman. Denna säsong kändes definitivt som ett avslut, men tydligen är flera säsonger på G, hur nu det ska gå till. Jag drömde en fortsättning, men har glömt drömmen. Synd för er.

3. Breaking Bad

Blev denna säsong, utan förvarning, så fruktansvärt bra. Jag hade räknat ut Breaking Bad efter första säsongens svekfulla avslutning, men så skärpte sig serien ordentligt till säsong två, manusen slipades och vändningarna blev smartare och snabbare. Säsong tre var ju omgången då advokat ”Better Call” Saul Goodman introducerades, Walt försökte fånga en fluga och svågern Hank fick ett varnande telefonsamtal i bilen. Strålande tv!

2. Mad Men

Don Drapers ensamhet. Peggy Olsons beatnikromans. Joan Holloways hemlighet. Sally Drapers spirande tonårstid. Lane Pryces pappa. Pete Cambells uppsyn. Roger Sterlings självbiografi.

1. Doctor Who

Jag började titta på Doctor Who i och med säsong fem, när nye doktorn Matt Smith introducerades (den brittiska TV-serien byter ut sin huvudrollsskådespelare med jämna mellanrum, därav namnet), och jag har inte ångrat mig en sekund. Jag fullkomligt avgudar Steven Moffat, som är seriens nya ”showrunner”; han är som Joss Whedon i sin prime. Julhelgens extra julavsnitt var bland det allra bästa jag sett i år. Man skulle fasen vara Ebenezer Scrooge själv för att inte beröras. Moffats och Smiths doktor är som en fantastisk lärare – intelligent, rolig, engagerad, snäll, oförutsägbar. Inspirerande!

Men vad har ni gillat?

Det första jag läste 2011 blev...

2011-01-05T16:11:00.005+01:00

... Kristian Lundbergs Yarden! Men först när jag var fyrtio - femtio sidor in i boken förstod jag hur väldigt bra den var. Vet inte vad som hände, det var något som knäppte till och plötsligt blev läsningen hypnotisk. Den självbiografiska romanen handlar om en tid i Lundbergs liv då han fann sig utestängd från det kulturella etablissemanget, utan journalistiska uppdrag eller förlag villiga att ge ut hans böcker (Lundberg är litteraturkritikern som för några år sedan recenserade en bok som ännu inte kommit ut, läs mer här). Han var pank, djupt skuldsatt och tvungen att återvända till det dåligt betalda svart- och kroppsarbete han trodde han en gång för alla lämnat bakom sig. Varje morgon satte han sig dock och skrev några rader, för att tillfälligt få fly undan sin lott men också för att han betraktade skrivande som vilket annat jobb som helst, ett arbete som måste utföras. Resultatet blev Yarden.

Texten pendlar mellan att skildra Lundbergs nutid, upp i ottan till pissbetalt och okvalificerat arbete i Malmö hamn och en tonårsson utan möjlighet att förstå sin pappa, och författarens barndom, en rätt hopplös situation med en sinnessjuk mor och en far som övergett hemmet och gjort en klassresa uppåt. Boken är ofta hjärtskärande sorglig, men inger också hopp. Lundbergs slutsats är att vänskap och medmänsklighet är världens bästa grejer och det är ju ett budskap man inte kan höra tillräckligt många gånger.

Lundbergs språk är fantastiskt; poetisk prosa i ordets bästa bemärkelse. Hans historia om kroppsarbetets pris, klasskampens ilska och desperation, arbetarnas osynliga samhälle - allt är skrivet med så mycket värme, virtuositet och värdighet att jag blir helt golvad.

Här är en recension som jag tyckte var väldigt bra. Här är en annan.

För övrigt: Motvilligt peppad!

Nyårslöften

2011-01-04T21:15:00.004+01:00

Lyran frågade mig personligen om en sak, nämligen: Berätta om tre löften/målsättningar du har för det kommande läsåret!

1. Läsa fler fantastiska böcker. Jag tror att jag inbillat mig att jag läste sämre böcker 2010 än jag faktiskt gjorde. Det var kanske snarare så att året inte bjöd på särskilt många fantastiska läsupplevelser. Det känns som ett litterärt mellanår för min del. Till 2011 ska jag banne mig sovra lite bättre.

2. Läsa alla Vilhelm Moberg-böcker jag köpte.
På Myrorna hittade jag dessa fina utgåvor från 1951 för en tjuga styck. I och med att Utvandrar-kvartetten blev, hur torrt det än låter, årets bästa läsning för min del, så ska jag banne mig läsa igenom även de här (Sömnlös I-II, Sänkt sedebetyg I-II samt Raskens I-II).

3. Fördjupa mig i svenskt 1800-tal.
En delkurs på litteraturvetenskapen hette Litteratur och kön i 1800-talet och var lätt min favorit. Vi läste massor, men naturligtvis skrapade vi bara på ytan. 2011 vill jag läsa mer och gärna författare utanför de största namnen. Tips mottages tacksamt. Här ska banne mig fördjupas.

Det kändes i alla fall som en personligt riktad fråga.

Abstrakt porr

2011-01-02T22:40:00.006+01:00

Det för mig okända (men mycket lovande!) förlaget Orosdi-Back ger i vår ut en pocketserie om svenska illustratörer och konstnärer. Den briljanta illustrationen ovan är hämtad ur boken som fokuserar på serietecknaren och konstnären Joakim Pirinen. Utgåvan är rikt illustrerad, mellan 150 och 200 publicerade teckningar, med ett roligt förord av Agneta Klingspor. Senare i vår kommer böcker om och med Nina Hemmingsson, Jockum Nordström, Max Andersson, Martin Kellerman samt Lena Svedberg.

Det planeras också inför en serie böcker om Carl Johan De Geers konstnärskap, fem volymer ska det bli. Redan ute finns en antologi som samlar det bästa från det London-baserade konstnärskollektivet Le Gun, med texter, tecknade serier och illustrationer.

Vad sägs om det, va? Håll utkik 2011!

Shameless

2010-12-31T14:19:00.004+01:00

Visst, det kan verka som att jag är en liten djävel i dag som endast försöker få min årsstatistik över inlägg att se bättre ut och jag vet att jag har tipsat om henne förut (senast i förra inlägget...) , men alltså Kate Beatons Hark, a vagrant är så jäkla kul! Läs hennes versioner av litterära klassiker: Robinson Crusoe, Dracula, och så vidare. Väl värd din tid.

Bokenkät de luxe - bättre sent...?

2010-12-31T13:59:00.008+01:00

Några veckor för sent svarar jag nu på Bokbabbels fjärde söndagsenkät de luxe. Vissa av frågorna har jag svarat på förr, så jag har tagit bort några stycken.

1. Din kvinnliga favoritkaraktär?

Vampyren Eli i Låt den rätte komma in. Hehe.

2. Favoritnovell eller novellsamling?

The Yellow Wallpaper av Charlotte Perkins Gilman. Serie hittad här.

3. En bok som gjorde dig besviken?

2010 var full av besvikelser. Dennis Lehanes Moonlight Mile var till exempel inte särskilt bra.

5. Favorit romance-bok?

Skulle jag räkna som en av mina guilty pleasures om jag inte hatade det uttrycket with a vengeance. Spider-Man loves Mary Jane är en Spindelmannen-serie som fokuserar enbart på såpoperaaspekten av superhjältandet, med en tonårig Mary Jane i fokus som suktar efter hjälten Spider-Man och undrar varför nördiga men rara Peter Parker ständigt ursäktar sig från deras samtal. (Svar: Han är ju Spider-Man!!!!!!!) Som O.C. eller Gossip girl i serieform, roligt skrivet, gulliga teckningar.

7. Favoritcitat? (Ur vilken bok?)

Bara en av tusen fantastiska repliker. Ur Scott Pilgrim vs The World av Bryan Lee O’Malley

9. En bok du önskar fler människor hade läst?

Välkommen till paradiset av journalisten Jennie Dielemans och fotografen Shahab Salehi handlar om hur massturismen urholkar samhällen, utnyttjar urbefolkning och urlakar naturen. En spännande och skrämmande uppgörelse med allt från backpackers till all inclusive- och sexturister!

10. En karaktär du bäst kan relatera till?

Jag känner mig ibland som tomten i Viktor Rydbergs berömda dikt. Jag brukar också lalla omkring mitt i natten när alla sover och ensam grubbla över döden. Ge djuren foder. Stå och stirra på min husbonde som sover.

11. Bästa öppningsscenen i en bok, vilken?

Ur Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons

12. Mest överraskande twisten eller slutet?

Den i Dennis Lehanes Shutter Island är rätt svårslagen.

13. Favorittitel?

Worst song, played on ugliest guitar tycker jag är en otroligt kul titel.

15. Din absoluta favoritbok ever?

Det får bli Paul Austers Illusionernas bok.

Och du! Gott nytt år!

Ordnötter

2010-12-31T10:57:00.007+01:00

I förrgår publicerades i DN ett kort reportage om 2010 års nya ord, såsom Wikiläcka (hemliga uppgifter som hamnar på Wikileaks), bloppis (loppmarknad på sin blogg) och köttklister (you don't wanna know). I samband med texten var fyra "vanliga människor" intervjuade om vilka nya ord just dom börjat använda under året. Svaren är, ja intressanta:
Väldigt roliga och irriterande svar från nästan alla! Uppenbart är att synen på språkförnyande en generationsfråga. Philip tjugo år verkar positivt inställd till nya ord, medan Kåre 94 år och Ingrid 62 år har gått vilse i tanken att svenska är ett språk rent från influenser utifrån. Vi kan därför ur en etymologisk synvinkel se på delar av Ingrids svar, för att se hur mycket "svenska" hon själv pratar:

"Vi tappar vårt svenska språk när vi börjar ta in främmande ord"

Tappar: Ursprung grekiskans dapáne (utgift, slöseri)
Språk: Västgermansk synonym till fornnordiska tunga, ersattes under 1500-talet.
Börjar: Från fornsvenskans böria
Främmande: Fornsvenskans fremmend (avlägsen), avlett i betydelse efter influens från engelskans from
Ord: Från germanska wurða, se även eng. word, ty. wort, osv.
(Källa: Svensk etymologiskt ordbok)

Äsch, det blev inte så starka bevis som jag hade hoppats på, men det tog så lång tid att jag måste ha kvar det. Ni förstår idén bakom... Hursomhelst, det är en väldigt tråkig inställning till det svenska språket och jag hoppas att skolan nuförtiden uppmuntrar barn till att utveckla sitt eget och vår lands språk med lån och stölder.

Guldstjärna får naturligtvis Elena som under året lärt sig orden (men inte när de passar att användas) lagom och avvakta. Två genomsvenska ord, n'est-ce pas?

Om du inte fattar hur coolt detta är...

2010-12-27T14:39:00.003+01:00

... så har du missat en hel del här i livet. Alan Moores Miracleman är en av de mest hypade serier som finns i västvärlden. Serien startade redan på fyrtiotalet, men de intressanta serierna är de som skrevs under en period på åttiotalet av Alan Moore (innan han skrev Watchmen, Swamp Thing, osv.). Serien har varit inblandad i en mycket komplicerad rättighetsaffär och har inte varit i tryck sedan tidigt nittiotal, varför den är nästan omöjlig att få komplett, speciellt i Sverige, utan att lägga ut riktigt stora pengar. Nu sitter tydligen Marvel (som för övrigt var företaget som tvingade hjälten att byta sitt namn från Marvelman till Miracleman) på rättigheterna, men det är fortfarande oklart om de har rätt till Moores material. Hittills har vi bara sett nytryck av originalserierna från fyrtiotalet.

Del ett och tre hittade jag för kanske fem år sedan på Serieboden i Gamla stan för endast 59 kronor styck! För någon månad sedan hittade jag slutligen, efter att spenderat all vaken tid sökande, del två på Tradera för en hundring och lite växel. Bok ett och två har förvarats hemma hos mina föräldrar, men nu efter julhelgen är trion äntligen tillsammans. Nu ba: Läsa!

Mina egna "Bättre BokTitlar"

2010-12-22T15:36:00.007+01:00

Jag har så jädra mycket extra tid över under jullovet att jag bestämt mig för att hålla mitt löfte och bidra med några egna Better Book Titles.

Roligt? Tråkigt? Jag har ingen aning. Har helt ärligt tappat koncepten nu för tiden...

Bättre boktitlar

2010-12-19T12:24:00.003+01:00

Jag vill idag tipsa om sidan Better Book Titles som ger böcker de titlar de egentligen förtjänar. Väldigt roligt! Här är några exempel:

Om jag inte hade så bråttom till jobbet, skulle jag hitta på några egna. Kanske i kväll...

Jag är en tråkig tomte

2010-12-14T10:23:00.005+01:00

I år får ni en likadan julklapp från mig som förra året: ett tips om Modernistas rea. De har realisation lite väl ofta nuförtiden, så det är i princip alltid samma grejer. Dessbättre handlar det om kvalitetslitteratur rakt igenom (men några få undantag), så glada miner nu allihop!

Ni hittar dem på Kvarngatan 10 och rean pågår följande tider:

Onsdag -fredag 15-17/12, kl 15–19
Lördag- söndag 18-19/12, kl 11–16
Måndag-torsdag 20-23/12, kl 15–19

Ta med cashmoney! Och akta er för den vattenfyllda vallgraven!

Lehane-recension från en arg en

2010-12-13T18:18:00.007+01:00

Nu klämde jag fingrarna i dörrjäveln precis när jag skulle blogga, men om jag inte tillåter mig själv att skriva följande recension med vänsterhanden (bildligt talat, inte bokstavligen) så blir boken aldrig nånsin skriven om.

Moonlight Mile av Dennis Lehane är författarens återkomst till deckarparet Kenzie och Gennaro. Jag var otroligt laddad inför denna, speciellt när jag en bit in i läsningen insåg att boken var en direkt fortsättning på Gone, baby, gone, en av Lehanes allra bästa deckare. Men ni vet vad man brukar säga om förväntningar, att de är som vinterhala vägar. För de... de kan... ibland måste de... grusas... Eller måste, ibland är det nödvändigt. Fick jag ihop den liknelsen? Typ?

Den var i alla fall inte särskilt bra, boken. Kommer knappt ihåg vad den handlar om, vilket aldrig är ett gott tecken, men Lehane tar hursomhelst åter upp det moraliska dilemma Patrick Kenzie mötte i slutet av Gone. I den nya boken ställs han till svars för sitt val, vilket låter som en spännande idé i teorin. Tyvärr känns det som ett evigt malande av samma sak om och om igen. Lite väl självupptaget. Det är som att Lehane antar att vi läsare, likt Kenzie (samt författaren antar jag), gått runt med den där frågan i huvudet ända sedan vi första gången läste Gone. Åh, vad skulle jag ha gjort? Hur skulle jag handlat? Visst gav boken mig ett visst mått av huvudbry, men kom igen?! Det här var ju år sedan. Jag undrar om det handlar om att författaren själv ändrat åsikt? I boken är det tydligt vilka negativa konsekvenser Kenzies val förde med sig.

Lehanes karaktärer är mer endimensionella än vanligt, författaren berör inte som han brukar göra och språket inte lika vackert eller humorn lika rolig. Här är annat talesätt som jag är säker på att jag fått rätt: You can never go home again. Dennis Lehane, skriv en ny fantastisk roman i stället för att vältra dig i nostalgi, din egen fåfänga och andras beundran...

Nu ska jag lägga tassen i blöt. Kanske gråta lite.

När Illusionernas blogg står för undervisningen...

2010-12-07T22:15:00.004+01:00

Jag har ju som bekant börjat min första lärarpraktik och det har verkligen varit grymt. Det roligaste jag gjort! Nedan följer ett axplock ur en power point-presentation jag gjort till ett diktprojekt jag genomför denna vecka med en klass i sjuan. Jag tänker, varför ändra ett vinnande koncept?

Hm, sådana här bilder tagna ur sitt sammanhang ser alltid så skumma ut, men eleverna uppskattade verkligen presentationen och lärde sig faktiskt en hel del verkade det som. Projektet har varit jättekul hittills, i dag skrev de egna dikter och skapade de mest fantasifulla verk världen skådat. Jag trivs som fisken med andra ord! (Men har inte tid att blogga så mycket, sorry, you guys...)

Lyrans tematrio: Julklappar

2010-12-02T16:56:00.005+01:00

Lyrans tematrio denna vecka handlar om de böcker som står på våra önskelistor i jul och vad passar väl bättre i dessa tider? Mamma, pappa, här är min julklappslista (Ni andra kan väl komma tillbaka till nästa inlägg?):

1. "Om Strindberg" av Lena Einhorn (red). Denna antologi har jag bläddrat i många gånger i butiker, den verkar väldigt trevlig. En coffeetable-bok med massa illustrationer och texter som diskuterar författaren ur olika vinklar. Lite lagom seriöst sådär.

2. "FPS" av Kristofer Flensmarck. Utgivet på hedervärda förlaget irrlicht i en limiterad utgåva på trehundra handbundna och -skurna böcker, denna poesibok verkar som gjord för mig (och 299 ruggugglor till).

3. "Sveriges historia 1350-1600" av Dick Harrison (red.). Vi gör ett nytt försök. Fick första och andra delen i fjol och nej, dom har jag inte läst ut än. Stenåldern är ju så förbannat tråkig. Men jag tror på medeltiden, det gör jag.

Ännu en dag - ännu en efterlysning...

2010-11-30T18:44:00.004+01:00

Jaa ni, nu är det dags för mig att ännu en gång låta er göra allt jobb och sedan själv skörda frukten. Eller någon annan krystad metafor. Nu är det en specifik novell jag söker, en som min storasyster påminde mig om i helgen. Den börjar med en mans död och sedan detaljerar historien typ den sista gången hans porträtt beundras och hans namn nämns, sista gången någon mindes hans lukt och längtade efter honom, osv. Det tror jag räcker som beskrivning - har man läst denna novell minns man den, den är fantastisk. Både sorglig och hoppfull. Hur bra den än är, så minns man tydligen inte nödvändigtvis vem som skrev den eller vad den heter, för det har både jag och min syster glömt. Är det någon som vill förbarma sig över oss? Skulle vilja använda den i undervisning någon gång. Tack!

Likriktning

2010-11-29T18:32:00.008+01:00

Angående följande omslag till svenska serieböcker:

Är jag galen eller påminner de hemskt mycket (lite väl mycket?) om varandra? Tema: "Kaxiga uttalanden om sex och kärlek från personer som vanligtvis inte ges en röst" typ. Vilket ju är ett hedervärt tema, men så här flera gånger på rad? Nanna Johanssons bok har just kommit ut och de två tidigare kom något år eller två efter varandra. Och alltså, jag gillar verkligen alla tre serieskaparna (Billers "Om någon ropar i skogen" var väldigt stark och bra), men samtidigt blir jag glad när jag tänker på att Utopi är på väg för att bryta likriktningen inom svensk seriescen.

Och jodå, jag inser ironin i att Kolik, som ger ut Nanna Johansson, även står bakom Utopi...

Utopi i tre dagar till

2010-11-27T11:00:00.006+01:00

Chefredaktör Fabian Göranson och några av Sveriges mest spännande serietecknare, Loka Kanarp, Lars Krantz, med flera, släpper 2011 den nya serietidningen Utopi. Det är ett projekt jag tror väldigt starkt på. Så här beskriver de själva magasinet:

De senaste decennierna har seriekonsten dominerats av realistiska och självbiografiska serier. Nu slår pendeln plötsligt tillbaka och en hel generation serietecknare skapar berättelser i genrer som skräck, mystik, fantasy och äventyr. De har en aptit för vackra, dramatiska och uttrycksfulla bilder, men samtidigt en större känsla för det personliga uttrycket än i kommersiella underhållningsserier. Det här är något helt nytt.

Utopi kommer att vara plattformen för denna nya generation, förlösa dess fantasier och nå fram till läsarna som hungrar efter saftigare bilder och berättelser.

Jag tror verkligen att det är dags för något sådant här i Sverige. Visst älskar jag Mats Jonsson, Henrik Bromander och deras Galago-kamraters svartvita serier, men shit, genreserier är ju vad jag läser mest och om de dessutom är skapade av några av landets bästa serietecknare och illustratörer, sign me up!

Och det är just vad jag gjort, signat upp mig. Utopi har nämligen under november månad ett oemotståndligt erbjudande. För tvåhundra bagis får du ett års prenumeration (fyra nummer), en extra seriebok och dessutom ett porträtt av dig själv, ritat av någon av medarbetarna!

Jag valde mallen "Galen uppfinnare", av Fabian Göranson, som ser ut så här:

Slutresultatet, som jag är så nöjd med att jag är nära att spricka, blev detta:
Jepp, det är min tjejs huvud i burken... Inte alls en läskig begäran tyckte Utopi-redaktionen.

Erbjudandet gäller bara tre dagar till, så passa på nu alltså. Mer om Utopi hittar ni här.

Efterlysning: Noveller från...

2010-11-25T10:11:00.005+01:00

De senaste två veckorna har jag varit ute på min första lärarpraktik. Det har varit väldigt, väldigt roligt, men ganska tufft. Har varit helt slut varje dag. Nästa vecka har vi temavecka: English Speaking Countries och jag har fått i uppgift (av universitetet) av hålla i en egenplanerad lektion som ska bygga på läsning. Av denna anledning ber jag nu er, mina godhjärtade läsare, om tips på bra noveller som utspelar sig i någon av följande länder:

Irland
Sydafrika
Filipinerna
Indien
Jamaica

Det gäller en åttonde klass, så novellerna får inte vara för långa och avancerade. De får gärna dokumentera någon särskild företeelse från landet i fråga, dess historia eller liknande. Detta är ju någon av en chansning, men om det något som bubblar till ytan direkt, skriv gärna en kommentar och tipsa mig.

Just när jag trodde att det inte kunde bli bättre...

2010-11-24T16:24:00.007+01:00

Bild från Hellboy/Beasts of Burden: Sacrifice - One-shot,
publicerad oktober 2010 från Dark Horse Comics

Bevisligen bäst

2010-11-23T19:27:00.007+01:00

Mycket snack om "det bästa" hit och dit i dag, men denna gång är det jag som är bäst. Det har jag fått bevisat då jag fått inte mindre än två stycken Cherry on top-awards. Det är ett pris som ges till dom som är bäst om jag förstått det rätt. Jag har fått priset från A fraction of the Web och Världen enligt Audrey Fenn. Tack så väldigt mycket båda två! Gillar båda dessa bloggar, besök dem!

Nu ska jag nämna tre av mina favoritförfattare enligt reglerna och jag är ju något av en regelryttare, så det ska jag. Men bara för att ge inlägget den där twisten som Illusionernas blogg är så känd för, så ska jag i stället nämna tre författare som jag träffat.

1. Johan Theorin var på en författarträff som hans förlag ordnat. Han var väldigt trevlig och hade ett halvår tidigare upplevt stor succé med sin bok Skumtimmen. Vana trogen var jag bara tvungen att ljuga lite för att få bättre kontakt. Det är ett problem jag har, att jag kan ljuga för författare utan skam. Jag sade att jag var nyfiken på hans roman för att jag som barn spenderat många somrar på Öland, där hans böcker utspelar sig (jag tror jag var där en vecka en gång). "Hälsningar från Öland!" skrev han glatt bredvid sin signatur i boken jag fick. I en utrensning av bokhyllan några år senare gav jag boken till ett antikvariat. Ångrade mig genast, men boken är försvunnen någonstans i Stockholm med omnejd antagligen. Nuförtiden är jag som han skådespelaren i den där filmen när han letar efter den där boken för att hitta hon tjejen. Kan inte gå förbi ett ex av Skumtimmen utan att slå upp första sidan.

2. På tal om författare som skriver om de två stora svenska öarna så träffade jag Mari Jungstedt på Pocketgalan för några år sedan. Jag tycker inte att hon verkar skriva särskilt bra böcker, men kanske är hon lite bra som programledare för program som inte riktar sig till min målgrupp? Hon är rätt snygg också. Har ingen direkt anekdot om detta möte tyvärr.

3. Min gymnasieskola blev en gång besökt av en man som suttit i koncentrationsläger. Är inte säker på att han nånsin skrev en bok, men det borde han kanske göra. Jag var så trött den morgonen, så jag snozzade mig igenom hans föredrag och kom inte till skolan förrän efter lunch. Jag vet, hemsk person! Jag alltså, inte han. Han är säkert bra. Som sagt, träffade honom inte. Kan inte uttala mig. Usch, jag somnade också under en filmvisning när jag besökte Bergen-Belsen. Vaknade av att min lärare stirrade på mig från några rader framför.

Är jag fortfarande bäst förresten?

Bästa jag läst 2010

2010-11-23T15:51:00.013+01:00

På det första mötet med den nya bokcirkeln som jag gått med i diskuterades en hel del grejer, däribland tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Buffy slutade sändas i och med säsong sju 2003, men dök upp i serieform från Dark Horse Comics häromåret. Serien skrivs (bland annat) av TV-seriens skapare Joss Whedon och tar vid direkt där TV-serien slutar. Denna "säsong åtta" är nu på väg att avslutas och åsikterna skiljer sig. Vissa anser att serien frångått vad som en gång gjorde Buffy så bra (dialogen, karaktärerna, little miss Sarah Michelle...) och i stället felaktigt satsat på att berätta storslagna (och tråkigare) historier som en TV-budget inte kunnat förverkliga. Till er rekommenderar jag: Beast of Burden.

Det är en serie som är lite (lite) som Buffy - men med hundar i huvudrollerna! Burden Hill (tänk Sunnydale) är på ytan ett perfekt och trevligt litet samhälle, men under ytan väntar demoner, varulvar och spöken och bara områdets husdjur verkar märka att allt inte är som det ska. Det börjar med att det spökar i beageln Jacks hundkoja...

Jo, jag vet hur det låter, men tro mig, det är skapat med en sådan stor dos charm, humor och hjärta att det är omöjligt att inte dras in i historien. Hundarna har fått mänskliga karaktärsdrag och personligheter som passar deras ras: labradorerna är trofasta, mopsen är mopsig, ja, inte vad jag vad alla raserna heter, men det är smart utfört. Trots sina mänskliga drag beter sig alltså alla djuren fortfarande som hundar.

Historierna är skrivna av Evan Dorkin som annars mest är känd för sin genomcyniska indieserie Dork, men här påminner Dorkin mest om Joss Whedon och balanserar perfekt humor, spexig dialog och spänning med allvar och sorg. Historierna berör på ett sätt som är ovanligt för serier, speciellt denna typ av underhållningsserier. Det var länge sedan jag fällde en tår ner i en serietidning (senast var nog Nick Abadzis "Laika", som för övrigt också handlar om hundar som far illa...), men Dorkin lyckas. Det finns också en scen som jag bara måste anta är en blinkning till Buffy, men det kanske bara är jag:

Kudos till er som förstår vad jag syftar på, men som sagt, det kanske bara är jag.

Teckningarna, åh teckningarna, är målade med tusch och vattenfärg av Jill Thompson, mest känd för egna serien "Scary Godmother" och för att hon tecknat avsnitt av Gaimans "Sandman" (underbara "Brief Lives"). Jag tycker aldrig Thompson varit bättre än här. Hon lyckas ge varje hund och katt sitt eget uttryck och personlighet, lyckas få dem att uttrycka känslor. Det är inget slarv med rutor utan bakgrunder, utan allt är av högsta kvalitet. Berättartekniken är fucking flawless.

Frågan om vem serien riktar sig till är svår att besvara. Den är ofta våldsam, lite naket förekommer liksom några svordomar, men jag har svårt att se det barn som inte skulle älska serien. Samtidigt arbetar den, likt Buffy, på ett högre plan och där finns massor för oss vuxna läsare. När jag tänker på det är serien kanske mer som en Pixar-film än Buffy? Såg förresten Toy Story 3 häromdagen. Så jävla bra... Men nu avviker jag från ämnet.

Vill du för en stund besöka en värld dit cynismen inte når dig? Är du trött på själlösa Hollywoodproduktioner? Fick beskedet om nyinspelningen av Buffy dig att vilja göra slut på det hela? "Beast of Burden" är svaret på dina problem. Det bästa jag läst 2010!

PS. Om ni undrar var jag varit de senaste två veckorna, jag har haft fullt upp med att iscensätta fotosessionen ni såg resultatet av längst upp i inlägget. Här är en ratad variant:

Serieapp från Ordfront!

2010-11-10T22:15:00.005+01:00

Ordfront har, precis som Marvel och DC Comics i USA, utvecklat en serietidnings-app till iPhone! Förhoppningsvis fungerar den också till iPaden, som är på god väg att revolutionera serietidningsmarknaden i USA. Jag äger ingen iPad själv, men om jag skaffar en, så är det av den anledningen. Jag tror verkligen på den fysiska bokens överlevnad, men när det gäller viss sorts läsning, nöjesläsning, kurslitteratur, den klassiska serietidningen, osv. så är iPaden överlägsen. Fan, vi lever verkligen i framtiden, inte sant?
Men vänta nu, vad är detta?

Jepp, trots en sjuttonårsgräns förbjuder Appstore allt naket, så Ordfront får vika sig och censurera Mats Jonssons Hey Princess med hjälp av post-itlappar. Ordfront! Denna demokratins och yttrandefrihetens stöttepelare! En skugga av sitt forna jag...

Mer om mig. Fortfarande guld...

2010-11-10T17:02:00.008+01:00

Ni lärde känna mig lite bättre här. Nu kommer ännu ett gäng frågor och svar. Säg till om jag blir för mycket.

26. Favoritkokbok?
Internet

27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?
Ajvides Lilla Stjärna inspirerade till ett par omtalade (i min värld) inlägg och jag fick ut en uppsats av min läsning av Fru Marianne. Räknas det?

28. Favoritlässnacks?

Chips, kom i min famn!

29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?
Brukar vänta med att läsa tills hypen dött ut, så det har nog aldrig hänt.

30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Relativt ofta, får jag för mig. Svår fråga. Beror på vem som skriver kritiken.

31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?
Jag älskar att ge bra kritik, men finner ingen glädje i att såga någon. Okej, kanske ibland, när det är någon riktig fåne som är helt ute och cyklar, men då får det gärna vara en utländsk författare som ändå inte kommer att hitta det jag skrivit. Gillar inte konfrontationer.
32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Japanska vore grymt, det är ett oerhört vackert och nyansrikt språk. (Tack för det svaret, Bokstävlarna!)

33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Stephen Kings Det är ju himla läskig, även om jag håller med Kafka angående en viss scen… (Äsch, jag utnyttjar tillfället och lägger till denna mer utförliga beskrivning: ”gruppsexscenen”, så får jag hit några hundratusen google-besökare)

34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
Jag tror du misstar mig för någon sorts silkesapa och inte den jättegorilla jag faktiskt råkar vara. Så nej.

35. Favoritpoet?
Läser inte så där fasligt mycket poesi just nu, men gillar verkligen Majakovskij, Kristofer Flensmarck, Li Po (det lilla jag läst) och Edith Södergran.

36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
Kanske fem? Mycket kurslitteratur.

37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
Sorgligt ofta finner jag inte tid att läsa alla dessa böcker jag lånar och omlånar, omlånar, omlånar...

38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Peter Parker

39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Ozymandias

40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
Brukar föredra många tunna pocketar och att försöka läsa en om dagen (Har lyckats med detta en gång).

41. Det längsta du har varit utan att läsa?
Några veckor kanske? Då läser jag annat än böcker.

42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
Bulgakovs Mästaren och Margarita och ja jag vet, det är mig det är fel på, inte boken. Ska ge den en ny chans om nåt år.

43. Vad distraherar dig lättast då du läser?
DVD-boxar med TV-serier

44. Bästa filmatisering av bok?
Förtjust i filmatiseringen av följande böcker/serier: Cormac McCarthys Vägen, Bryan Lee O’Malleys Scott Pilgrim och Lee/Ditko/Romitas Spider-Man 2.

45. Sämsta filmatisering av bok?
Watchmen gav mig ont i magen.

46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
Runt tusenlappen? Förbannade kurslitteratur.

47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Jag är besatt av att inte veta slutet på böcker, filmer, serier, osv. så det händer aldrig.

48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
Jag är inte rädd för att lägga ifrån mig en tråkig bok.

49. Har du dina böcker organiserade?
Pocket för sig, i olika kategorier: utländska romaner, svenska romaner, klassiker, fakta, deckare/skräck och diktsamlingar. Sedan kurslitteratur, serier, konstböcker och inbunden skönlitteratur för sig. Sedan har gamla, fina utgåvor sin egen hylla också.

50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Behåller dem gärna, men slänger/ger bort en hel del pocket.

51. Finns det böcker du undviker?
”Based on a true story”-trams och allt andligt.

52. Nämn en bok som gjorde dig arg?
Hypnotisören tyckte jag var provocerande i sin anskrämlighet, sitt våldsgottande och sina barn- och kvinnoporträtt.

53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
Sture Linnés Ingen människa är en ö.

54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
Gun-Britt Sundströms Maken var förvånande nog inte min bok.

55. Bästa skuldfria nöjesläsningen?
The Walking Dead av Robert Kirkman. Läs serien innan TV-serien hypas sönder!

Nu är det slut med att lära känna mig för ett tag. Promise.

Klassiker vs Nyheter

2010-11-08T16:17:00.006+01:00

Jag vet vad jag skrev här, angående vad jag läser just nu, men klassiker kan kännas så jäkla tråkiga när man uppdaterat sitt bibliotek med lite nya titlar:

Och så kronjuvelen:

Kristian Lundbergs arbetarskildring Yarden fick väldigt fina recensioner i fjol och är en självbiografisk berättelse där författaren av (kultur-)ekonomiska skäl tvingas till lågavlönat kroppsarbete och vänds ryggen av kulturetablissemanget. Den vill jag läsa. Anders Fagers Svenska kulter är en samling nyskrivna skräckhistorier med Lovecraft-känsla (har jag hört). Pocketutgåvan har jag väntat länge på, så den vill jag också läsa. Och sist, på tal om att vänta, äntligen kommer sjätte delen i Dennis Lehanes svit om privatdeckarna Kenzie och Gennaro. Jag är verkligen helt såld på Lehane och särskilt denna serie, så ja, denna vill jag läsa. Gärna direkt.

Men ja, klassiker, klassiker...

...ni ser ju för trista ut.

Lär känna mig! Jag är guld!

2010-11-04T17:10:00.007+01:00

Här står ju still! Här kommer Bokbabbels enkät.

1. Favoritbok i barndomen?
Gummi-Tarzan av Ole Lund Kirkegaard tyckte jag mycket om. Jag kunde inte heller spotta långt som barn, men i dag flyger det många meter om jag försöker.

2. Vad läser du just nu?
Strindbergs Tjänstekvinnans son. Fogelströms Mina drömmars stad. No lie!

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Idel kurslitteratur.

4. Dålig bokvana?
Kollar på nyupptäckta Glee i stället för att läsa.

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?

6. Har du en läsplatta?
Nej, men kommer köpa en i-Pad inom ett år. Bara måste.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Äsch, flera på en gång. Jag är inte rädd för nåt!

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Nä.

9. Sämsta boken du läst i år?
Håller mig borta från dåliga böcker, så det får bli denna. Ledsen, Andreas.

10. Bästa boken du läst i år?
Mobergs Utvandrar-serie. Den grep tag och släppte inte greppet förrän efter fjärde boken var utläst. Det känns trist att inte komma med nåt nyare, men i år har inte varit det bästa bokåret för min del.

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Inte så jäkla ofta.

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Borde inte dessa frågor byta plats? Vägrar därför svara av principskäl (dvs för svår fråga).

13. Kan du läsa på bussen?
Ja, det kan jag la, men föredrar att lyssna på podcaster. Läser gör jag helst hemma.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
Hemma.

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Har en kompis (....Lina) som man brukade få tillbaka manglade böcker från, men hon har skärpt sig tror jag. Annars bryr jag mig inte så mycket.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
På pocket och skräplitteratur, visst.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Ibland, när jag hittar nåt jag vill skriva om i bloggen. Ofta bara ett utropstecken eller två. Ibland en kort anteckning. I mitt ex av Kepplers Hypnotisören till exempel, så finner vi på sida 347: ”Kom ihåg: googla monkey+hypnosis”

18. I studierelaterade böcker då?
Om dom inte är lånade på bibblan, så absolut.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Läser gärna på originalspråk om det är engelska.

20. Vad får dig att älska en bok?
Känsla, känslor!

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Jaa du. Om den berör mig på något sätt.

22. Favoritgenre?
Svensk 1800-tals litteratur samt Pulitzer Prize-vinnare.

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Faktaböcker.

24. Favoritbiografi?
August Strindberg av Olof Lagercrantz

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Nej för i helvete!

Visst verkar jag guld?

Gabriel-Ernst, new and improved?

2010-10-31T14:25:00.014+01:00

Jaa ni, Hans Arnold gick bort i veckan. Förstås väldigt tråkigt. Jag skrev om honom, och hur hans klassiska illustrationer fortfarande påverkar mitt liv, för ungefär ett år sedan här, här och här. Och nu är han alltså borta.

I ett av mina inlägg visade jag bilder från antologin Spöktimmen (1971), en skräcknovellsamling för barn och ungdomar, som var rikt illustrerad av bland annat Arnold. Bilderna väckte många minnen från min barndom och flera läsare uttryckte samma sak. Som av en slump fann jag i går (på självaste Halloweenafton no less!), i en av antikvariatets dammigaste bokhyllor, ett exemplar av Nya Spöktimmen (1987), en reviderad upplaga av den klassiska skräcksamlingen. Hans Arnolds klassiska omslagsbild är ersatt av en mindre suggestiv dito av Jan Gustavsson, vissa berättelser saknas, andra har tillkommit, en del illustrationer har bytts ut. Däribland bilderna till, ni gissade det... Gabriel-Ernst.

Det intressanta är att det fortfarande är Hans Arnold som ritar - han har fått bidra med nya illustrationer till samma novell! Långt från unikt, javisst, men Arnolds skildring av varulvspojken Gabriel-Ernst är för mig lika ikonisk som hans porträtt av varulvsungen Ulf. Alltså inget som går att ersätta bara så där.

Jag skulle önska att jag nu kunde skriva att Arnold lyckas övertyga mig om motsatsen, att hans nya bilder sätter samma spår i mig, väcker samma känslor. Naturligtvis är det ett omöjligt uppdrag, jag har vuxit upp med originalbilderna, jag var barn när jag såg dem första gången. Jag kan inte se på dem objektivt. Meeen... om jag ändå ska försöka göra just det, se på bilderna med nya ögon, så ser jag ändå någonting särskilt i dem De väcker en sorts primitiv skräck, en skräck för det otämjda, för mötet mellan natur och kultur, för det uråldriga djur som fortfarande existerar inom den civiliserade människan. I Gabriel-Ernsts tomma blick möter vi vår egen, men den del av oss vi skjuter undan, den vi hoppas kunna kontrollera genom industriell utveckling och tekniska framsteg. I novellen släpper Van Chele in detta odjur i sitt hem, lurad av dess mänskliga uppenbarelse, men Gabriel-Ernst är inte en människa, utan hennes otyglade, djuriska sida. Han gömmer sig i den upplysta och civiliserade människans skepnad, men inom honom sover odjuret. "There is a wild beast in your woods" börjar berättelsen. Hans Arnolds teckningar påminner mig om att i våra inre skogar ruvar ett vilddjur inom oss alla.

Hehe, kom ifrån ämnet lite grann i all effektsökeri. Jag ska ju visa de nya bilderna. Så här ser i alla fall originalbilderna ut: Och detta är illustrationerna från 1987: Nej, dessa bilder rör inte upp samma saker inom mig, inte i närheten. De är väldigt mycket snällare, mer sagobetonade och har inte alls samma speciella känsla. Det var egentligen allt jag hade att säga om det.

Stadsbibliotekets serieavdelning är...

2010-10-21T21:02:00.009+02:00

...a bleeding disgrace! Inte nog med att serier aldrig tycks få en beständig placering i biblioteket (bibliotekarien såg sig förvirrat om när jag frågade, "Eh, där uppe är dom väl nuförtiden?" sade hon till slut och pekade osäkert upp på andra våningen), de är dessutom slarvigt och oinspirerat uppställda. Visst, de måste jobba alfabetiskt, vilket naturligtvis försvårar kreativ skyltning, men roligare än så här kan det väl se ut:

Dessutom, kom igen: en skralt fylld hylla och en vagn? När det publiceras så mycket kvalitetsserier just nu? Bättre kan ni, stadsbibblan. Visst finns Serieteket i närheten, men ni borde vara sinnebilden för det moderna storstadsbiblioteket.

Däremot har de just nu en fin serieutställning, Mus Mouse Maus, men varför inte skylta lite serie i samband? Me no understand.

Triumf och tragedi

2010-10-17T23:06:00.016+02:00

Jag var och såg ett uppträdande på Operan som det vore sorgligt om ni missade. Poeten och amatörbrottaren Daniel Boyacioglu, som jag tidigare främst förknippat med en käft rinnande av snus, har skrivit en opera tillsammans med kompositören Paula af Malmborg om brottaren Mikael Ljungberg, som tragiskt tog livet av sig 2004. Med reservation för att jag ingenting kan om opera, det var en fantastisk föreställning! Den handlar om hur det är att leva med, och leva med någon som lider av, depression. Föreställningens Mikael har gått från att vara king of the world med sina OS-guld, till att vilsen placera sig i soffan, framför TV:n. Hans fru gör sitt bästa för att trösta, peppa och ibland låtsas som det regnar. Vardagsdramatik blandas med den högtravande konstformen opera - lysande!

Förutom dessa två rör sig Boyacioglu själv på scenen, som dramats joker, fäller kommentarer utan möjlighet att påverka, osynlig för de övriga. I stället antecknar han ständigt i sitt block, som en författare som söker saftigt material till sin pjäs. "Sade du 'jag hänger min medalj som en snara kring min hals' eller 'kring halsen'?" frågar han känslokallt Mikael. När den store brottaren slutligen somnar in, efter att ha svalt en burk tabletter, händer det dock något med jokern. Författaren inser allvaret, "Ser du inte att han är död? Mikael är död!" skriker han till den ovetande hustrun. Om jag inte visste bättre (för det gör jag), skulle jag tro att Boyacioglus samvete vaknar, för sent - det är ju trots allt bara sex år sedan Ljungberg dog.

Däremot har jag ju vissa kontakter på Operan (jorå...) som berättat att arbetet med föreställningen haft Ljungbergs familjs välsignelse och att de varit i nära kontakt med dem hela tiden. Expressens och Svenskans recensioner gör mig alltså lite förvånad. Gladare blev jag av Maria Schottenius recension i i dagens DN (hittar den ej online) som verkar ha bättre koll på situationen och som var betydligt mer positiv.

Nu satt jag tyvärr inte med något eget anteckningsblock under föreställningen, så det är bäst att sluta analysera innan jag säger något som är helt uppåt väggarna. Detta kan jag dock lova: Musiken är inspirerad, dramatisk och ibland rolig faktiskt. Operasångarnas insats är imponerande, särskilt Marianne Hellgren Staykov som gestaltade ångest med sin röst på ett sätt jag aldrig hört förut och som slet i min lilla själ. Boyacioglus text är smart och berörde. Alltihop var jäkligt gripande. Fan, är det det här som är modern opera så vill jag se mer.

Spelas till tredje november. Läs mer här. Återigen, synd om ni missar.

"Om vi nånsin gör slut, så kommer du säkert försöka övertyga mig om att mina böcker är dina"

2010-10-15T09:56:00.013+02:00

Ja, så sade hon häromdagen när vi gemensamt packade upp våra respektive boklådor, in i vår nya gigantiska bokhylla. Hon känner mig alltför väl. Men ärligt talat, vem skulle kunna se snett på mig den dagen, med dessa lockande böcker i hennes samling?

Ja, mer eller mindre.

Lycka till! Alltså ärligt, lycka till!

2010-10-14T15:46:00.011+02:00

En annan grej jag kom att tänka på: i dag såg jag en rolig, men väldigt rar, syn på tunnelbanan. En medelålders man med lite nördig stil satt och läste Neil Strauss The Game, som dels handlar om hur den mesige författaren infiltrerar ett semi-professionellt raggargäng i Los Angeles och snabbt blir mästarraggare, dels innehåller en hel del handfasta raggarknep och tekniker. I alla fall, mannen satt och läste boken med en penna i handen och strök under viktiga partier... Hehe, mycket målmedvetet. Tyvärr tror jag att han är lite sent ute. Har inte alla kvinnor tröttnat på negging, pajaskonster och allt vad det nu var Strauss rekommenderade?

Typsnittsnack

2010-10-14T15:08:00.012+02:00

Stringhyllan lade fram en intressant iakttagelse i en kommentar till mitt förra inlägg. Hon lade märke till hur otroligt ful min utgåva av Strindbergs Inferno är, speciellt typsnittet stack henne i ögonen. Bloggens trogna läsare minns naturligtvis (naturligtvis!) hur krossad jag var efter att ha avstått från att köpa en fin utgåva av boken på en bokrea och undrar väl nu: Är detta vad som kom i stället?

Jag kan lätta er oro med att avslöja att denna bok är lånad på bibliotek. Den ska lämna lägenheten så fort sista ordet är läst, tack gode gud. Men man kan ju fråga sig vad Klassikerförlaget egentligen tänkte med detta omslag. Skrikig gul färg och sedan INFERNO i bloddroppande Halloween-bokstäver. Ett försök att locka yngre läsare månne?

Jag ska i och för sig inte uttala mig om typsnitt efter att ha fått en vass kommentar på mitt inlägg om Henrik Lange, där en anonym läsare (...Lange själv?) läxade upp mig både när det gäller serieteckningar och användandet av typsnittet Comic Sans. Så här i efterhand är jag chockad själv. Avskyr också Comic Sans with a vengeance. Till mitt försvar, jag ritade i MS Paint där detta typsnitt är förvalt och jag kunde inte lista ut hur man ändrade. Men egentligen finns inga undanflykter. Skämmes, både Klassikerförlaget och Illusionernas blogg!

Uppdatering 2010-10-15: Nu har jag fått förklarat för mig (av min tjej) varför Strindberg-omslaget inte alls är fult, utan roligt och fint. Hon var så övertygande att jag nu har ändrat mig. Det är ett rätt fint omslag, men jag tycker fortfarande typsnittet känns väl Microsoft Word anno 1994.

Var det liksom meningen?

2010-10-12T14:22:00.011+02:00

De senaste veckorna har jag haft annat att göra än att sitta med näsan i en bra bok (har suttit med näsan i kurslitteratur), men i lördags hade jag inte mycket till val. Jag hade köpt en ny taklampa, som det stack ut tre små kablar ur. Jag hittade rätt plats åt två av dem i taket, sedan tänkte jag 'vad är det värsta som kan hända', gjorde en knut på den tredje kabeln och kopplade in lampan. Varpå strömmen gick i lägenheten. Naturligtvis. Inget jag gjorde fick igång strömmen igen, utan jag var tvungen att ringa jouren som lovade att komma någon gång under lördagskvällen, men att det kunde dröja ett tag. Jag fick gott vänta. Utan tv, internet eller musik, utan att kunna lämna lägenheten vände jag mig till vännen som aldrig sviker, mannen man kan lita på: August Strindberg...

I det svaga ljuset från fyra värmeljus läste jag så Strindbergs Inferno och mer passande läsning kunde jag väl inte ha hittat. I Inferno lider författaren av förföljelsemani och ångest, ser tecken i det vardagliga, ansikten i skuggor och känner varsel för ondska överallt. Fascinerande läsning och som den lilla räddhare i mörkret som jag var kunde jag känna igen mig i Strindbergs oro. Vem är det som kurar i hörnet? Jaha, en fåtölj. Vad var det där knakade? Jaha, jag tuggade på ett chips? Vad är det för märklig känsla jag har i kroppen, försöker grannarna tortera mig? Jaha, jag är törstig. Så där höll det på.

Allra värst var det när jag började märka alla bokens blinkningar till Dantes Den gudomliga komedin. Kapiteltitlar som Helvetet och Beatrice, Vergilius nämns har jag för mig, Strindberg skriver att han nu stod bortom sin levnadsbanas mitt, och så vidare. Inget märkligt säger ni, men då säger jag: vilken bok tror ni jag hade köpt för en tjuga på Myrorna dagen före? Slump säger ni, föraning säger jag och Strindberg.

Vad låg då bakom de Övre Makternas beslut att jag skulle spendera kvällen med Inferno? Ska jag ta vid efter Den Store Författaren och försöka tillverka guld? Ska jag ta nästa plan till Paris, där stora delar av boken utspelar sig och några vänner just för tillfället (slump?) bor ? Eller ville de bara att jag skulle få fingret ur och läsa mer Strindberg inför mitt kommande yrkesliv? Fabian Göranssons serieversion av Inferno, som jag f. ö. fick i födelsedagspresent av vännen som nu är i Paris (slump?), står fortfarande oläst i hyllan, kanske tyckte gudarna att jag var en lat och otacksam jävel? Vi får se, jag fortsätter leta tecken...

Saker som håller mig borta från böcker just nu

2010-09-27T17:56:00.007+02:00

Böckerna sitter i baksätet just nu, i stället regerar:

1. Minns ni när jag skrev om Daniel Raeburns bok om Chris Ware? Noll kommentarer hittills, så oddsen är dåliga... Det var hursomhelst en schysst bok och som jag skrev i inlägget så gav Raeburn tidigare ut ett kortlivat fanzine "The Imp" där han porträtterar olika serieskapare. Dessa finns nu tillgängliga som gratis PDF-filer på hans hemsida. Skriv ut och läs!

2. Kevin Smith är en amerikansk filmregissör och manusförfattare som gör allt sämre och sämre filmer. Jag såg hans senaste så sent som i går och ja, den var helt fruktansvärd. Han är dock väldigt rolig privat och jag har precis upptäckt hans podcast Smodcast (gratis), som i princip består av Smith och hans producent som sitter och snackar om barnförbjudna grejer en timme. Roligare än det låter. Mycket, mycket roligare. Tillgänglig genom iTunes så klart.

3. Den bästa seriebok jag läst 2010: Beasts of Burden! Hittar inget roligare än Amazon att länka till, men jag hoppas kunna skriva om boken här på bloggen efter onsdag då jag lämnar in min hemtenta. (Uppdatering: Läs detta inlägg här!) Which reminds me...

4. Min hemtenta! Jag hatar dig!

Era skolminnen in i min hjärna

2010-09-18T22:47:00.007+02:00

Vågar man be om en tjänst? Det är ju så att jag studerar till lärare i svenska och engelska och om ungefär en månad ska jag ut på min första praktik. Under denna första period (fyra veckor) kommer jag främst hålla hand med min handledare, men också (om jag förstått det hela rätt) hålla i fem lektioner. Nu ber jag om era minnen från skolan, från inspirerande lärare, minnesvärda lektioner, intressanta uppgifter, kul upplägg, ja vad som helst egentligen som kan komma till användning för en nervös, oerfaren lärarstudent. Och inte bara inför denna första praktikperiod, jag tänker inför hela mitt kommande arbetsliv. Jag vet att det är mycket begärt, men om det är något särskilt som ploppar upp i era små huvuden, så är jag evigt tacksam om ni delar med er. Jag är sjukt nervig nämligen. Tack på förhand!

Fina bloggar

2010-09-16T09:22:00.024+02:00

Jag har, hehe, vunnit en award… Den heter Beautiful Blogger Award och när man vinner den ska man nominera (det vill säga ge) priset till sju andra bloggar man gillar. Så det sprider sig rätt fort med andra ord. Jag blev ändock himla glad när jag såg att både Bokstävlarna och Vaxdukshäftet nominerat mig och gett mig så fina ord dessutom.

Bokstävlarna skrev: ”Illusionernas blogg skriver om böcker och om att jobba i bokhandel med glimten i ögat. Alltid underhållande. Extra plus för apbilderna och för att det utlovats fler blogginlägg om serier.”

Vaxdukshäftet skrev: ”Illusionernas blogg är en riktigt humoristisk blogg som jag gillar. Eftersom jag själv jobbar i butik och dagligen "utsätts" för kundkontakt är det alltid roligt att läsa storys från bokhandeln som bloggaren jobbar i.”

Bokstävlarna är en gammal favorit, mycket möjligt bästa bokbloggen i stan och Anna var dessutom en av de första som kommenterade på min blogg, vilket jag verkligen uppskattade. Vaxdukshäftet är en ny favorit, startade i somras, och Mini skriver väldigt bra och roligt. Två riktigt bra bloggar med andra ord, vilket gör det extra kul.

Då ska vi se. Nu ska jag nominera sju bloggar och jag får inte välja dem som nominerat mig. Att bara välja sju blir svårt, det finns så många bra, men jag väljer några som jag, av någon anledning, gillar lite extra.

Textum , textrum – Jag upptäckte Tereses blogg för några månader sedan och den är så fin, smart och välskriven. Det är bra med pretention och ambition!

We tell ourselves stories in order to live – Om jag fick förvandla Illusionernas blogg till någon annan blogg, så skulle jag välja WTOSIOTL. När jag började att bokblogga, så var Kajsas blogg en stark inspirationskälla. Nu fick till slut min blogg en tja, lite annan riktning skulle man väl kunna säga, men Kajsa fortsätter vara en inspiration!

Bagarmossen Berlin – Mads blogg är världsbäst! Hon är en kär kollega och vän, alltid på glatt och kul humör, precis som hennes blogg. Hon gav mig dessutom en award i vintras, när jag tyvärr gått i ide och inte såg det på flera månader. Sicken trist typ man är ibland. Tack i efterskott, Mads!

Pocketpocketpocket – Mårten kändes genast som en kindred spirit inom bloggosfären. Han skriver jättebra och intelligent om böcker och ibland om musik och jag inbillar mig att vi skulle komma väl överens om vi träffades IRL.

Ord och inga visor – Ooiv (i folkmun) har redan fått ett gäng nomineringar, men fasen, det är en blogg värd att uppmärksammas! Jessica krånglar aldrig till det, utan skriver rakt, tillgängligt och ja, bra.

Stringhyllan – Började blogga i augusti och slutade även att blogga i augusti? Bloggens inläggsstatistik för september är till och med värre än min. Hoppas att denna nominering skakar liv i Stringhyllan, för den har potential.

Kafka på jobbet – Den enda blogg som jag faktiskt haft en liten beef med, tro det eller ej (nix, ingen länk till det spektaklet), men fasen, måste erkänna att Åsas blogg är guld.

Nu till den verkligt smärtsamma biten. Sju okända faktauppgifter om mig.

1. När jag gick i gymnasiet var jag redaktör för ett e-zine om superhjältar. Jag tyckte det skulle heta We could be heroes (som Bowie-låten (inte) heter), men jag bossades runt med av en ohängd fjortonårig ansvarig utgivare (som också skötte tekniken och därmed satt på makten) som jag aldrig träffade IRL och som föredrog namnet SuperheroFanzine (ugh…). Vi nämndes i svenska Spindelmannen och hade faktiskt en hel del läsare.

2. En välkänd amerikansk vampyrförfattare avskyr mig efter att jag läckt planer om hans kommande serietidningsutgivning till en amerikansk blogg med serietidningsrykten. Han berättade det för mig på en författarträff, nämnde inte att det var hemligt (möjligtvis underförstått) och hm, jag var lite berusad när jag kom hem senare på kvällen. Jag känner hans svenska utgivare och tydligen hade han fått ett telefonsamtal från Marvel Comics, som heligt förbannade bad honom att hålla klaffen i fortsättningen. Pinsamt för alla inblandade, men vad kan jag säga? Fanboy in i själen!

3. Jag har blivit rånad med kniv en gång, när jag jobbade i videobutik. Det var inte särskilt läskigt, utan jag var i stället rätt nöjd i flera dagar efteråt, då jag inte gett rånaren alla pengar. Jag sparade nämligen tjugolapparna. Var kaxig ända fram tills någon drygt frågade varför jag inte sparat typ en av femhundralapparna i stället…

4. Efter de två historierna som framställer mig som en galning, kommer denna historia där jag är en hjälte. Jag har nämligen stoppat ett rån en gång också. En dag ute på universitetet så blev en typisk akademiker-mes i fyrtioårsåldern nedputtad i gegga och örfilad av en stor tjock fyllegubbe som ville ta hans plånbok och det var bara jag och en gammal tant där, så jag var tvungen att springa fram och stoppa det hela. Akademikern sprang därifrån när han fick chansen och lämnade mig ensam med fyllbulten. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, han och jag, så jag gjorde mig så stor som möjligt och sade till han att dra, varpå han lullade iväg.

5. Men gud, jag dör. Det här blir längsta inlägget någonsin. Okej, femte grejen ni inte visste: Jag har alltid haft fler tjejkompisar än killkompisar. Är det intressant? Kanske.

6. Mitt svenska favoritklädmärke är Our Legacy.

7. Hjärtat finns inte längre kvar i detta inlägg, det känner både ni och jag. Nu tar vi oss bara igenom det sista. Jag tycker mycket om att laga mat, men är inte så duktig än. Paradrätten är päronpizza (tack Moa!) och bullar. Jag har ett jäkla humör i köket. I somras när min hollandaisesås skar sig när jag skulle bjuda på middag var jag nära tårarna.

Uppdatering: Fasen, jag glömde ge en shout out till braiga A Fraction of the Web när jag nominerade bloggar, så det får bli en inofficiell nominering såhär i efterhand. Kolla in Magnus blogg. Han skriver personligt och roligt!

Pojkar i krig, del ett: Generation Kill

2010-09-10T13:42:00.004+02:00

”Man tror att det är satir. Det är verklighet”. Så löd en tagline jag skrev när jag tipsade om Evan Wrights bok ”Generation Kill” i bokhandeln där jag jobbar och jag är så himla nöjd med formuleringen att den måste vara stulen. Vet ej varifrån. Hursomhelst, Wright är en amerikansk journalist som följde en grupp amerikanska soldaters under de första månaderna av USA:s invasion av Irak. Han kom tillbaka med en rolig och sorglig reportagebok som skildrar krigets orättvisor, fasor och tristess.

Denna nya generation amerikanska soldater skiljer sig från tidigare, i det att de är sällsamt medvetna om att de på löpande band blir lurade, utnyttjade och skickade på idiotiska, onödiga självmordsuppdrag av sina egna befälhavare. Detta är, som Wright uttrycker det, ”den generation som blev medvetna om presidentämbetets betydelse – inte genom ett inspirerande tal vid Berlinmuren utan genom en nationell besatthet av några spermafläckar och en avsugning i Vita huset”. De är cyniska, ofta ironiska, men har ändå en tilltro till varandra och gruppen, samt till krigets förmåga att forma dem till män och herrar över sina egna liv. Det hela är något förbluffande när kriget beskrivs så oerhört onödigt, traumatiserande och långtråkigt. Men som sagt, svaret ligger i deras kärlek till varandra. Det blir extra tydligt i bokens epilog, då det visar sig att flera av de soldater som äntligen fått lämna Irak funderar på att återvända. Inte av ideologiska skäl, utan för att de känner som att de lämnat sina vänner kvar där borta.

Återgivandet av kriget är inget annat än fasansfullt. Civila dödsfall, både från amerikanska kulor och Saddams dödspatruller. Historier som är så bisarrt grymma att de är svåra att ta tills sig. Dessutom är det ofta hisnande inkompetenta befäl som styr den amerikanska armén, som är så nervösa för att göra fel eller bli dödade, att de utsätter både sig själva, sina män och oskyldiga irakier för livsfara.

Boken är ofrånkomligt grabbig ibland, men de flesta soldater som skildras verkar ha en viss distans till Peter Pan-livet de lever. De ger istället intressanta analyser av sin situation, sin psykiska hälsa och USA. Det är en bra bok helt enkelt. Liksom man tror det är satir, men det är verklighet om ni förstår vad jag menar...

Who's Catullus?

2010-09-05T22:29:00.007+02:00

Achewood av Chris Onstad är inte en serie för alla. Jag har försökt introducera den för flera vänner, men har främst mötts av oförstående blickar. Jag tycker däremot att den är hysteriskt rolig. Gå till hemsidan, klicka på Archive och börja från början. Om du ogillar att läsa serier på nätet finns två magnifikt snygga samlingar: "The Great Outdoor Fight" och "Worst song, played on ugliest guitar". Finns på de vanliga inköpsplatserna. Ready, set go!

PS. Det här var inte ett inlägg som räknas till min planerade serieromansfokusering. Det här var ett inlägg som behövdes för att komma ur en kort bloggtorka... DS.