Ett ögonblick i tiden

Tre säsonger, som passerat som ett ögonblick (...)

Dock är denna period en stor del av livets vikt

Tjugotalet ungdomar som för snart tre år sedan ovilligt föstes samman. "Ni är nu en grupp, vare sig ni vill eller inte!" År av problem, hot, mobbning, homofobi, rasism. Rädsla. Rädsla för varandra, rädsla för "det andra". Rädsla för sig själv. För att hitta sig själv och inte tycka om det man finner.

"Är du en sån där som gillar poesi?"

Arbete. Ständigt arbete. Inte mitt. Jag har precis kommit hit. Det är andras hårda arbete som har lett oss hit. Samlade, faktiskt samlade, på bänkarna framför en klassisk utomhusscen. De är rastlösa. I kväll väntar London.

"Är det här rätt?"

Det kommande besöket i Shakespeares stad har inspirerat till dikt. Sonetter. Bunden vers om det de har varit om de senaste tre åren. Deras högstadietid.

"Har jag presenterat temat? Utvecklat det? Är detta en reflektion? Är det här en avslutning?"

Två och ett halvt år av kaos, ett halvår av något bättre. Äntligen något bättre. Vad ska nu komma av detta? Ska de våga? Vill de våga?

"Kan vi inte bara skriva i stället? Skita i reglerna?!"

En efter en. Vissa tar plats på scenen, fyller upp den med sitt mod. Andra sitter kvar, men läser med andakt. Tja, viss andakt... Men är det solljusets blänk eller kan man skönja något tändas i vissa ögon. Ord, rim, budskap, att någon lyssnar, att ha något att säga, att kunna, att våga. Alla tar plats. Alla vågar vilja - eller är det en vilja att våga jag ser?

"Är du en sån där som gillar poesi? Min mamma är också det."

Gamla mönster kan brytas. Man ska inte vara rädd för den man kan bli, den man råkar bli, den man är men inte vågar vara.

Barnen började plötsligt skina

Gjorde alltihopa rätt

För alla är så himla fina

(Versrader av anonyma elever)